Kaj Andersson var journalist och tidningsgrundare, med inriktning på kvinnofrågor och socialpolitik.
Kaj Andersson flyttade som nyfödd med sina föräldrar in i det hus, eller snarare kvarter, som kallas Tegeltraven, intill det som i dag är Fridhemsplan i Stockholm men som då var Kungsholmens utkant. Där bereddes skötsamma arbetarfamiljer bostad och där bodde den unga familjen i ett rum och kök – tillsammans med två inneboende. När Kaj Andersson var tio år flyttade familjen från Tegeltraven till annat boende och där föddes hennes syster Margit 1907.
Efter sin skolgång, Kungsholms folkskola 1904–-1911 och Kungsholms elementarskola för flickor 1911–-1914, arbetade Kaj Andersson först som bokhandelsmedhjälpare och därefter som kontorist innan hon sökte sig till dagstidningen Social-Demokraten 1916. Hon lär ha kontaktat Hjalmar Branting på tidningen och han lät henne försöka sig på journalistyrket. Där var hon inledningsvis reporter, tidigt med intresse för arbetsplatsreportage och socialreportage. Hon sändes även ut på några utrikes reportageuppdrag men småningom utvecklade hon sina talanger som redaktör med ansvar för tidningens söndagsbilaga.
År 1930 lämnade hon tillsammans med kollegan Bernhard Greitz Social-Demokraten för att starta tidningen Fönstret. Ekonomin där visade sig inte klara mer än en anställd så hon gick 1931 vidare till Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris och var redaktör där 1932-1936. Hennes insatser på Morgonbris befäste Kaj Anderssons namn som tidningsmakare. Hon omskapade det tidigare medlemsbladet till en aktuell tidskrift, modernt formgiven med avancerad bildbehandling och radikalt innehåll. Men Kaj Andersson lämnade dock den anställningen efter kvinnoförbundets kongress 1936 – hennes modernisering av arbetarkvinnnan som husmor stötte på patrull. Hon tycks ha varit alltför modern för Morgonbris. Därefter följde ett drygt halvår som redaktör för en kommersiell veckotidning, Våra Damer, som hon ville göra till en ”husmoderns pålitliga rådgivare och barnens idérika vän”. Sommaren 1937 slutade hon sitt gästspel i den kommersiella tidskriftsbranschen samtidigt som Åhlén & Söner lade ner Våra Damer.
Efter ett par år som organisatör av information på först Aktiv hushållning under krigsåren och för Svenska slöjdföreningen för att väcka intresset för goda bostadsvanor gick hon tillbaka till den redaktionella världen. Fredrika-Bremer-Förbundets Hertha var hon redaktör för 1948-1957 och hennes yrkesliv som anställd avslutades med tidskriften Sociala Meddelanden som hon var redaktör för 1958-1966. Också på denna tidskrift firade hon triumfer, åtminstone bland många läsare. Stort upplagda tematiska (och alltmer försenade, visade det sig) nummer hyllades, inte minst när hon 1965 tilldelades Åhlén & Åkerlunds tidskriftspris för sitt arbete. med motiveringen ”för en unik och uppmärksammad publicistisk gärning och för en banbrytande insats på den sociala journalistikens område”. Socialstyrelsens ledning var dock bekymrad över hennes hantering av ekonomin och planering av utgivningen. Hon pensionerades från Socialstyrelsen år 1966.
Pensioneringen hindrade inte att hon förblev verksam inom de områden som länge intresserat henne: socialpolitik och journalistik på olika sätt. Först engagerades hon som förlagsredaktör för boken Samarbete över muren, som kom 1967 och handlade om fångvårdens verklighet. Därefter anlitades hon för att tillsammans med Erik Ransemar redigera boken Att vara handikappad, som utkom 1969. Journalistikens möjligheter intresserade henne fortsatt och hon deltog under 1970-talet i utredningar för att bedöma möjligheterna för olika tidningars överlevnadsmöjligheter inom A-pressen.
På ålderns höst flyttade Kaj Andersson tillbaka till det hus hon bott i som barn. Hon bodde då ensam i en lägenhet som var större än den som hon bott i med föräldrar och inneboende kring sekelskiftet 1900.
Kaj Andersson avled 1991.
