Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Karin Boye

1900-10-261941-04-24

Författare

Karin Boye var en banbrytande modernistisk lyrik- och prosaförfattare. I liv och dikt strävade hon efter en ny normöverskridande jämställdhet mellan könen. Hon deltog också i efterkrigstidens omvärdering av kulturens grundläggande värden.

Karin Boye föddes i Göteborg den 26 oktober 1900 i en välbeställd, borgerlig familj. Fadern Fritz Boye var civilingenjör. Både han och hans hustru, Signe Boye, tog aktivt ställning för liberalism och pacifism. Karin Boye fick två småbröder, Sven och Ulf. Hon lärde sig tidigt att läsa och skriva, levde sig in i sagornas värld och hade ett rikt fantasiliv. Efter att hon gått två år på Matilda Halls flickskola i Göteborg flyttade familjen 1909 till Stockholm. Där började hon på Åhlinska skolan. År 1915 bosatte sig familjen Boye i villa Björkebo i Huddinge.

Under gymnasietiden engagerade sig Karin Boye i Kristliga gymnasistföreningen. På ett sommarläger på Fogelstad herrgård träffade hon Anita Nathorst, som var en av ledarna på lägret. Nathorst gjorde ett djupt intryck på Karin Boye och mellan de båda kvinnorna grundlades en varm vänskap.

År 1920 tog Karin Boye studenten på Åhlinska skolan och började därefter på Södra seminariet i Stockholm för att utbilda sig till folkskollärare. Att bli ämneslärare lockade henne inte. I stället var hennes ambition att som lärare utöva inflytande på barnens etiska fostran. Den livskris som hon genomgick under seminarieåret hade emellertid fört henne bort från hennes tidigare kristna tro och bort från den heterosexuella kärleksuppfattning, som var den enda av lagen då godkända. Hon skrev in sig vid Uppsala universitet och läste grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria. Hon deltog livligt i studentlivet och väckte respekt genom att ge ut två diktsamlingar: Moln, 1922, och Gömda land, 1924. Hon valdes till ordförande i Kvinnliga studentföreningen och blev 1925 medlem i Uppsalasektionen av Svenska Clartéförbundet, där hon fick flera nya vänner. År 1926 flyttade hon över sina studier till Stockholms högskola, där hon läste historia. Hon fortsatte sitt arbete inom Clarté och ingick från 1927 i redaktionen för förbundets tidning. Samma år gav hon också ut diktsamlingen Härdarna. Efter avslutad magisterexamen 1928 tog hon olika lärarvikariat vid sidan av sitt arbete inom Clarté, översättningsarbetet och det egna skrivandet.

I debutsamlingen Moln är det tidiga författarskapets Nietzscheinspiration tydlig. Karin Boye beskriver i fritt skapade bilder hämtade från naturen det underverk som gjort det möjligt för diktjaget att kunna delta i kampen om människobilden och moralen. Den könsöverskridande sexualiteten är än så länge ett perifert motiv i författarskapet. Den beskrivs främst i bilden av en snäcka som sluter sig om sin hemlighet.

I Gömda land två år senare omdefinierar Karin Boye de kaosmakter som tidigare bekämpats i kulturen till krafter i en fruktbar förnyelses tjänst. Samtidigt övergav hon Nietzsches extrema individualism. Avskedet gestaltades i dikterna ”Till en vän”, ”Sånger om Ödet” och ”Sköldmön”. Karin Boye fortsatte sin jakt efter en plats i språket, där hon inte var låst i en stelnad maktordning utan kunde uppfattas som ett fritt skapande kvinnligt subjekt. Hon satte både den manligt definierade gudsföreställningen och tecknet ”kvinna” i spel.

I den tredje diktsamlingen, Härdarna, 1927, är elden den centrala symbolen. I en lång inledande diktcykel lovprisar diktjaget sin älskade med en lyrisk kraft som påminner om Bibelns Höga visa. Hon staplar bild på bild och uppfinner oavbrutet nya liknelser för sin brinnande åtrå. Freuds skrifter hade gjort klart för många att uppgörelsen med en idealistisk människobild var ett ”stålbad” som alla människor måste gå igenom. Tanken på att varken vara herre över naturen eller i sitt eget hus skrämde de flesta. Karin Boye däremot skapade nya bilder av ett diktjag som kastade av sig sin rustning vävd av rädsla och skam och nu stod redo att möta ”livets makter vapenlös”. Samtidigt ger hon i dikten ”Lilith” en skakande bild av sin egen utsatta position. När hon i skaparprocessen går ner i djupa skikt inom sig, frestas hon av Lilith, representanten för alla fördömda, och av den eviga vilan.

När Clartékretsen inte längre såg något politiskt värde i psykoanalysen utan ville renodla en politisk och ekonomisk inriktning fortsatte Karin Boye kretsens tidigare försök att sammansmälta marxistisk samhällsanalys med psykoanalys till en frigörelseideologi. I romanen Astarte, 1931, gestaltade hon på en normbrytande poetisk prosa sin svidande kritik av ett samhälle där Gud har ersatts av Mammon. Det är ett samhälle där den semitiska fruktbarhetsgudinnan Astarte, som en gång härskade över både himmel och jord, nu tagits i bruk som skyltdocka. Kvinnofrigörelsen lösryckt ur sitt livssammanhang utnyttjas efter modets växlingar på en marknad, där drömmar är till salu. Astarte belönades i en nordisk romanpristävling, men ledande litteraturkritiker ställde sig helt oförstående till såväl det nya formspråket som till kritiken av den borgerliga samtidskulturen.

Karin Boye gifte sig 1929 med Clartékamraten Leif Björk. Under det tidiga 1930-talet levde hon i ett kollektiv i Stockholm, där det ständigt pågick arbete, samtal och fester. Den öppna livsstilen innebar att anti-individualistisk gemenskap prövades på alla plan. Samtidigt diskuterades en ny kulturtidskrift, där litteratur och kulturfrågor skulle kunna behandlas på ett allvarligare sätt än i dagspressen. Kain Boye lade stor vikt vid att den skulle stå fri från samtidens kommersiella och totalitära makter.

År 1931 utkom det första numret av Spektrum. Karin Boye ingick i redaktionen tillsammans med Josef Riwkin och Erik Mesterton. Hon översatte en artikel om psykoanalysen ur en tysk vetenskaplig tidskrift och skrev programessän ”Dagdrömmeriet som livsåskådning”. Där beskrev hon det nödvändiga brottet med en platonskt-kristen tvåvärldslära, och uppmanade läsarna att i stället våga äventyret att delta i tidens omvärdering av värden och ideal. I centrum ställde hon utforskandet av den mänskliga naturen. Hon pläderade också för en litteratur som kunde vara samtidsmänniskorna till livshjälp. I essän ”Språket bortom logiken” skrev hon att språket inte avspeglar verkligheten och att det inte finns något facit för läsningen. Symbolerna hade efter de absoluta värdenas fall inte längre någon fastlagd mening. Gamla betydelser bröts upp och ersattes av nya. Läsarna fick en ny och aktiv roll i tolkningssituationen. Karin Boye ersatte den auktoritäre smakdomaren med ”den vanlige läsaren”, som hade förmåga att relatera det lästa till sitt eget liv och tänkande. Hon ställde sin existentialfilosofiska grundsats – den att inom allt levande fortgår skapelsen – mot de kulturkonservativa krafterna i tiden.

Efter en djup depression lämnade Karin Boye Stockholm för Berlin 1931, där hon gick i psykoanalys och definitivt – enligt egen utsago – bestämde sig för att ställa sig på ”de fördömdas sida”. Hon bytte stil, blev slankare, färgade håret svart, sminkade sig och uppträdde emellanåt i herrkläder. Hon tog del av den öppna livsstil som odlades på gayklubbarna och som nazisterna fördömde som uttryck för en depraverad och ”judisk” livsstil. Sedan Karin Boye avgått som redaktör för Spektrum försörjde hon sig genom att arbeta med översättningar och skriva veckotidningsnoveller omväxlande med större litterära verk.

När pengarna tog slut reste hon tillbaka till Sverige. Hon manifesterade sig som Den Nya Kvinnan genom att leva öppet lesbiskt. En ung judisk flicka, Margot Hanel, som hon mött i Berlin, flyttade in hos henne 1934. Karin Boye arbetade som litteraturkritiker på tidningen Arbetet och senare på Social-Demokraten och åren 1936 – 1938 på den reformpedagogiska Viggbyholmsskolan, där hon fick flera nya mycket goda vänner. Bristen på tid för eget skrivande blev dock pressande och avsaknaden av erkännande tyngde. Hon utvecklade ett tvångsmässigt beteende med självmordsförsök, men såg alltid till att lägga ut ledtrådar för att kunna räddas.

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 inleddes den likriktningsprocess som ledde fram till skapandet av den totalitära staten. Böcker vars innehåll inte överensstämde med den nationalsocialistiska ideologin brändes på bål. Karin Boye riktade redan 1934 uppmärksamheten mot hur den tyska politiseringen av Nietzsches livsfilosofi påverkade ledande svenska litteraturkritiker. Själv fortsatte hon i sina verk det internationella avantgardets kulturella nyskapelseprojekt. Hon såg konsten som en viktig arena för frigörelse från den auktoritetsbundna traditionens olika föreställningar om det förbjudna – det som skulle motas bort, rensas ut, förintas. För henne var litteraturen en plats för utforskande och erövring av verkligheten.

Båda romanerna Kris, 1934, och Kallocain, 1940, är nyskapelsehistorier. De handlar om den meningsförlust och språklöshet som hotar huvudpersonen, sedan ett högsta värde, som allt annat fått sitt värde från, inte längre är giltigt. Den dominerande makten med totaliserande anspråk är i den förra romanen Gud, i den senare Staten. Huvudpersonerna går från viljan att vara ett lydigt redskap till en position där den egna värdesättande viljan i stället är det som bejakas och läggs till grund för överlevnad och liv. Med vardagsberättelser om en ung blivande lärarinna i Kris och en vetenskapsman, kemist, i Kallocain visade Karin Boye att uppgörelsen med självbild och världsbild var en väg ut ur en kultur som blivit steril.

Sedan Karin Boye gestaltat sitt eget brott med tidens normerande kvinnoroll och sexuallagstiftning framträdde hon i diktsamlingen För trädets skull, 1935, med ny frihet. Genom att knyta an till gammal fruktbarhetsreligions rituella mönster ville hon som diktare sjunga fram den nya människan efter den gamla människans död. Mottagandet av denna modernistiska diktsamling präglades dock av samma manliga blick och 1800-talskriterier som hennes tidigare verk.

Samtidigt som Karin Boye vakade över den nära vännen Anita Nathorst, som var döende i cancer, avslutade hon sitt sista stora verk, Kallocain, som publicerades 1940, då ett nytt världskrig brutit ut. När öppen kritik mot det totalitära samhället tystats för gott i Tyskland, tematiserade Karin Boye här sitt eget skrivande som en del av motståndets estetik i en samtid, där människan blivit en kugge i ett maskineri.

År 1941 hittades Karin Boye död på ett berg utanför Alingsås, en utsiktsplats hon brukade besöka tillsammans med Anita Nathorst. Åsikterna går isär om huruvida det rörde sig om ett planerat självmord, eller det var olyckliga omständigheter då poliserna nonchalerade Anita Nathorsts upplysning om var de skulle finna henne.

Karin Boye är begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.


Gunilla Domellöf



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Karin Boye, www.skbl.se/sv/artikel/KarinBoye, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Gunilla Domellöf), hämtad 2018-09-20.




Övriga namn

    Gift: Björk


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Signe Boye
  • Far: Carl Fredrik Boye
  • Bror: Sven Boye
fler...


Utbildning

fler...


Verksamhet

  • Yrke: Författare
  • Yrke: Översättare
  • Yrke: Tidskriftsredaktör
fler...


Kontakter

  • Vän: Anita Nathorst
  • Vän: Josef Riwkin
  • Vän: Erik Mesterton
fler...


Organisationer

  • Svenska Clartéförbundet (Clarté)
    Medlem från 1925, redaktionsmedlem 1927-1930, ordförande i Centralsekretariatet 1930-1932
  • Samfundet De Nio
    Ledamot
  • Uppsala kvinnliga studentförening
    Ordförande


Bostadsorter

  • Födelseort: Göteborg
  • Göteborg
  • Stockholm
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur


Vidare referenser

Litterärt sällskap