Karin Danell var pionjär inom undervisning av afatiska barn. Hon hade ett livslångt engagemang för barn som av olika anledningar saknade tillgång till språk.

Karin Danell föddes 1902 i Uppsala. Fadern, Hjalmar Danell, var professor vid teologiska fakulteten där, men utnämndes 1905 till biskop i Skara stift, och flyttade då med sin familj, hustrun Maria Danell född Beckman och fyra barn, till biskopsgården Brunsbo tre km utanför Skara. Barnaskaran växte snabbt, Maria Danell födde sammanlagt tio barn, fem pojkar och fem flickor. Hemmet präglades av gammal-luthersk kyrkofromhet, patriarkal ordning och en stor omsorg om gårdens folk och om människor i tillfälligt eller återkommande behov av fristad. Karin Danell hade ryggproblem (förmodligen orsakat av tbc) och besparades därför det hushållsarbete som ålåg flickorna. Läsning blev hennes stora intresse, sagor och berättelser följde henne genom livet.

Sina första erfarenheter av att arbeta med barn med olika svårigheter fick Karin Danell som 21-åring på Statens vårdanstalt för blinda med komplicerat lyte (senare Annetorpshemmet) i Lund där blinda med ytterligare funktionshinder fick skolgång och vård. Några av dessa barn har hon berättat om i boken I mörker: några ögonblicksbilder från blindanstalten i Lund, 1925, där hon i inledningen av boken bemöter kritiska röster som menar att det måste vara ”hemskt”, ”enformigt” eller ”onödigt” att lägga tid och engagemang på dessa barn.

Hösten 1924 blev Karin Danell antagen vid Slagsta seminarium med tillhörande skolhem, som Föreningen för sinnesslöa barns vård drev. En av lärarna på skolan var Alfhild Tamm, känd läkare, psykiatriker och pedagog med ett stort intresse för barns språkutveckling. Karin Danell blev uppmuntrad av Alfhild Tamm att i framtiden ägna sig åt barn med språkstörningar. Efter genomgången utbildning startade Karin Danell 1927, först i liten skala i föräldrahemmet, det skolhem för barn med språkstörningar som skulle bli hennes livsuppgift. Skolan kallades för Lilla Brunsboskolan.

År 1929 inköptes Charlottendal, en villa i Skara, dit skolhemmet flyttade. Elevantalet växte till runt tio barn. Eftersom betalning skedde efter föräldrarnas förmåga blev ekonomin problematisk. Vänner och familj grep in, en stödförening bildades. Professor Alfred Petrén, överinspektör på Medicinalstyrelsen, såg till att skolan 1935 fick statligt stöd som ”sinnesslöskola med specialuppdrag”. Huvudman blev nu Föreningen för sinnesslöa barns vård (i fortsättningen Föreningen Sävstaholmsskolorna). Föreningen hade sin verksamhet i Gnesta, dit Charlottendalskolan flyttade 1935. Stödföreningen kunde nu släppa sitt ekonomiska ansvar och lades ner. Relationen till utbildningen i Slagsta utvecklades. Seminarister därifrån auskulterade på Charlottendal, och Karin Danell föreläste på Slagsta och efterträdde senare Alfhild Tamm.

Samme Alfred Petrén, som stödde Karin Danell i hennes kamp för att ge afatiska barn en för dem anpassad undervisning, var aktiv vid bildandet av det Rasbiologiska institutet i Uppsala 1921 och vid riksdagsbeslutet 1933 om tvångssterilisering av vissa grupper som ansågs onyttiga. Det var en tid då en strävan fanns, både inom forskning och beslutsfattande, att på olika grunder klassificera, eventuellt avskilja dem som ansågs icke önskvärda i samhället. För Karin Danell var noggrann utredning och diagnos ett krav. Inte för att klassificera och avskilja, utan för att ge varje barn möjlighet till optimal utveckling utifrån dess svaga och starka sidor. Att placera afatiska barn i anstalter för döva eller med tidens terminologi ”sinnesslöa”, var fel, inte för att dessa grupper vore mindre värda, utan för att olika svagheter kräver olika behandling och pedagogik. De talstörda barnen var ju ”inte döva, fast en del av dem ’inte hör vad man säger’; inte ’efterblivna’ fast de lider av åkommor som i hög grad hämmar utvecklingen”.

Karin Danell hävdade att ”alla rubbningar som berör språket och talförmågan i hög grad påverkar den psykiska utvecklingen”. Barn som talade obegripligt eller inte alls (”expressivt” störda) kunde inte genom samtal bekräfta, nyansera eller ompröva sina upplevelser av omvärlden, och gick därför miste om kunskap, begreppsutveckling och förmåga till logiskt tänkande. Barn som inte förstår vad de hör, som inte uppfattar att språkljuden runt dem har en mening (de "impressiva" fallen), kan i värsta fall stänga av helt – ”med hörande öron höra de icke”. Karin Danell hävdade vikten av att man vid bedömning av barns intellektuella kapacitet tog hänsyn till ”med afasier besläktade åkommor”, och man skulle planera behandling och skolgång därefter.

På Charlottendal skapade Karin Danell tillsammans med kollegan Birgit Carlsson och övrig personal en tillvaro där språkutveckling stod i centrum. Lärarna levde nära barnen; skola och fritid, arbete och privatliv, vävdes samman. En språkutvecklande miljö eftersträvades, där barnens språk kunde växa inte bara under språkliga övningar utan i alla sammanhang: studier i olika ämnen, måltider, lek, konflikter och konfliktlösning. Egna pedagogiska hjälpmedel, språk- och matematikspel tillverkades. Det var viktigt att alltid starta i det konkreta och för det enskilda barnet välbekanta.

På 1950-talet mötte verksamheten på Charlottendal kritik. Det hävdades att skolan var gammaldags och ineffektiv och att administrativ oreda förekom. Organisatoriska förändringar hotade Karin Danells pedagogiska grund: att språk utvecklas i alla sammanhang, att den specifika språkträningen bör ske i växelverkan med vardagen runt barnen. Intagning av nya elever byråkratiserades och elevantalet sjönk. Föreningen Sävstaholmsskolorna fann att skolan var för dyr att driva, varför beslut fattades att Charlottendalskolan skulle läggas ner och att eleverna skulle tas om hand av sina hemkommuner. Skolan förstatligades 1961, och nedläggning beslutades.

En bitter strid uppstod. Föräldrarna kämpade för barnens rätt till undervisning på egna villkor, och fick stöd av foniatrisk och annan expertis. Massmedia, med Expressen i täten, engagerade sig i frågan. På andra sidan fanns Skolöverstyrelsen med flera statliga myndigheter, också med foniatrisk expertis som stöd. Tonen blev aggressiv och Karin Danell beskrevs föraktfullt som en ”bromskloss”. Konflikten avgjordes i riksdagen 1961. Charlottendal fick leva vidare, men flyttades 1964 till Örebro och blev en enhet i skolan för hörselskadade barn, Birgittaskolan. Det som började som ett hot mot Karin Danells hela livsgärning landade slutligen väl. Barnen fick nya ämnen och ett rikare socialt liv. Karin Danell, enligt många en dålig administratör men en lysande pedagog, lämnade det administrativa och kunde koncentrera sig på undervisning. Hon och Birgit Carlsson fick nya kollegor med nya perspektiv, och de kunde fortsätta att bedriva sin undervisning enligt den djupa kunskap och den mångåriga erfarenhet de hade.

Karin Danell gick i pension 1968. Charlottendal lades ner, men återuppstod ett år senare i Hällsboskolan, där barn med grava språkstörningar idag får undervisning på samma grund som på Charlottendal: en språkutvecklande samverkan mellan skola och fritid/vardag. De barn som i början av Karin Danells livsprojekt ”nätt och jämnt fanns till” är numera erkända och tillförsäkrade adekvat undervisning.

Karin Danell avled i Hjo 1990. Hon ligger begravd i Hjalmar Danells familjegrav på kyrkogården i Skånings Åsaka, på sin tid prebendepastorat till biskopen i Skara stift.