Karin Johannisson var den första kvinnan i Sverige att inneha en professur i idé- och lärdomshistoria. Hon var också en känd och mycket läst författare. Bland hennes verk märks bland annat Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle.
Karin Johannisson föddes 1944 i Lund, där fadern Ture Johannisson var verksam som språkforskare. Året därpå kallades han till en professur i nordiska språk vid Göteborgs högskola. Efter familjens flytt till Göteborg utspelades hela hennes skoltid huvudsakligen vid Högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg, där hon 1964 avlade studentexamen.
Redan i en seminarieuppsats i idé- och lärdomshistoria i Göteborg visade sig Karin Johannissons framtida forskningsintresse, 1700-talets svenska lärdomshistoria. Uppsatsen heter ”Exegetiska och Philantropiska sällskapet”. Ämnet hade givits av Henrik Sandblad och uppsatsen ventilerades hösten 1966. Här visar sig det intresse för mystik och swedenborgianism som kom att följas upp i avhandlingen om den animala magnetismen i Sverige, Magnetisörernas tid: den animala magnetismen i Sverige, 1974.
Karin Johannisson blev 1996 den första kvinnan i Sverige att inneha en professur i ämnet idé- och lärdomshistoria, ett tidigare kraftigt mansdominerat universitetsämne. Idé- och lärdomshistoria var och är en disciplin med vidsträckta gränser som tidigt kom att utmärkas av ett generalistperspektiv. Sten Lindroth, Karin Johannissons lärare i ämnet i Uppsala, kom i detta hänseende att starkt påverka hennes forskargärning. För att citera henne själv från installationen till professuren 1997: ”Kombinerad med förmåga till teoretiskt nytänkande, texttolkning, historisk inlevelse och språkligt medvetet berättande framstår idé- och lärdomshistorien som en klassisk humanistisk disciplin”.
Den rad böcker som Karin Johannisson utgav från 1990 och fram till sin bortgång kom att få en stor betydelse för både idéhistoriker av facket, för forskare inom andra humanistiska discipliner och för vårdprofessionerna – sjuksköterskor och läkare – och deras syn på hälsa och psykisk sjukdom. Denna svit av medicinhistoriska essäer innebar också en betydande förnyelse av ämnet både för medicinhistoria och idéhistoria. Bland hennes mest kända verk märks Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, 1994, som är en spännande och skakande skildring av kvinnan och medicinen, med material från bland annat läkarrapporter, medicinsk vetenskap, sexologiska studier, etikettböcker och dagböcker. Även hennes sista stora studie, Den sårade divan: om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), 2015, där hon gör närgångna läsningar av de författar- och konstnärskap som nämns i titeln utifrån föreställningar om den kvinnliga galenskapen och hur den kan tillskrivas men även användas av de kvinnliga subjekten i fråga, blev mycket uppmärksammad.
I en festskrift 1988 publicerade Karin Johannisson vad som i efterhand kan ses som ett forskningsprogram för hela denna svit av böcker. Det handlade om vad hon kallade en etablering av kultursjukdomar, det vill säga sjukdomar förankrade i en bestämd etnisk kultur. Eller sjukdomar som definierats och konstruerats i en viss tid för att i en förändrad kulturs värderingar försvinna därför att deras definition inte längre har kulturell relevans – melankoli, hypokondri, nostalgi, neurasteni med mera. Det rör sig här om kulturellt konstruerade sjukdomsbilder, vilket inte innebar att sjukdomarna inte var reella när de erfors.
Under åren 1985–1991 uppehöll Karin Johannisson en särskild forskartjänst vid Medicinska forskningsrådet. Hennes ambition var att, vid sidan av en omfattande undervisning och handledning vid den egna institutionen, skriva lidandets och sjukdomarnas historia, särskilt kultursjukdomarna. Med åren kom hon att samla ett omfattande material om såväl läkare som patienter från äldre och nyare tid. Hon verkar hela tiden ha varit på jakt efter nya områden att analysera, nya sjukdomsdiagnoser, nytt material.
Inspirationen till dessa brett upplagda böcker om läkare och patienter från 1990–1995 fick hon främst från den grupp historiker som var verksamma vid The Wellcome Institute for the History of Medicine i London, vilka hon stod i nära kontakt med, främst bör nämnas den oerhört produktive men nu bortgångne Roy Porter. Förebildlig feministisk inspiration kom bland annat från litteraturvetaren Elaine Showalter och hennes The female malady: women, madness, and English culture, 1830–1980, 1987.
Karin Johannisson var också tidigt ute med att tillämpa Michel Foucaults teorier på idéhistorien. I sina böcker framhävde hon liksom Foucault perceptionens och avbildningens betydelse för läkarens diagnos och terapi. Men en likartad betydelse lade hon vid talet och språket i läkarens kommunikation med de sjuka. Inflytandet från Foucault och hans biopolitik märks inte bara i de medicinhistoriskt inriktade böckerna; det finns också i den lättillgängliga skriften om kvantifieringen i samhällstänkandet, Det mätbara samhället: statistik och samhällsdröm i 1700-talets Europa, 1988.
Som historiker drevs Karin Johannisson av en stor nyfikenhet och kunskapstörst liksom av en stark empati med de sjuka, inte minst unga flickor drabbade av sin tids kvinnosjukdomar. Karin Johannissons böcker var populärt hållna och hon fäste stor vikt vid den språkliga utformningen. Samtidigt värjde hon sig mot vad som kunde ses som litterära ambitioner. Hon fick en stor publik och ställde gärna upp med inlägg på seminarier och i debatter där hon kunde använda sina historiska perspektiv för att belysa vår egen tids hälsoproblem.
Karin Johannisson avled i november 2016 och är begravd på Berthåga kyrkogård i Uppsala.
