Karin Parrow var en framstående konstnär och ingick som en av få kvinnor i den krets av konstnärer som i efterhand benämns Göteborgskoloristerna.
Karin Parrow föddes 1900 på Vinga fyrplats utanför Göteborgs hamninlopp. Fadern Carl Gunnar Taube var fyrmästare på ön och modern Julia Jacobsdotter tillhörde en fyrmästarsläkt i Bohuslän. Karin Parrow växte upp i en syskonskara på 13 barn, åtta pojkar och fem flickor. År 1906 flyttade familjen in i ett 1700-talshus beläget nära Kustens varv vid Göteborgs hamninlopp som senare kom att gå under namnet Taubehuset. Enligt Karin Parrow rådde harmoni i hemmet och det ansågs att det fanns konstnärliga påbrån i släkten på båda föräldrarnas sida. Det var en musicerande familj, där Bellmans visor stod i fokus. Av de 13 barnen blev tre så småningom utövande konstnärer; Karin Parrows syster Märta Taube-Ivarsson blev framstående inom skulptur och brodern Evert Taube en framträdande poet och kompositör. Ett par av bröderna framförde visor till luta i olika sammanhang och en ytterligare broder, Gösta, kom under 1990-talet vid 86 års ålder att göra insjungningar av Everts visor. Tre av bröderna blev sjökaptener.
Karin Parrow utbildade sig först till kontorist och fick arbete på Lotskontoret i Göteborg. År 1923 jobbade hon som au pair i London, och året därefter skrevs hon in i en konstskola i Paris. År 1926 började hon på Valand för läraren och målaren Tor Bjurström. Genom sin lärargärning spred han i sin undervisning en expressionistisk färglära utarbetad av Matisse och inspirerade såväl Karin Parrow som en rad elever. Dessa målare kom att benämnas Göteborgskoloristerna. Inom gruppen fanns kända namn som Åke Göransson, Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg och Inge Schiöler. Denna specifikt västsvenska färgexpressionism baserades främst på sensuella och poetiska färgupplevelser där formen var av underordnad betydelse.
Under 1930-talet ställde Karin Parrow ut nästan varje år vid olika grupputställningar. Recensionerna var blandade och motsägelsefulla i sina omdömen. En recensent utgöt sig lyriskt över hennes målning av ”ett landskap vars poesi jag har svårt att glömma”, medan andra ansåg att hon osjälvständigt följde Carl Kylberg och Ivan Ivarson i spåren. En annan recensent av en utställning med kvinnliga målare, i vilken Karin Parrow ingick, gav uttryck för sin syn på målande kvinnor: ”Nu har damerna också hittat till Paletten […] de välbekanta målarflickorna visar sina senaste produktioner”. I hennes måleri såg denne kritiker bara variationer på temat Kylberg, Ivarson och Sandberg. En ansedd anmälare skrev däremot utifrån en elevutställning 1929 att Karin Parrow var en av dem som tidigast började driva upp färgen, vilket motsäger senare recensenter där hon i stället benämndes som epigon.
Karin Parrow gifte sig 1926 med sjökaptenen Torsten Parrow. Då han var borta under långa perioder och de skaffade barn först 1939 var hon relativt fri att utveckla sitt eget konstnärskap och delta i gemenskapen på Valand. I kamratkretsen i Göteborgs konstnärsklubb var Karin Parrow känd för att vara ”frispråkig, snabb i repliken och snar till vrede” särskilt i konstpolitiska drabbningar. Hennes motivregister var brett men omfattade främst landskap, stilleben och porträtt. Hon målade helst i olja men ibland också i akvarell. I beskrivningen av hennes måleri återkommer uttryck som stämningsladdat, lätt och luftigt måleri men också ett mer pastost måleri i lysande starka färger som kontrasterar varandra.
Sin första separatutställning genomförde Karin Parrow 1941 på salongen Modern konst i hemmiljö i Stockholm, och 1945 ställde hon ut på Galleri God konst i Göteborg. Hon fick goda recensioner och berömdes för att utan sidoblickar ha realiserat sina intentioner genom åren. I en grupputställning på Konsthallen i Göteborg 1950 poängterade recensenten Tord Bäckström att Karin Parrow först och sist är Karin Parrow och att det utställda måleriet visade att hon ryckt fram i främsta ledet. Recensionerna var överlag positiva och betonade hennes självständighet och konstnärliga integritet. Trots det kom hon att hamna i skuggan av de manliga koloristerna.
Under 1960-talet tycktes ljusskildringen intressera henne alltmer och hennes färgkänsla var tydlig. För de nästkommande decennierna tillkom många motiv från Majorna, där hon bodde med utsikt över omgivningen och hamninloppet. Motiven var vardagliga och präglade av realism. Sin sista utställning hade hon på galleri Majnabbe 1983.
Karin Parrow ställde ut flitigt, fick goda recensioner och var ett känt namn för den konstintresserade. Samtidigt har hon sällan omnämnts när det skrivits om Göteborgskoloristerna. En förklaring är att det under 1900-talets konstbedömningar i regel var männen som stod i fokus. Det var män som arrangerade utställningar, män som recenserade och forskade. Karin Parrow delade sitt öde med många andra begåvade kvinnor inom konstvärlden och många har långt senare lyfts fram och givits den plats och uppmärksamhet som de förtjänade, exempelvis Sigrid Hjertén. Karin Parrow har också blivit allt mer uppskattad och uppmärksammad under senare år för sitt måleri och kanske ligger förklaringen i att det idag handlar om att kvinnor är med som utställare och recensenter.
Karin Parrow avled 1984 vid 84 års ålder. Hon ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg. Året innan hade hon genomfört sin sista utställning och i anslutning till den sammanfattade hon sitt konstnärsliv: ”En handfull bilder tycker jag själv att jag har lyckats med. Att göra en bild är något av det svåraste som finns!”
