Kata Dalström var socialistisk agitator och den första kvinnan i ledningen för ett politiskt parti i Sverige.
Anna Maria Katarina Carlberg föddes på sina morföräldrars egendom Emtöholm i Dalhems socken på gränsen mellan Småland och Östergötland. Efter några år flyttade familjen till den lilla kyrkbyn Kopparberg i Bergslagen där hennes far, professor Johan Oscar Carlberg, så småningom byggde upp ett kopparsmältverk. Kata, som hon kom att kallas, undervisades av guvernanter med undantag för några år i Emilie Risbergs elementarskola för flickor i Örebro. Därifrån relegerades hon 1872 då hon ansågs farlig för den allmänna friden och moralen på skolan.
Kata Dalström gifte sig 1878 med den betydligt äldre Gustaf Dalström. Han var ingenjör och beroende på var han fick anställning flyttade familjen runt i Sverige. Makarna fick så småningom sju barn. När familjen Dalström under några år på 1880-talet bodde i Stockholm blev Kata Dalström engagerad i Föreningen för gift kvinnas äganderätt, Qvinnoklubben och i Utilistiska samfundet, som bekämpade både statskyrkan och all tro på det övernaturliga. Hon var också med och startade Katarina arbetsstuga och deltog i arbetet där under några år. Vid denna tid var Kata Dalström även verksam som författare. År 1887 gav hon ut sin första bok, Nordiska gudasagor berättade för barn och ungdom, 1889 kom Nordiska hjeltesagor för ungdom och 1893 Grekiska guda- och hjeltesagor berättade för ungdomen. Hon skrev också artiklar i olika tidskrifter.
När familjen 1892 bosatte sig i Stockholm för gott blev Kata Dalström genom sin vänskap med Ellen Key medlem i Tolfterna, en mötesplats mellan borgerliga kvinnor och arbeterskor. År 1894 gick hon, mot makens och släktens vilja, med i Stockholms allmänna kvinnoklubb och därmed också i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. I SAP fick Kata Dalström snart en rad uppdrag och var under olika perioder ledamot i styrelsen för Kvinnoklubben, partidistriktet och i Kommittén för den kvinnliga agitationen (senare Kvinnornas fackförbund).
År 1900 blev Kata Dalström invald i SAP:s partistyrelse med så många röster att hon hamnade i verkställande utskottet. Det innebar bland annat att hon satt i ledningen för storstrejken 1902, en landsomfattande arbetsnedläggning i tre dagar för att lägga kraft bakom kravet på allmän rösträtt. I samband med en demonstration under storstrejken anhölls hon för första, men inte sista, gången. Under årens lopp kom Kata Dalström vid upprepade tillfällen i konflikter med myndigheterna, dömdes ett par gånger till böter men hamnade till skillnad från många partikamrater aldrig i fängelse. Däremot tvingades hon inte sällan att hålla sina anföranden utomhus, stående på en sten eller i någon landsvägskorsning, därför att ingen ville upplåta lokal åt socialistisk agitation.
Runt sekelskiftet blev Kata Dalström allt mer efterfrågad som agitator. Trots att hon deklarerade att hon inte ville vara agitator enbart för kvinnor anlitades hon i stor utsträckning för att starta kvinnoklubbar runt om i landet. Kata Dalström var också flitigt anlitad av Textilarbetareförbundet som hade en stor andel kvinnliga arbetare. Men hon var även efterfrågad som agitator för bland andra gruvarbetare, rallare och stenarbetare. ”Fru Kata” var en skicklig talare: entusiasmerande, bitsk, ofta drastisk och lockade nästan alltid stor publik. Vid partikongressen 1905 blev Kata Dalström inte omvald till partistyrelsen. Hon hade vid det laget placerat sig i partiets vänsterflygel som hade sitt starkaste fäste i det socialdemokratiska ungdomsförbundet som ofta engagerade henne som resetalare.
År 1906 avled Gustaf Dalström. De pengar som Kata Dalström ärvt efter sina föräldrar var förbrukade och hon hade fortfarande försörjningsansvar för flera av barnen. Inkomsterna från agitationen blev viktigare än någonsin och hon låg ute månader i sträck. Hon skrev också många politiska broschyrer och gav ut en samling resebrev i bokform, Härjartåg kors och tvärs genom Sverige, 1914.
Vissa teman återkom oftare än andra i Kata Dalströms agitation. Föredrag om rösträtten, vikten av organisation och kampen mot prästväldet var särskilt efterfrågade. Under rubriken ”Kan en kristen vara socialdemokrat?” hävdade hon att statskyrkan svikit kristendomens budskap om broderskärlek och egendomsgemenskap. Kata Dalströms ståndpunkt var att en kristen både kunde och måste vara socialdemokrat. Hon betonade i alla sammanhang betydelsen av bildning och efter ett politiskt anförande höll hon gärna en extraföreläsning om konst, litteratur eller historia.
Efter SAP:s delning 1917 satt Kata Dalström i ledningen för det nybildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Också det partiet splittrades och 1921 grundades Sveriges kommunistiska parti (SKP), sektion av Kommunistiska internationalen (ofta kallad Komintern). Hon satt tidvis i ledningen för SKP, men kom under sina sista år i konflikt med de mer Kominterntrogna delarna av partiet. I likhet med sina nära vänner och åsiktsfränder Zeth Höglund och Fredrik Ström var hon starkt kritisk mot centraliseringen av all makt till Kominterns exekutivkommitté, som helt dominerades av det ryska kommunistpartiet. Hon kritiserades i sin tur av ledande partikamrater dels för sin ”borgerliga” bildningssyn, dels för sin uttalade religiositet. Kata Dalströms intresse för andliga frågor, i synnerhet teosofi och spiritism, väcktes redan på 1890-talet och följde henne genom livet. Hon stack aldrig under stol med att hon såg sig själv som en religiös människa och kallade sig redan i början av 1900-talet för buddhist. De åsikter hon förde till torgs i sina föreläsningar om teosofi, spiritism och vad som vid den här tiden kallades ”psykofysisk forskning” ansågs oförenliga med medlemskap i ett kommunistiskt parti. Men Kata Dalström vek inte en tum och försvarade sig i tal och skrift.
Efter några månaders hjärtbesvär avled Kata Dalström den 11 december 1923. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. I Fruängen i Stockholm, liksom i Kopparberg, finns gator uppkallade efter henne.
