Kerstin Hallén var journalist och en prisbelönt översättare.

Kerstin Hallén föddes i Lit i Jämtland 1922. Hon var dotter till folkskolläraren Torsten Sundelin och hans maka Karin Ida Maria Sundelin, född Hammarberg. I familjen fanns ytterligare fyra yngre barn, tre flickor och en pojke. Syskonen Sundelin växte upp i Sundsvall där båda föräldrarna var lärare. De uppmuntrade sina barns intresse för språk och litteratur.

Kerstin Hallén hade ett brinnande intresse för konst men föräldrarna rådde henne att satsa på ett ekonomiskt tryggare yrke och hon utbildade sig till journalist. Hon började som volontär på Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall och 1944 gifte hon sig med Tore Hallén, också han journalist. Samma år föddes sonen Per och två år senare flyttade familjen till Stockholm. Familjen fick ytterligare två barn, Susanne 1952 och Jan 1955, och bodde i ett lägre hyreshus med inbyggd gård i en stockholmsförort.

Kerstin Hallén fick arbete på Morgon-Tidningen och då hon erbjöds att bli reporter på Dagens Nyheter tackade hon nej. Hon föreslog att maken Tore istället skulle få arbetet. Kerstin Hallén fick anställning som redaktör på först Idun och sedan Vecko-Journalen. I slutet av 1950-talet medverkade hon med några berättelser i Dagens Nyheter, exempelvis ”Historien om M”.

Som redaktör för tidningen Vi startade hon en litterär ungdomssida som fick stor betydelse för unga debuterande författare och poeter. Bland dem fanns författaren Reidar Jönsson som förblev en vän genom åren och poeten och konstnären Åsa Sjöström. Då Åhlén & Åkerlund 1966 startade boktidskriften Böckernas värld blev gode vännen Uno Florén chefredaktör och Kerstin Hallén redaktionssekreterare. Tidskriften innehöll artiklar, recensioner och skönlitterära bidrag. Kerstin Hallén svarade för författarintervjuer med exempelvis Georges Simenon och Marguerite Yourcenar. Böckernas värld blev kortlivad och gick i graven som tidskrift 1971.

Kerstin Hallén hade ett stort intresse och engagemang för litteraturen. Hon började i mitten av 1960-talet extraknäcka som översättare, först med korta texter som noveller. År 1966 kom Utkast till en borgare av François Billetdoux, hennes första större skönlitterära översättning. Den följdes av många andra böcker på franska, bland andra Piaf: en berättelse av Simone Berteaut, Georges Simenons Hasselbusken och Den rike mannen samt flera romaner av Françoise Sagan. Då bokförlaget bestämt sig för att ge ut författaren, och överlevaren från Förintelsen, Elie Wiesels böcker, valdes Kerstin Hallén som översättare.

År 1969 skildes Tore och Kerstin Hallén och från mitten av 1970-talet arbetade hon heltid som översättare. I slutet av årtiondet fick Kerstin Hallén motta Sveriges Författarfonds premium som delades ut till personer för belöning av litterär förtjänst. Hon hade nu börjat översätta även från engelskan och tillsammans med Uno Florén tolkade hon En enda ros: poesi och prosa i urval av Dorothy Parker, 1978, och den följdes året efter av John Keats Man kan lika gärna leva: en bok om Dorothy Parker. För översättningen av Sebastien Japrisots Vedergällningen fick Kerstin Hallén Svenska Deckarakademiens översättarpris för förnämlig översättargärning.

År 1984 fick Kerstin Hallén Trevipriset och 1996 fick hon både Svenska Akademiens översättarpris och Elsa Thulin-priset. De senare är två av de finaste utmärkelser en översättare kan få.

Kerstin Hallén fortsatte sitt arbete ända in på 2000-talet. År 2003 kom Harriet Scott Chessmans Lydia Cassatt läser morgontidningen och Denise Minas Det heligaste. Året efter hade hon översatt Kärlek av Toni Morrison och Snö av Maxence Fermine. Hennes sista översättning var Toni Morrisons En välsignelse som gavs ut 2009.

Kerstin Hallén avled hastigt i sitt hem den 21 mars 2012. Hon blev 89 år gammal. Hennes grav finns på Nya Kyrkogården i Grödinge.