Kerstin Thorvall var illustratör och författare verksam under andra hälften av 1900-talet. Hon var en förnyare av svensk barn- och ungdomslitteratur, gränsöverskridare inom den självbiografiska genren och en stridbar debattör och kåsör i veckopress och dagspress.

Kerstin Thorvall föddes 1925 i Eskilstuna. Hennes mor, Thora Thorvall, var utbildad småskollärarinna och hennes far, Åke Thorvall, arbetade som läroverksadjunkt. Äktenskapet mellan dem var långt ifrån lyckligt, bland annat på grund av den bipolära sjukdom som fadern diagnosticerades med när han var 17 år och som gjorde att han vid upprepade tillfällen kom att vårdas på mentalsjukhus och andra vårdinrättningar. Modern präglades i sin tur av sin kyrkliga uppfostran som stod i skarp kontrast till faderns mer utlevande sexuella natur. I sin litterära gärning återkom Kerstin Thorvall ständigt till sin barndom och sin relation till föräldrarna, särskilt modern, som i ljuset av sin starka religiösa övertygelse skildras som konservativ, sträng, kysk och dömande. Inte minst det faktum att fadern dog ung, 47 år gammal, kom att utgöra ett trauma som Kerstin Thorvalls författarskap ständigt återvänder till.

Redan som liten utmärkte sig Kerstin Thorvall genom sin stora begåvning i teckning och efter studentexamen på Uppsala högre elementarläroverk för kvinnor genomgick hon i mitten av 1940-talet en utbildning i modeteckning vid Anders Beckmans skola. Det var början till en framgångsrik karriär som illustratör och frilansande modetecknerska – och senare kåsör och krönikör – med uppdragsgivare som VeckoRevyn och Damernas Värld. Bland annat illustrerade hon flera av Astrid Lindgrens böcker. Den första var Kalle Blomkvist och Rasmus, 1953. Detta samarbete blev början på en lång vänskap mellan henne och Astrid Lindgren, som hon kom att se som ett slags extramamma.

Sin debut som författare gjorde Kerstin Thorvall som barn- och ungdomsförfattare med Förstå mig, 1957, som hon skrev tillsammans med psykologen Gustav Jonsson (Skå-Gustav). Med böcker som Boken till dig, 1959, och Andra boken till dig, 1965, förnyade hon flickboksgenren. I sina barnböcker, som dem om Gunnar, 1967, 1968 och 1970, bröt hon medvetet med den barnlitterära traditionens didaktiska inriktning och etablerade ett tilltal som effektivt nivellerade avståndet mellan vuxen och barn. Till skillnad från äldre barnlitteraturs sagoskimmer utmärkte sig Kerstin Thorvalls kritikerrosade barnböcker formmässigt genom sin vardagsrealistiska estetik. På ett innehållsligt plan fokuserade de ofta på de problem och konflikter som barn upplever i mötet med vuxenvärlden, men även i relationen till andra barn. Med böcker som Vart ska du gå? Ut, 1969, och Vart ska du gå? Vet inte, 1975, var hon med och utformade den nya ungdomsromanen som växte fram under 1970-talet.

Vid mitten av 1970-talet lämnade Kerstin Thorvall barn- och ungdomslitteraturen för att etablera sig som vuxenförfattare. Som i sina barn- och ungdomsböcker tog hon även nu i hög grad utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Flertalet av hennes verk har en självbiografisk klangbotten och den självbiografiska dimensionen är mer eller mindre uttalad. Omförhandlingen av författaridentiteten, som skedde vid 52-års ålder, var dock långt ifrån smärtfri. Från sin uppburna position som barn- och ungdomsförfattare kom hon att få utstå mycket kritik, inte minst på grund av att hennes böcker ansågs alltför privata, frispråkiga och självutlämnande.

Kerstin Thorvalls genombrott som vuxenlitterär författare kom med Det mest förbjudna, 1976. Det var en bok där hon i fiktionens form gick till botten med sin auktoritära, strikt religiösa och sexualfientliga mor och med i samtiden tabubelagda ämnen gällande kvinno- och modersrollen och inte minst den kvinnliga sexualiteten. Bokens Anna lever ett utsvävande liv kantat av otrohet och en mängd sexuella relationer med olika män. När Det mest förbjudna gavs ut möttes den av massiv kritik på kultursidorna. Även inom 1970-talets feministiska kvinnorörelse, där kvinnor uppmanades att som Kerstin Thorvall skriva sina liv, ansågs berättelsen som alltför privat och i avsaknad av en allmängiltig och politisk dimension. Trots – och till viss del på grund av kritiken och den skandalstämpel som Kerstin Thorvall fick som författare – kom dock Det mest förbjudna att bli en kommersiell succé. Idag brukar den anföras som typexempel på den så kallade kvinnliga bekännelselitteraturen under 1970-talet.

Även om Kerstin Thorvall under slutet av 1970-talet och hela 1980-talet var mycket produktiv dröjde det till 1993, när första boken i Signe-trilogin gavs ut, innan hon fick ett verkligt litterärt erkännande. Fram till dess hade hon låtit publicera sig i många genrer. Hon hade skrivit och gett ut debattböcker, kåserier och diktsamlingar, som alla fått ett blandat mottagande. Signe-trilogin var dock ett mer ambitiöst litterärt projekt. Som i Det mest förbjudna och Oskuldens minut, 1977, var det emellertid även här den egna livsberättelsen som turnerades i mer eller mindre fiktiv form. Den första delen, När man skjuter arbetare, 1993, tog sin utgångspunkt i föräldrarnas äktenskap och belönades 1994 med det prestigefyllda Moa-priset. I den andra delen, I skuggan av oron, 1995, återvände Kerstin Thorvall, som så många gånger förr, till frågor om moderskapet och relationen till sin egen mor efter faderns traumatiska bortgång, medan hon i den tredje och avslutande delen, Från Signe till Alberte, 1998, vände blicken mot den egna modersrollen och öste ur sina erfarenheter av att vara mor till tre pojkar.

Som äldre blev Kerstin Thorvall alltmer uppmärksammad och erkänd. Utöver Moapriset fick hon en mängd andra priser, bland annat Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Men hon lyckades även fortsättningsvis provocera, som genom utgivningen av Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig, 2000. Hennes liv har också kommit att fascinera efter hennes död 2010. År 2013 gavs en omfångsrik biografi om Kerstin Thorvall ut, signerad författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg, och 2016 visade Sveriges Television en fri bearbetning av Det mest förbjudna i tre delar, regisserad av Tova Magnusson-Norling. I likhet med boken kom TV-serien att väcka en hel del debatt.

I Kerstin Thorvalls sista bok, som publicerades 2003, när hon närmade sig åttio år, skärskådade hon kritiskt åldringsvården och synen på äldre i 2000-talets Sverige. Den kan därmed sägas vara utmärkande för hur hon i sitt författarskap konfronterade upplevda orättvisor både på ett personligt och mer allmänt plan.

Kerstin Thorvall dog i Stockholm 2010.