Kim Anderzon var en uppskattad skådespelerska, men också en debattör och opinionsbildare som kunde framföra radikala åsikter utan att stöta sig med den allmänna opinionen.
Kim Anderzon föddes 1943 som äldsta barn i en kulturintresserad jämtländsk arbetarfamilj. Hon flyttade till Stockholm redan som 16-åring. Där påbörjade hon först en utbildning till kartritare. Snart kom hon dock in på Teaterstudion, som leddes av Inge Wærn. Den teaterform och teaterideologi som praktiserades vid Teaterstudion byggde på den i Sverige tämligen främmande fysiska teatern, som i sina extrema former närmade sig akrobatik. Den främsta inspiratören var då Jerzy Grotowski, en polsk teaterpedagog och regissör. De sällskap som samlades kring Teaterstudion var vänsterorienterade och feministiska. Vid sidan av Grotowskis experiment diskuterades den franske regissören Antonin Artauds tankar om ”grymhetens teater”, en absurdistisk teaterform som byggde på spontan och fri utlevelse, gärna utan handling eller dialog.
En av de mest kända fria teatergrupperna vid denna tid var Pistolteatern som grundades 1964. Det var en avantgardistisk scen, som såg den fysiska teatern som uppföljare till den folkliga teatertraditionen i Grotowskis, men också den italienske teatermannen Dario Fos, anda. Kim Anderzon debuterade där 1969 i pjäsen Direktör Ubu, skriven efter Alfred Jarrys absurda pjäs Kung Ubu. När Pistolteatern fem år senare invigde sin lokal på Torsgatan 41 i Stockholm hade Kim Anderzon blivit del av en sammansvetsad grupp som uppförde såväl klassiker som nyskriven dramatik utifrån sin burleska tolkningstradition. Recensionen från invigningen med den nyskrivna pjäsen Vi är alla små gäster eller Hyresvär(l)den framhöll att föreställningen varit tämligen skrikig, men att ensemblen ”förtjänar aktning för sin ärlighet att obarmhärtigt lämna ut sig själva utan glamorös försköning”. Citatet passar för att beskriva Kim Anderzons spelstil och karriär över lag, och gäller även filmen som handlar om hennes sista år, Kim - den skalliga primadonnan, 2017, i regi av dottern Tintin Anderzon och Fredrik Egerstrand.
Influenser från Dario Fos karnevaliska grepp om scen och publik gick att urskilja i Kim Anderzons uttryck också efter att hon tagit farväl av Pistolteatern 1984. Hennes teaterpraktik kom även i fortsättningen att präglas av ett slags inbjudande, energisk närvaro. Hon tog plats i Mosebacke Etablissement med bland annat föreställningarna Änglasug av Alberto Moravia – där hon spelade alla fyra rollerna själv – och Vivagina, som bygger på Eve Enslers The Vagina Monologues. Ensam på scenen kunde hon i dessa föreställningar ohämmat ta rummet i besittning och improvisera utifrån det gensvar hon fick av publiken. Det var inte främmande för henne att beskriva sitt förhållande till publiken i sexuella termer.
Folklighet, så som det tolkades av 1970-talets radikala teaterarbetare, var ibland tämligen främmande för den verkliga folkliga publiken. Kim Anderzon hade dock nycklarna till publikens hjärta. Föreställningarna formades till veritabla långkörare och ägde rum i Folkets Hus och parker, på tillfälliga scener i Parkteaterns regi, som till exempel i Hågelbyparken, där hon säsongen 2009–2010 spelade Strindbergs Fröken Julie på ett ohämmat skruvat sätt.
Samtidigt som hon gjorde teaterkarriär medverkade Kim Anderzon i många filmer och TV-serier med början i kortfilmen Frukost, 1969. Bland de filmer som hon medverkade i fanns sexualupplysningsfilmerna Kärlekens XYZ och Kärlekens språk. Sin kanske förnämsta prestation på den vita duken gjorde hon i Andra dansen, 1983, i regi av Lárus Óskarsson. Hon fick det årets Guldbagge som bästa skådespelerska för den rollen. Det som förlänade henne titeln ”folkkär” var kanske främst rollerna i populära filmer som Göta kanal eller Vem drog ur proppen? och Göta kanal 2 – Kanalkampen, och rollen som Siv Svensson i TV-serien Rederiet.
Kim Anderzon fick flera utmärkelser och stipendier under sin långa karriär. Som exempel kan nämnas Svenska Dagbladets Thaliapris 1979 för sin roll i pjäsen En Kvinna, och Svenska Akademiens Carl Åkermarks stipendium 1990. Hon blev utsedd till filosofie hedersdoktor vid Mittuniversitetet i Sundsvall år 2012 och fick motta den kungliga medaljen Litteris et Artibus år 2001.
Kim Anderzon avled i Vallentuna 2014 och är begravd på Katarina kyrkogård.
