Stina Swartling drev en trädgårdsskola för kvinnor och var verksam som författare och skribent i ett flertal tidskrifter. Hon skrev framförallt om fjäderfäskötsel, trädgårdsodling, egna-hem och andra former av småbruk, hushållning och matlagning.

Stina Swartling föddes som Kristina Lovisa von Hofsten år 1858, på egendomen Valåsen i Karlskoga socken, Örebro län. Föräldrarna var friherrinnan Lovisa Sophia Hamilton af Hageby och brukspatron Bengt Johan von Hofsten. Trädgårdsskötsel blev tidigt ett av Stina Swartlings stora intressen. Redan som barn hade hon intresserat sig för trädgårdsväxter, som det fanns mycket av vid Valåsen. Från sju års ålder hade hon ett eget trädgårdsland och fick mycket kunskap om odling av gårdens trädgårdsmästare.

Hon gifte sig år 1880 med den tio år äldre löjtnanten Reinhold Magnus Swartling, och paret bosatte sig på Espenäs i Örebro län. Maken blev senare ryttmästare och grundade 1905 Swartlings ridskola i Stockholm. Året efter vigseln fick paret sin första son och fram till 1894 föddes ytterligare fyra söner. Utöver den stora familjen engagerade sig Stina Swartling i mycket annat, bland annat i Sällskapet Damernas Concordia i Örebro 1896. Hon var en av initiativtagarna till detta litterära sällskap och var dess första ordförande.

Från slutet av 1800-talet och under flera decennier framåt var Stina Swartling en flitig skribent i ett flertal olika tidningar. Hon hade en bred publik, men riktade sig särskilt till trädgårdsodlare. Hon skrev också flera böcker om småbruk, fjäderfäskötsel och trädgårdsodling: Om höns, 1906, Om sparris och tomater, 1907, Om kalkoner, pärlhöns, gäss och ankor, 1908, Om jord och gödslingsämnen samt om potatis, 1909, Så ska vi ha't, 1910, Småbrukets trädgård, 1913, samt Blommor i trädgården och i stugan, 1916. Dessutom publicerade hon åtskilliga artiklar i olika tidskrifter och tidningar om hushållning och matlagning, bland annat under rubriken ”För kök och matsal” i Svenska Dagbladet. I flera texter propagerade hon för att kvinnor i högre grad skulle odla grönsaker, frukt, bär, medicinalväxter och blommor, dels för att förse hushållet med mer näringsrik mat och dels för att dessa produkter kunde säljas och ge extra inkomster. På samma sätt ville hon uppmuntra ökad och förbättrad småskalig fjäderfäskötsel i landet, vilket kunde bli en lönsam binäring på mindre gårdar i Sverige.

År 1899 startade Stina Swartling en trädgårdsskola, som hon marknadsförde som Sveriges första kvinnliga trädgårdsskola, på grundval av att den drevs av kvinnor och enbart var öppen för kvinnor. Det första året låg skolan vid Riseberga gård i Edsbergs socken i Närke. Redan andra året flyttades den av praktiska skäl till Espenäs gård vid Stora Hjälmaren, där familjen Swartling bodde och där odlingsförhållandena var bättre, särskilt när det gällde tillgång till bevattningsvatten. Eleverna, som kom från hela landet och även från de nordiska grannländerna, inkvarterades på Espenäs gård. År 1901 flyttade familjen Swartling från Örebro till Espenäs. Stina Swartling höll själv i både praktisk och teoretisk undervisning, men från det andra året hade hon hjälp av en biträdande lärarinna som studerat på trädgårdsskolan i Haapavesi i Finland. Den skolan drevs av Nora Pöyhönen och var en av de tidigaste trädgårdsskolorna för kvinnor i Norden.

Utöver trädgårdsskötsel fanns även vid Stina Swartlings skola i Espenäs en hushållsskola med kurser i matlagning, konservering och vävning — eleverna valde fritt mellan kurserna. Hushållningssällskapet kunde bidra med medel till friplatser för fattiga flickor, som därmed fick möjligheter att skaffa sig en utbildning. Från 1901 tillkom en fjäderfäskötselskola. I kurserna i konservering fick eleverna lära sig att ta tillvara, torka och konservera frukter, bär och grönsaker. Dessa konserver, burkar med ”prydligt ordnat innehåll, små morötter, pickles i hvarje-handa fasoner, gröna och gula bönor…” ställdes ut på utställningar och belönades med priser, samt levererades till Stockholm där de såldes genom Kvinnornas Andelsförening Svenska Hem. Det fanns även möjlighet att beställa grönsakslådor med produkter efter säsong från Espenäs till Stockholm.

I reportage om trädgårdsskolan och dess verksamhet beskrivs Espenäs som en mycket vacker plats intill Hjälmaren. Vid gården fanns blommande rabatter och blomstergrupper, trädgårdsanläggningar med växthus, drivbänkar, odlingsland och en fruktträdgård. Eleverna fick undervisning i odling av köksväxter och blommor, i sådd och vattning, jord och gödsling, i läggning av drivbänkar och odling av finare grönsaker som sparris, tomater, kronärtskockor och meloner, krukväxter och vindruvor. De fick även lära sig bokföring, vilket var användbart såväl i det egna hushållet som i en eventuell egen verksamhet, till exempel en handelsträdgård. År 1911 flyttade familjen Swartling till Stockholm och därmed upphörde skolverksamheten på Espenäs gård.

Det ansågs kontroversiellt av vissa kring sekelskiftet 1900 att kvinnor fick utbildning i trädgårdsskötsel, då yrkesmässig trädgårdsskötsel främst bedrevs av män. Stina Swartling bemötte kritiken med argument om att kvinnor sedan hundratals år hade ägnat sig åt trädgårdsodling, och att tyngre arbete var hälsosamt och stärkande. Bland annat framförde hon detta i tidskriften Trädgården år 1909:

”Trädgårdsarbete för kvinnor är intet nytt. Det nya är, att kvinnorna få undervisning häri. Sedan skolor för utbildande af kvinliga trädgårdsodlare öppnats, först i England, sedan i Tyskland, Finland och Danmark, hafva vi här i Sverige följt exemplet och dylika skolor hafva även hos oss ordnats. Då denna sak var ny, fick man ofta höra det omtalas med uttryck som: ’nya påhitt’, ’att kvinnor trängde sig in på männens arbetsfält’ o dyl. Man kunde inte nog uttrycka sin ovilja öfver, att kvinnor skulle arbeta i trädgården.”

Trädgårdstidningen Violas redaktör, Knut Bovin, skrev i en artikel från 1910 att det hade skett ett genombrott då kvinnor i allt högre grad fick möjlighet att ägna sig åt trädgårdsodling och att Stina Swartling hade haft en central roll i detta.

I tidningen Trädgården recenserade tidskriftens redaktör, botanikern Thorild Wulff, år 1910 Swartlings senaste bok, Så ska vi ha’t. Han hyllade den, bland annat med följande ord: ”En egna-hems-bok, men ej en torr och tråkig handbok, utan en hurtigt berättad, lifs lefvande skildring…”. Wulff var en av flera som beskrev Stina Swartling som en kvinnlig motsvarighet till lantbruksreformatorn, folkbildaren och egna-hemsförespråkaren Per Jonson Rösiö.

Efter makens död 1920 flyttade Stina Swartling till Köping och drog sig tillbaka från offentligheten. Hon avled 1929, 71 år gammal, och ligger begravd på Södra begravningsplatsen i Norrköping.