Kristina av Holstein-Gottorp var tysk och svensk hertiginna, drottning och änkedrottning och Karl IX:s andra hustru.

Kristina av Holstein-Gottorp föddes 1573 och var dotter till det tyska hertigparet Adolf av Holstein-Gottorp och Kristina av Hessen. Äktenskapet gav den svenske tronpretendenten Karl ännu tätare band till de tyska protestantiska furstehus som han var så mån om att ha goda relationer med. Kristinas familj var väl förankrad i dessa kretsar och hon hade själv fått en strikt luthersk uppfostran. Hon var också kusin med Karls första hustru, Maria av Pfalz, som avlidit 1589. Det var Karls systrar, bland annat prinsessan Elisabet, som hjälpte honom med att förmedla hans två äktenskap. Paret gifte sig i Nyköping i augusti 1592.

Kristinas första tid i Sverige präglades av den maktkamp om den svenska tronen som pågick mellan Karl och hans brorson kung Sigismund. Under dessa år födde hon parets barn; Kristina, 1593, Gustav II Adolf, 1594, Maria Elisabet, 1596, och Karl Filip, 1601. I familjen fanns sedan tidigare Karls dotter, Katarina, från hans första äktenskap.

Den nytillträdda kungafamiljen hade problem med sitt anseende, samtidigt som den polska grenen av Vasaätten fortsatte att hävda sina anspråk på den svenska tronen. Vid riksdagen i Norrköping 1604 fastställdes att kronan skulle ärvas av Karl IX:s manliga arvingar. Hans gren av Vasaätten fick även ett extra skyddsnät när man samtidigt införde arvsrätt för hans kvinnliga arvingar. Det var också i enlighet med bestämmelserna i Norrköpings arvförening som sondottern Kristina blev regerande drottning 1632 vid Gustav II Adolfs död.

1607 kröntes Kristina av Holstein-Gottorp till drottning i samband med Karl IX:s kröning i Uppsala domkyrka. Som drottning fick hon en betydelsefull uppgift att säkra kungafamiljens intressen. Att kungliga kvinnor av dynastiska skäl trädde in som regenter i sina makars eller söners ställe var relativt vanligt i samtiden.

Karl IX bestämde att drottning Kristina, "wår elskelige K. Huusfru som wår K. Sons kärlige Modher", efter hans död, tillsammans med hertig Johan av Östergötland, skulle leda förmyndarregeringen för parets äldste son Gustav Adolf. Hon skulle även träda in som förmyndare för den yngre sonen Karl Filip samt ansvara för döttrarnas fortsatta uppfostran och giftermål. Hon hade tidigare fungerat som regent, bland annat när Karl IX befann sig utomlands på krigståg i Baltikum. När kungen i slutet av sitt liv drabbades av flera slaganfall såg drottning Kristina till att säkra familjens intressen inför tronskiftet.

Sverige befann sig vid Karl IX:s död i oktober 1611 i ett utsatt läge med pågående krig på flera fronter och med en ekonomi i mer eller mindre fritt fall. Kristina, som nu blivit änkedrottning, insåg att det bästa vore att den 17-årige sonen Gustav Adolf kunde verka fullt ut som kung istället för att begränsas av en förmyndarregering. Hon lät kalla in en riksdag i december samma år där sonen förklarades myndig i förtid. Kristina fick dock medbestämmanderätt i frågor som rörde lagstiftning och utrikespolitik och lovade ständerna att fortsätta med att bistå kungen med sina moderliga råd.

Som änkedrottning höll hon ställningarna medan kungen befann sig ute i fält. Hon fortsatte ordna fram nya pengar och soldater till de krig Sverige var inblandat i. Att såväl utskrivningar som alla extraskatter blev en tung börda att bära för den fattiga befolkningen omvittnar de många suppliker som änkedrottningen fick ta emot.

Kristina fick som Karl Filips förmyndare och regent över hans hertigdöme vilket omfattade Södermanland, Närke och Värmland en betydande maktbas. Till skillnad från resten av riket hade det en mycket god ekonomi tack vare sin spannmålsexport, järn- och vapentillverkning. Änkedrottningen, som skickligt förvaltade såväl hertigdömet som dess resurser, blev under 1610-talet en viktig långivare och finansiär till kronan. När Gustav II Adolf vid samma tid önskade stärka kungamakten på hertigdömenas bekostnad tog hon strid för att de skulle behålla sin självständiga ställning gentemot kronan.

Änkedrottning Kristina engagerade sig även starkt i frågan om barnens giftermål. Hennes utgångspunkt var att barnen skulle gifta sig furstligt för att stärka familjens ställning och legitimitet. För den äldsta dottern Katarinas del hade man diskuterat olika äktenskap under Karl IX:s levnad men planerna hade inte realiserat delvis för att den svenska kungafamiljens ställning ansågs osäker. När Sverige slutit fred med Danmark i freden i Knäred 1613 förbättrades möjligheterna. Änkedrottningen arbetade då för ett giftermål med pfalzgreven Johan Kasimir av Zweibrücken. Han saknade ekonomiska resurser men hade goda politiska kontakter. Rikskanslern Axel Oxenstierna var av ekonomiska skäl motvillig till giftermålet. Men Kristina drev igenom äktenskapet och paret gifte sig sommaren 1615.

Då hade redan den yngsta dottern Maria Elisabet ingått äktenskap, även detta på Kristinas initiativ. Denna gång handlade det om att knyta hertig Johan av Östergötland, son till Johan III och Gunilla Bielke, närmare kungafamiljen. Johan hade avsagt sig sina tronanspråk men oron fanns för att han skulle gifta sig med en utländsk prinsessa och därmed stärka sin ställning. Prästerskapet var motståndare till kusinäktenskapet eftersom det bröt mot Guds ord, men också missnöjda med att inte ha rådfrågats. Kristina var väl inläst på hur reformatorerna såg på dessa frågor och tog debatten. Således kunde Maria Elisabet och Johan gifta sig 1612. Men äktenskapet blev väldigt olyckligt, båda led av psykisk ohälsa och de blev sämre under de år deras äktenskap varade. Båda makarna avled 1618 med några månaders mellanrum, Maria Elisabet 22 år och Johan 29 år gammal. Kristina ångrade att hon tvingat dottern in i äktenskapet, men menade också att prästerna borde ha förhindrat giftermålet.

Änkedrottningen gjorde sin vilja gällande även när det gällde Gustav Adolfs giftermål. Hennes utgångspunkt var att han skulle gifta sig med en tysk protestantisk prinsessa för att stärka bandet mellan Sverige och protestantiska furstar i Tyskland. Hon motarbetade därför bestämt romansen mellan Gustav Adolf och grevedottern Ebba Brahe. Kristina menade att ett sådant parti skulle skapa avundsjuka och missnöje bland andra högadliga familjer och leda till splittring. En utländsk prinsessa skulle däremot föra med sig ädla anor och börd till kungafamiljen vilket skulle upprätthålla en distans till den inhemska högadeln. Kungen, och hans omgivning, försökte förgäves övertala änkedrottningen att ge sitt ja till partiet. 1615 var relationen mellan Gustav II Adolf och Ebba Brahe över och hon flyttade vid samma tid till sin släkting änkedrottning Katarinas hov.

Kristina som via sina kontakter tidigare hört sig för om lämpliga prinsessor för sonen att gifta sig med, uppmuntrade nu Gustav II Adolf att gå vidare med sina äktenskapsplaner med Maria Eleonora av Brandenburg. Under förhandlingarna höll hon kontakt med prinsessans mor Anna av Preussen och i november 1620 blev Maria Eleonora Sveriges drottning.

Tack vare sin goda ekonomi och sitt kontaktnät fortsatte Kristina trots problem med hälsan att ha en framträdande roll även under sina sista år. Hon avled på sitt änkesäte Nyköpingshus i december 1625.

Kristina av Holstein-Gottorp är ett exempel på den ambivalens som funnits kring kvinnliga regenter. I samtiden blev hon beskylld för att driva på sin man att gå hårt fram i uppgörelsen med Sigismunds anhängare. Hon beskrevs som en ond och maktlysten drottning. Senare forskning menar att hon snarare hade en mer medlande än pådrivande roll i de politiska konflikterna mellan hertig Karl och Sigismund vid 1600-talets början.

Även om Kristina inte tvekade att göra sin politiska vilja gällande bland såväl familjemedlemmar som andra och förmodligen inte heller var värre än en samtida manlig härskare var det tacksamt att beskriva en drottning med både makt och inflytande som grym och härsklysten. På så sätt kunde man ifrågasätta om hon som kvinna var tillräckligt förnuftig, måttfull och duglig för att styra över ett rike.

Kristinas själasörjare valde istället att framhålla hennes generösa gåvor till fattiga och sjuka. Som en god husmor hade hon sörjt för både uppvaktning och tjänare. Därmed var Kristina också en ”hela landsens och alle ständers trohjärtige moder och amma”. En version som skiljer sig en del från den som hennes politiska motståndare gav.

Kristina av Holstein-Gottorp avled på Nyköpingehus 1625 och är begravd i Strängnäs domkyrka.