Laura Petri var officer inom Frälsningsarmén samt forskare och författare inom ämnet kyrkohistoria.
Laura Petri föddes 1879 och växte upp i en högborgerlig miljö i Halmstad. Hennes far, Carl Magnus Petri, var läroverksadjunkt och arbetade även som sjukhuspräst. Hennes mor, Charlotta, född Nyman, tog hand om hemmet. Laura Petri fick en gedigen utbildning och tog studentexamen som privatist år 1898. Året innan hade hennes äldre syster Alma Petri anslutit sig till Frälsningsarmén och Laura Petri ville följa efter, men kunde ta steget först när hon blev myndig. Frälsningsarmén etablerades tidigt i Halmstad och i sin självbiografi (se nedan) berättar Laura Petri om sina minnen då den kom till staden 1887. Flera olika företeelser verkar ha attraherat systrarna Petri till att engagera sig i Frälsningsarmén. Det fanns en utbredd rörelse bland borgerskapets döttrar vid den här tiden att engagera sig i socialt hjälparbete av olika slag. Ett hjältinneskimmer stod kring denna verksamhet och Frälsningsarmén var ett av de sammanhang som beredde plats för ett sådant engagemang. I Frälsningsarmén tillhandahölls en plattform som möjliggjorde för både kvinnor och män att inta ledande befattningar och tala offentligt i form av vittnesbörd och predikningar.
Laura Petri genomgick officersutbildning vid Frälsningsarméns Krigsskola i Stockholm och fick sin första tjänst vid tidningen Stridsropets redaktion. Därefter blev hon föreståndare vid ett räddningshem för prostituerade kvinnor i Stockholm. Hon arbetade intensivt i den verksamheten fram till 1913 då hon kom i konflikt med ledningen för Frälsningsarmén. I samband med denna konflikt drabbades hon av en livskris och tillbringade nära tre år på olika sjukhus och vilohem. Händelsen skriver hon om i självbiografin Jag anklagar, 1916. När hon hade återhämtat sig påbörjade hon studier vid Göteborgs högskola 1916 och tog en filosofie kandidatexamen 1919. Därefter fortsatte hon till Lunds universitet för vidare studier. Hon tog en filosofie licentiatexamen 1920 och lade året därpå fram en doktorsavhandling. Både licentiat- och doktorsavhandlingen handlade om Frälsningsarmén. Hon hade gedigna erfarenheter av studieobjektet i fråga, och hade gjort en omfattande studie av rörelsen. Doktorsavhandlingen blev föremål för en livlig diskussion bland fakultetens professorer och sakkunniga. Den godkändes inte men enigheten var inte särskilt övertygande då avhandlingen underkändes med rösterna nio mot åtta.
Laura Petris egna reaktioner efter denna händelse är inte kända. År 1922 befann hon sig i Tübingen för studier och fyra år efter den första disputationen i Lund återkom hon med en avhandling om en av Frälsningsarméns grundare, Catherine Booth. Den gången fick hon ”Med beröm godkänd” för både författandet och försvaret. Därmed var hon framme vid sitt mål, en filosofie doktorsgrad. Avhandlingen om Catherine Booth var ett av de första vetenskapliga verken om Frälsningsarméns grundare. Att Laura Petri valde att skriva om Catherine Booth och inte om maken, William Booth, kan ses som ett tydligt ställningstagande för den förras stora betydelse för Frälsningsarméns historia i stort, men framför allt för kvinnors plats i denna rörelse.
Laura Petri arbetade aktivt inom Frälsningsarmén i många år. Då hon lämnat de operativa arbetsuppgifterna bakom sig fortsatte hon återstoden av sitt liv att studera och skriva om Frälsningsarmén och dess förgrundsgestalter, särskilt kvinnorna. Förutom avhandlingen om Catherine Booth skrev hon en biografi om Hanna Ouchterlony, Frälsningsarméns grundare i Sverige. Båda böckerna kan betraktas som klassiker i sammanhanget. Laura Petri skrev även en monografi om John Wesley och en om Ignatius av Loyola. Förutom författandet fortsatte hon sitt engagemang för socialt utslagna. I hemstaden Halmstad, dit hon återvände för gott 1925, startade hon på ålderns höst även ålderdomshemmet Västersol. Det engagemang hon en gång fann inom Frälsningsarmén präglade henne livet igenom.
Laura Petri avled 1959 i sviterna av en bilolycka.
