Lillemor Mannerheim var en framstående keramisk formgivare med organiska kärlformer och djurskulpturer som specialitet.

Lillemor Mannerheim föddes i Finland 1927 som andra barnet i en syskonskara om tre. Hennes mor Ingeborg Mannerheim, född Hjort, var norska och fadern Carl Erik tillhörde den finlandssvenska adelssläkten Mannerheim, inom vilken hans farbror, fältmarskalken och statsmannen Gustaf Mannerheim, var den mest kände. Familjen drev jordbruk på den stora gården Niemenkylä i Vichtis, sex mil utanför Helsingfors. Föräldrarna skilde sig 1938 varefter modern och barnen flyttade till Helsingfors. Efter att Ryssland bombat Helsingfors hösten 1939, under inledningen av det så kallade vinterkriget, flydde modern med barnen till sitt hemland Norge. När Tyskland invaderade Norge i april 1940 tog sig familjen vidare till Sverige, men när situationen i hemlandet blev lugnare flyttade man tillbaka till Helsingfors på hösten samma år.

Lillemor Mannerheim visade tidigt prov på konstnärlig begåvning och tecknade som barn ofta av djuren på familjens gård. Inom familjen Mannerheim fanns flera konstnärer, bland annat hennes farfars syster Eva Mannerheim-Sparre som tillsammans med sin make Louis Sparre hade drivit konstindustri- och inredningsföretaget Iris i Borgå omkring år 1900. Efter krigsslutet 1945 flyttade Lillemor Mannerheim som 18-åring till Sverige och började på Konstfackskolan (nuvarande Konstfack) där hon efter två års studier i keramik gick vidare till påbyggnadsutbildningen, Högre konstindustriella skolan. Där fick hon den kände keramikern Edgar Böckman som lärare. Under somrarna 1946 och 1947 var hon åter i Helsingfors för att praktisera vid konstavdelningen på Arabia Porslinsfabrik. Under perioderna på Arabia lärde hon känna flera av Finlands främsta keramiker, bland andra Birger Kaipiainen som blev en livslång vän.

Direkt efter sin examen 1949 anställdes Lillemor Mannerheim som formgivare vid Gefle porslinsfabrik i Gävle, som ingick i Upsala-Ekebykoncernen. Hon var en av flera unga kvinnor som vid denna tid rekryterades till konstindustrin och kom att forma den epok av elegant "mid-century design" som blivit känd som en höjdpunkt inom modernistisk formgivning. Villkoren för de kvinnliga industrikonstnärerna kunde dock vara kärva. En av Lillemor Mannerheims första servisdekorer lanserades som en design av en manlig konstnär på fabriken, även om den motsägelsefullt fick bära hennes namn, Lillemor. Att hon stod bakom dekoren berättade hon först flera decennier senare i en intervju.

Redan våren 1950 slutade Lillemor Mannerheim på Gefle porslinsfabrik för att i stället studera i Paris vid konstskolan Académie de la Grande Chaumière, med den rysk-franske skulptören Ossip Zadkine som lärare. Tyngdpunkten vid hans undervisning låg på studier av den mänskliga kroppen och hur dessa kunde transformeras till skulpturer med dragning åt det abstrakta. År 1951 började Lillemor Mannerheim också praktisera vid porslinsfabriken Manufacture national de Sèvres, där en del provmodeller gjöts efter hennes utkast.

Lillemor Mannerheim återvände till Sverige år 1952 och återanställdes vid Gefle porslinsfabrik. Under de följande åren presenterade fabriken en rad nya modeller och dekorer av henne, vissa med utgångspunkt i arbeten hon utfört på Sèvres. Formspråket i de organiska och lätt asymmetriska vaserna och skålarna kallade hon själv för ”rörliga former”. Vid sidan av typiskt modernistiska kärlformer modellerade hon också djurskulpturer i mer naturalistisk stil. Bland hennes servisdekorer blev Solros och Västkust populära, båda utförda i en kombination av stämpeltryck och penselmålning. Åren 1952 till 1957 blev Lillemor Mannerheims mest produktiva period och hon visade sin keramik både i separat- och samlingsutställningar i bland annat Gävle, Uppsala och Göteborg.

År 1957 sade Lillemor Mannerheim upp sig från Gefle porslinsfabrik med anledning av sitt förestående giftermål med Carl-Gustaf Klingspor. De fördes samman av ett stort gemensamt intresse för hästar och jordbruk. Hon flyttade till hans föräldrahem, Hellekis säteri på Kinnekulle i Västergötland, och paret fick mellan åren 1958 till 1962 tre barn. Ganska snart efter giftermålet återupptog Lillemor Mannerheim sitt konstnärliga arbete. Hon installerade en ateljé på Hellekis och knöts på frilansbasis till flera konstindustriella företag, bland annat Hovmantorps glasbruk, Rörstrands porslinsfabrik och Nässjö Stolfabrik. Senare, på 1970- och 1980-talen, brände hon också keramik på verkstaden Designhuset utanför Lidköping, som drevs av de tidigare Rörstrandskollegorna Carl-Harry Stålhane och Kent Eriksson.

På 1980-talet engagerades Lillemor Mannerheim av Arabia i Helsingfors som formgivare av en serie djurskulpturer, De hotade, som såldes till förmån för WWF. I slutet av decenniet inledde hon också ett samarbete med keramikfabriken Guldkroken i Hjo, som bland annat fick ta upp några av hennes djurmodeller från 1950-talet i nyproduktion.

Som herrgårdsfru på Hellekis hade Lillemor Mannerheim ett stort engagemang för bygden och dess ungdomar och anordnade under flera år på 1970-talet läger för ridning och musik på gården. Hon var också ordförande för Ungdomens Röda Kors (URK, nuvarande Röda Korsets Ungdomsförbund) på Kinnekulle som bland annat arrangerade föredrag, fester och utställningar för att samla in pengar till välgörenhet.

Under senare delen av sitt liv företog Lillemor Mannerheim flera längre resor till bland annat Mexiko, Galapagosöarna, Kenya, Tanzania, Antarktis, Nepal och Filippinerna. Vid ett besök i Tibet 1974 fick hon träffa den fjortonde Dalai Lama, ett möte som för henne blev mycket betydelsefullt. År 1988 engagerade hon sig i Tibetkommitténs arbete kring Dalai Lamas besök i Sverige.

Lillemor Mannerheim beskrivs av dem som kände henne som en sökare och hon intresserade sig, i synnerhet från 1970-talet och framåt, för holistiska perspektiv på tillvaron och för alternativmedicin. Margareta Eichenholz, textilkonstnär och vän sedan Konstfacktiden på 1940-talet, hade utbildat sig till Rudolf Steiner-lärare och blev en viktig förbindelselänk till den antroposofiska rörelsen. På Hellekis lät Lillemor Mannerheim lägga om delar av jordbruket till ekologisk odling och introducerade familj och vänner för vegetarisk kost och levande föda. Hon knöt också band med människor med mediala förmågor och upplevde själv att hon hade en förhöjd känslighet som gav förmågan att se människors energifält och förnimma deras aura.

Efter en tid av sviktande hälsa diagnosticerades Lillemor Mannerheim 1993 med cancer. Hon undanbad sig konventionell behandling.

Lillemor Mannerheim avled 1994 på Hellekis.