Linda Haglund var Sveriges bästa sprinter någonsin och tillhörde åren 1976–1981 de främsta i världen.
Linda Haglund föddes i Stockholm 1956. Båda hennes föräldrar, mamma Joan och pappa Stig Haglund, hade utövat friidrott och detta gällde för övrigt flera inom moderns familj. Att Linda Haglund hade stor fallenhet för löpning framgick tidigt i skolåldern. En idrottslärare i Trollbäckens skola uppmanade henne på våren 1969 att ta kontakt med Hanvikens SK. Vid sitt första besök på därvarande idrottsplats satte hon, barfota, nytt klubbrekord på 100 meter. Under sommaren och hösten detta år vann hon flera tävlingar, bland annat Ungdoms-SM för 13- och 14-åringar.
Linda Haglunds främsta träningskamrat under de tidiga idrottsåren var brodern Jimmy Haglund. Modern fungerade ofta som instruktör och hjälpreda och fadern som chaufför. Glädjen i att tävla förde henne redan i dessa unga år till många olika evenemang. År 1970 deltog hon i Junior-EM i Paris och samma år, då hon endast var 14 år, debuterade hon i SM på favoritdistansen 100 meter. Följande år ingick hon i det svenska stafettlaget vid EM i Helsingfors samt i Finnkampen, och 1972 var det dags för distansen 50 meter vid inomhus- EM i Grenoble och OS-debut i München. Samma år gjorde hon sin andra SM-start och fick då bestiga prispallen som silvermedaljör. Många såg då i henne en kommande världsstjärna.
År 1973 blev ett år av avgörande betydelse för hela Linda Haglunds fortsatta karriär. På eget initiativ tog hon då kontakt med den välrenommerade finländske idrottstränaren Pertti Helin. De inledde ett samarbete som kom att fortgå till 1981. Han försåg henne regelbundet med träningsprogram och hon besökte honom i Helsingfors en gång i månaden. Ofta var han närvarande då hon tävlade. Efterhand blev Linda Haglund mer eller mindre heltidsaktiv i sitt idrottande.
Effekterna av den nya satsningen var mycket påtagliga. I SM vann Linda Haglund guld på 100 meter varje år mellan 1974 och 1981 med undantag för 1980 då hon var skadad. På 200 meter blev det fem SM-guld i följd mellan 1975 och 1979. I Finnkampen vann hon under den berörda perioden nästan tio segrar, flera gånger på båda sprinterdistanserna.
Linda Haglunds kvaliteter kom nu också till uttryck vid tävlan mot den europeiska eliten. Vid inomhus-EM var hennes distans vanligen 60 meter. I Göteborg 1974 fick hon nöja sig med sjätte plats och 1975 deltog hon inte. År 1976 kom den stora triumfen då det blev guld vid tävlingarna i München. I Milano 1978, i Sindelfingen 1980 och i Grenoble 1981 vann hon silver. Samma valör blev det på medaljen vid utomhus-EM 1978 i Prag på distansen 100 meter.
Ett par enskilda tävlingar framstår som särskilda i Linda Haglunds karriär. En av dessa var DN-galan i juli 1978. Inför ett fullsatt och jublande Stockholms stadion segrade hon här på 100 meter före den amerikanska storstjärnan Evelyn Ashford. Den andra är kopplad till World Cup-tävlingarna i Montreal sommaren 1979. Linda Haglund hade då blivit uttagen att ingå i Europas lag på 4x100 meter, som skulle möta lag från olika kontinenter samt USA, DDR och Sovjet. Hon sprang första sträckan och förde Europa till ledningen, en position som Chantal Rége från Frankrike, Annegret Richter från Västtyskland och Heather Hunte från Storbritannien behöll ända in i mål.
Linda Haglund representerade Sverige vid tre OS. Det första var de terrorpräglade spelen i München 1972. Här skulle hon enbart delta i stafettlaget, men olika omständigheter medförde att hon även blev uttagen att löpa 100 meter. Framgången uteblev helt. I det individuella loppet blev hon utslagen redan i försöken och i stafetten växlade hon och Karin Lundgren över, vilket medförde diskvalifikation. Vid OS i Montreal 1976, som afrikanska stater bojkottade, hade Sverige inte något stafettlag och bara två kvinnor inom friidrotten. Bland svensk expertis betraktades Linda Haglund som ett starkt medaljhopp. Hon hade inte några problem att ta sig vidare från försök och kvartsfinal. I semifinalen tog dock äventyret slut.
Åren 1978 och 1979 innebar många framträdande placeringar och bra tider för Linda Haglund. Inför OS i Moskva 1980, det andra som drabbades av bojkott, tillskrevs hon därför stora möjligheter att hamna på medaljplats. Oturligt nog drabbades hon av en knäskada, som krävde operation, vilket förkortade tiden för förberedelse. Hennes inledande insatser i Moskva ingav likväl hopp. I sitt försöksheat kom hon tvåa och i såväl mellanheat som semifinal var hon trea. I finalen fick hon en bra start och var i ledning efter halva loppet. I slutskedet blev hon dock passerad av tre konkurrenter. Hon blev således fyra med tiden 11,16, vilken utgjorde svenskt rekord – två hundradelar från bronset.
Linda Haglund siktade vidare mot nya mål. Ett bevis på hennes fortsatt höga kapacitet var segern på 100 meter vid ISTAF-tävlingarna i Berlin sommaren 1981, där stora delar av världseliten fanns på plats. Linda Haglund och tränaren Pertti Helin träffades vid ett tillfälle i Finland under denna sommar. Kort därpå, ett par veckor in i augusti, tävlade hon i SM. Efter loppet på 200 meter fick hon lämna ett dopningsprov. Det visade sig innehålla den anabola steroiden Metandienon.
I den utredning som företogs förnekade Linda Haglund all kännedom om den förbjudna substansen. Det blev tränaren Pertti Helin som kom att ta på sig hela skulden. När han och Linda Haglund hade träffats, berättade han, hade han försett henne med en burk vitaminer som hon skulle äta under den närmaste tiden. När dopningen avslöjades upptäckte Helin att han förväxlat två burkar. Den han hade gett till Linda Haglund innehöll i själva verket hans egen medicin mot en ryggåkomma. Svenska Friidrottsförbundets styrelse med ordföranden Hans Holmér och generalsekreteraren Ulf Ekelund i spetsen satte tilltro till Pertti Helins historia. Vid ett möte i oktober förklarade styrelsen Linda Haglund oskyldig. När en kommitté inom International Association of Athletics Federations (IAAF), med medicinaren Arne Ljungqvist som en av ledamöterna, behandlade frågan i december 1981 blev beslutet det omvända. Linda Haglund förklarades skyldig och avstängdes från allt idrottande under 18 månader. I realiteten kom detta att innebära slutet på hennes karriär.
Efter idrottskarriären hade Linda Haglund ett flertal olika jobb. Hon arbetade som Head Track Coach vid Santa Monica College i Santa Monica, USA, och som lärare och ledare för olika hälsoinstitut i USA. Hon var också verksam som ämneslärare och idrottslärare vid olika grundskolor i Stockholmsområdet. År 2007 gav hon tillsammans med fotografen Kristian Pohl ut hälsorådgivningsboken Lindas må bra bok. Andning, yoga, stretching, träning, mat, balans. År 2013 gav hon ut en memoarbok med titeln Lindas resa.
Linda Haglunds storhet bland svenska sprinters markeras tydligt av de rekord hon satte. Hennes svenska rekord på 100 meter från OS-finalen 1980 och hennes rekord på 200 meter från 1979 med tiden 22,82 står sig ännu idag (2017) som svenska rekord. Detsamma gäller hennes inomhusnoteringar på 50 meter med 6,17 från 1981 och på 60 meter på 7,13 från 1978/1981. Ingen junior har heller underskridit tiden 11,35 som hon presterade på 100 meter 1975.
Linda Haglund dog i cancer 2015. Hon vilar i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.
