Lisa Högelin var författare och översättare. I hennes författarskap intar flickböckerna en central ställning.

Lisa Högelin föddes 1896 . Hon var enda dotter till Sigrid von Porat och Otto Norell. Familjen bodde i Gävle, där fadern vid dotterns födelse var köpman och vicekonsul för Nederländerna. Han hade tidigare, under 20 års tid, arbetat i bokhandelsbranschen. Modern arbetade inte utanför hemmet. Lisa Högelin växte upp under goda omständigheter. I hemmet fanns ett stort och varierat bibliotek och föräldrarna uppmuntrade sin dotter till läsning och studier. Hemmet präglades av omtanke och boklig bildning, vilket tillsammans med ideal från moderns aristokratiska bakgrund och småstadens livsstil och synsätt kom att forma dotterns uppväxt.

Lisa Högelin tog examen vid Högre flickskolan i Gävle 1914. Därefter utbildade hon sig vid en huslig fackskola i Uppsala och tjänstgjorde från 1917 under några års tid som assistent vid Gävle Stadsbibliotek. År 1919 ingick hon äktenskap med affärsmannen Gösta Högelin och flyttade till Valbo utanför Gävle där fyra barn föddes mellan åren 1920 och 1926. Gösta Högelin kom att byta yrkesbana och debuterade som författare av pojkböcker 1936. Han var även verksam som översättare. En av parets döttrar, Inger Brattström, blev författare av barn- och ungdomsböcker och debuterade som 19-åring.

Under olika perioder i sitt liv skrev Lisa Högelin under pseudonymerna Karin Norrgården (1957), Lisbet Norring (1945) och Randi Wessel (1954-1960). Lisa Högelin inledde sin författarkarriär under 1920-talet med noveller i veckotidningarna Husmodern, Vårt Hem, Idun, Allers, Folket i Bild m fl under pseudonymen Lisbet Norring. Hon ansvarade för Husmoderns presentbok på uppdrag av tidningen Husmodern och publicerade berättelser under eget namn i Dagens Nyheters, Stockholms-Tidningens och Svenska Dagbladets söndagsbilagor.

Lisa Högelin debuterade vid 37 års ålder som författare av romaner med vuxenromanen Katten Sussi och hennes familj, 1933. Hennes första flickbok, Landsförvist, utkom 1935. Lisa Högelin skrev från 1933 till 1950-talets slut ett fyrtiotal romaner, främst flickböcker, och hon översatte romaner från engelska, ofta i samma genrer som hon själv skrev. Under 1950-talet dominerade översättningar av ungdomsromaner. Under 1960-talet kom översättningar av vuxenromaner att utgöra huvudparten. Ofta utfördes översättningarna av vuxenromanerna i samarbete med maken. Efter makens död 1976 fortsatte Lisa Högelin med översättningsarbetet och under de sista åren av sitt liv var hon kontrakterad av ett massmarknadsförlag, för vilket hon översatte en bok per månad. Den höga utgivningstakten mellan 1933 och 1950-talets slut hade delvis ekonomiska orsaker.

Några av Lisa Högelins flickböcker som låtit tala om sig är Heja Babben! Berättelse för flickor, 1938, När den rätte kommer: en berättelse om och för unga flickor, 1939, Fröken agronomen: roman för unga flickor, 1939, Fyra flickor på vakt: berättelse för flickor, 1941, och Mysteriet på Klingsbo: berättelse för flickor, 1955.

Lisa Högelins romaner kan förstås mot bakgrund av hennes eget liv, inte minst utifrån hennes uppväxtmiljö. Hon bröt i flera av sina romaner mot tidens genusstereotyper samtidigt som hon i stor utsträckning också reproducerade dem. Flera skildringar följer det gängse flickboksmönstret där den unga flickans frigörelse och kamp mot auktoriteter ofta slutar med en kapitulation och en anpassning till samtidens uppförandekoder och rådande genusnorm. De många handlingskraftiga flickorna i hennes romaner ger upp sina egna drömmar och låter sig inordnas i den patriarkala strukturen. Kvinnans bestämmelse skildras som hemmets vårdarinna och som god maka och mor. Lisa Högelins romaner utspelar sig i borgerliga hemmiljöer. Endast vid något tillfälle antyds en klasskonflikt. Det är småstadens moralkod som råder, vilket innebär krav på anständig klädsel och oklanderlig livsföring. Förälskelser och svärmerier skildras, men avsaknaden av erotik är påfallande. Lisa Högelin visar en tydlig fientlig attityd mot sexualitet när det gäller unga flickor, vilken framkommer i flera av hennes romaner. I situationer där det kan förväntas kroppskontakt mellan den unga flickan och pojken skildras i stället den unga flickans vämjelse inför fysisk kontakt med det motsatta könet. Teman i Lisa Högelins flickböcker är hämtade från folksagan om Askungen och från H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Ett ofta förekommande tema är också flickors väntan på att den rätte unge mannen ska infinna sig. Den didaktiska intentionen framgår tydligt; en ung flicka ska vara prydlig och väluppfostrad, men även kunna lösa problem på egen hand. Hon ska visa tillförsikt och optimism. När det gäller fysisk kontakt med pojkar ska hon markera avstånd till dess att äktenskap kan realiseras med den man hon väntar på.

Under sin livstid var Lisa Högelin ofta föremål för litteraturkritikernas fördömanden men hon uppskattades av sin samtids unga läsare. Senare forskning har delat kritikernas omdömen men även lyft fram hennes förtjänster, inte minst när det gäller brottet mot genusnormer med exempel som flickors ifrågasättande av könsordningen och starka flickor som visar handlingskraft och kan lösa sina egna och andras problem utan pojkars inblandning. Det kan gälla vardagsproblem såväl som kriminella gåtor lösta av en ung kvinnlig detektiv. Några av Lisa Högelins romaner kan betraktas som utvecklingsromaner. Även civilisationskritik förekommer, som när landsbygden ställs som ideal mot en osund stadsmiljö. Det är omvittnat av vuxna kvinnor hur mycket Lisa Högelins flickböcker betydde för dem under deras uppväxt, inte minst de skildringar där unga flickor prövar sin egen väg trots att deras intentioner stukas.

Lisa Högelin dog 1980.