Lotten von Kræmer har framför allt gått till historien som instiftare av Samfundet De Nio, en litterär akademi vars främsta uppgift är att dela ut priser till svensk litteratur. Hon var även verksam som författare.
Lotten von Kræmer föddes 1828 och växte upp i en syskonskara på fem. Fadern Robert von Kræmer var av svensk-finsk adelssläkt. År 1830 blev han landshövding i Uppsala län med tjänstebostad på Uppsala slott, där Lotten von Kræmer fick en för sin tid gedigen uppfostran. Hon utbildades i hemmet av lärare från Uppsala universitet och företog flera utlandsresor tillsammans med familjen. Hennes litterära intresse väcktes tidigt och i hemmet förekom ett flitigt umgänge med bland andra P.D.A. Atterbom, familjen Geijer, Malla Silfverstolpe och Thekla Knös. I tidiga tonåren drabbades hon av scharlakansfeber, vilket orsakade en hörselskada och så småningom dövhet, vilket djupt präglade hennes fortsatta liv. Hon gjorde flera resor till specialistläkare i Europa för behandling, men utan framgång. Under en resa till Irland 1857 träffade hon poeten och kvinnosaksaktivisten Jane Wilde (gift med läkaren William Wilde och mor till Oscar Wilde), som blev en viktig inspiratör för hennes engagemang i kvinnofrågan.
År 1855 förlovade Lotten von Kræmer sig hemligt med docenten i estetik vid Uppsala universitet, Sten Johan Stenberg. Relationen varade i 15 år men förlovningen bröts till slut eftersom Stenberg inte kunde acceptera hennes litterära ambitioner, hennes publikationer eller hennes frisinnade idéer i kvinnofrågan. År 1869 publicerade hon dramat Strid som i litterär form berör det självupplevda, uppslitande förhållandet. Dramat bearbetades flera gånger och gavs ut 1882 med titeln Felicia och 1902 som Fama. I fiktionen får konflikten mellan konsten och kärleken ett lyckligt slut. De älskande kan försonas när dramats Sofia bejakar kärleken och skapandet i lika delar och Artur förstår att skrivandet för henne är ett kall.
Lotten von Kræmer debuterade med ett dikthäfte 1863 och gav därefter ut reseskildringar, essäböcker och diktsamlingar. Dikterna är ofta naturlyriska betraktelser, tidsbilder, kärlekspoem och hyllningar till bemärkta personer. Med skriften Tankar i religiösa ämnen, 1866, deltog hon i den aktuella debatten om tro och vetande och gick till försvar för den källkritiska hållning som Viktor Rydberg företrädde i sin omstridda bok Bibelns lära om Kristus, 1862. Bland hennes övriga arbeten återfinns Fantasi-klängväxter kring verklighets stam, 1865, Bland skotska berg och sjöar, 1870, diktsamlingarna Ackorder, 1870, Den kämpande anden, 1892, och Hägringar och luftslott, 1895, samt Nästa gång... Berättelser och skisser, 1902. Hennes samlade skrifter gavs ut i fyra volymer 1918 av Samfundet De Nio. Hon publicerade sig i Tidskrift för hemmet och hade kontakt med dess redaktörer Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona. Under sin litterära karriär tog hon emot nedgörande kritik inte bara från sin fästman utan även från etablerade kritiker som Sophie Adlersparre, Georg Brandes och Lorenz Dietrichson. Men hon lät sig inte nedslås utan arbetade vidare. Från slutet av 1860-talet intensifierade hon sin litterära verksamhet och 1877–1879 gav hon ut tidskriften Vår tid som var ämnad att fånga upp samtidens litterära strömningar. År 1878 valdes hon in i Föreningen för gift kvinnas äganderätt. Året därpå flyttade hon till Villagatan 14 i Stockholm, vilket senare kom att bli hemvist för Samfundet De Nio. Hennes ålderdom präglades av ensamhet och isolering på grund av dövhet och hon blev känd som något av ett original i sitt kvarter.
I sin understödjande verksamhet gav hon ekonomiskt stöd till Handarbetets Vänner och Fredrika-Bremer-Förbundet. År 1872 instiftade hon ett stipendium för kvinnliga universitetsstudenter i Uppsala. Hon bidrog med ekonomiskt stöd vid Internationella kvinnorösträttskongressen i Stockholm 1911. Med åren växte hennes förmögenhet och kring sekelskiftet 1900 bestämde hon sig för att den skulle gå till instiftandet av ett litterärt samfund. Snart beslutade hon radikalt att samfundet skulle bestå av nio ledamöter; fyra kvinnor och fyra män samt en ordförande som omväxlande skulle vara man och kvinna. Planen slogs fast i hennes testamente 1910, vilket ledde till en konflikt med släktingarna som inte kunde acceptera hennes beslut. De ifrågasatte hennes psykiska hälsa vilket ledde till att hon lät två renommerade psykiater företa en undersökning. De konstaterade att hon var mentalt frisk och fullt i stånd att fatta självständiga beslut.
Lotten von Kræmer dog den 23 december 1912 och ligger begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala, granne med Engelska parken där hennes pappa lät plantera träd, och några minuters promenadväg från hennes barndomshem på Uppsala slott. Hennes skapelse Samfundet De Nio har sedan konstituerandet 1913 haft en avgörande betydelse för stödet till svensk litteratur.
