Lovisa Åhrberg var en självlärd läkare med egen praktik.
Lovisa Åhrberg föddes 1801 i Uppsala. Levnadsförhållandena i föräldrahemmet var enkla men både modern och mormodern gav läkande behandlingar och ordinerade kurer för olika hälsoproblem utan att vara formellt utbildade läkare. Det blev också Lovisa Åhrbergs framtida verksamhet. På 1820-talet flyttade hon till Stockholm och fick tjänst som piga hos en familj. Vid sidan om pigsysslorna gav hon behandlingar med gott resultat. Hennes skicklighet blev känd och på 1840-talet öppnade hon egen praktik vid Lilla Vattugränd i Stockholm.
I historieskrivningen om Lovisa Åhrberg, som i samtiden kallades Jungfru Årberg, berättas att hon främst hjälpte fattiga och nödställda utan möjlighet att bekosta formell sjukvård. Hennes namn och goda renommé gjorde att folk i alla samhällsklasser sökte upp henne för konsultationer. Verksamheten blev omfattande med ett stort antal patienter per dag. De formellt utbildade läkarna var skeptiska men fick stå tillbaka sedan hon 1852 av kung Oscar I tilldelats medalj för medborgerlig förtjänst. En illustration av den berömmelse Lovisa Åhrberg åtnjöt i samtiden ges av att Fredrika Bremer i romanen Hertha uttrycker sin beundran för henne.
I Bo S. Lindbergs översikt av kirurgins och kirurgernas historia i Sverige framgår att Lovisa Åhrberg hade olika taxor för dem hon behandlade. Fattigt folk betalade endast mindre summor medan välbärgade fick betala rundligt. I översikten visas att Jungfru Årberg var berömd för sin läkekonst utanför huvudstadens gränser. I Blekinge-Posten publicerades exempelvis 1881 en minnesbild från hennes praktik.
Det hårda arbetet med att ge läkarvård frestade på Lovisa Åhrbergs hälsa. De sista åren som hon praktiserade som läkare – eller med tidens term sårläkare – var hon i det närmaste blind.
Lovisa Åhrberg avled 1881 i Stockholm. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
