Maj Fant var en stjärnmannekäng som bytte yrkesinriktning och blev socionom, författare och journalist. Hon kom framför allt att arbeta med frågor om sexualitet och samlevnad, bland annat som förbundssekreterare och ordförande i Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).
Maj Fant föddes 1930 i Lund som dotter till bankiren Ernst Lindberg och pälssömmerskan Gurli Andersson. Hon tog studenten som privatist 1950. Hon hade en stark känsla för vad som låg i tiden och det ledde henne till modebranschen. Där blev hon tidigt känd för sin skönhet och utstrålning. Den bidrog till att hon tidigt i livet var en efterfrågad mannekäng och fotomodell. När hon på 1960-talet insåg att reklambranschen var en framtidsbransch utvidgade hon sitt yrkesområde åt det hållet.
När 1970-talets samhällsförändrande vindar blåste starka ändrade Maj Fant inriktning i sitt liv och började på Socialhögskolan. Efter socionomexamen arbetade hon från 1979 och fyra år framåt inom Malmö socialförvaltning. Där var hennes fokus att bekämpa missbruk bland unga. Den arbetslivserfarenheten ledde till att hon fick i uppdrag att leda ett av Socialstyrelsens projekt om narkomanvårdsfrågor. Därefter utsågs hon till utredningssekreterare vid Socialdepartementet. Under sin tid där fortsatte hon att föreläsa i frågor om missbruk i skolor, folkrörelseorganisationer och olika utbildningssammanhang. När hon föreläste förmådde hon skapa närhet till dem som lyssnade. Hon talade om mänskligt liv, om sexualitet och om rätten att åldras värdigt. Under denna tid grundlades hennes rykte som god folkbildare och debattör.
Maj Fants intresse för sociala frågor ledde henne till RFSU och 1980 anställdes hon som förbundssekreterare, 1987 till ordförande i RFSU. Under tiden i RFSU initierade och deltog hon i många debatter. Hon drev klassiska RFSU-frågor om sexualitet och rätten att bestämma över sin kropp och god sexualundervisning i skolan. Kravet på att värna om rätten till säkra och lagliga aborter var också högaktuell. Andra viktiga frågor berörde pornografi och prostitution. I slutet av 1980-talet, under Maj Fants sista år som förbundssekreterare i RFSU och under den korta tid som hon var förbundsordförande, började ett konkret internationellt samarbete mellan RFSU och systerorganisationen Umati i Tanzania. Det blev starten på en ny fas i RFSU:s arbete och kom att följas av ett starkt internationellt engagemang.
Under senare delen av sitt liv skrev Maj Fant också böcker om sitt liv. När hennes egen mamma blev dement skrev hon en bok om demens med den träffsäkra titeln Att bli mamma till sin mamma, 1988. Hon fick många brev i dessa frågor efter att boken kommit ut. När hon själv blev allvarligt fysiskt sjuk i ALS skrev hon en bok om sjukdomen, Klockan saknar visare, 1994. Hon ville öka förståelsen för och kunskaenp om den då relativt okända och icke botbara muskelsjukdomen ALS. När boken lanserades på bokmässan i Göteborg sa hon: ”Ibland har jag tänkt att det kanske var meningen att jag skulle få ALS, så att sjukdomen blev känd”.
Från 1985 och så länge hon orkade skrev Maj Fant också krönikor i tidningen Vår bostad. De byggde ofta på läsarbrev om det egna livet och svårigheter och utmaningar i relationer. När hon var 62 år fick hon ett eget TV-program där hon talade med inbjudna gäster och publik om relationer. Hon delade, också offentligt, med sig av egna erfarenheter av kärlek, sorg och besvikelser. Det var många som upplevde texterna och föreläsningarna som ett stöd. Men hon var inte okontroversiell. Många kritiker ansåg till exempel att hon var alltför öppenhjärtig och tog upp känsliga frågor, som sexualitet och samliv.
År 1995 hade Maj Fant sitt sista offentliga uppdrag som krönikör i Vår bostad. Då hade sjukdomen ALS tagit ett alltför hårt grepp om henne. Hon avled i november samma år på Ingarö.
