Maj Samzelius var skådespelare, författare, dramatiker och teaterpedagog. Hennes gärning var folkbildande med otaliga dramatiseringar av sagor och berättelser för radio och TV. Under nära 30 år var hon också en drivande kraft vid Stockholms stads barn- och ungdomsteater, Vår Teater.
Maj Samzelius, som hade svenska föräldrar, föddes i Leipzig 1917. Hon var dotter till Alma Nordenswan, född Strömbäck i Hudiksvall, och Gustaf Nordenswan, ingenjör, flygpionjär och motorjournalist från Stockholm med uppdrag i Tyskland. Under Maj Samzelius andra levnadsår flyttade familjen tillbaka till Sverige. Utåt sett var familjen välkänd och högborgerlig men i verkligheten dysfunktionell, främst beroende på faderns återkommande perioder av alkoholmissbruk. Detta påverkade också den ekonomiska situationen, vilket bland annat ledde till att familjen nästan årligen måste flytta. Modern, som kom från enklare förhållanden, var litterärt intresserad och hade ouppfyllda teaterdrömmar, men försökte leva upp till rollen som god hustru och hemmafru. När Maj Samzelius var i tonåren övergav fadern familjen som då hade utökats med två pojkar. Detta innebar en ekonomisk katastrof och ytterligare en känslomässig sådan, när en bror dog i lunginflammation. Trots lärarnas försök att hålla Maj Samzelius kvar i skolan var hon tvungen att sluta för att bidra till familjens försörjning. Efter en kort sekreterarutbildning fick hon arbete och kunde flytta in i ett hyresrum i Stockholm.
Intresset för teater hade börjat tidigt och Maj Samzelius hade både regisserat och spelat med i skolföreställningar. Hon sökte sig också tidigt till Stockholms studentfilmstudio. Drömmen var att söka in på Dramatens elevskola, men där fick eleverna inte arbeta under utbildningen, vilket hon måste för att klara sin försörjning. Hennes bästa väninna, som var med i en danstrupp, fick en inbjudan till en Tysklandsturné och vännerna i truppen lyckades utöka föreställningen med en mer dramatisk roll som passade Maj Samzelius. Så kom alltså Maj Samzelius med väninnan och danstruppen till Tyskland där de uppträdde på teatrar.
Efter en föreställning i Berlin lärde Maj Samzelius känna en förmögen svenska som föreslog henne att söka in på teaterskolan där och erbjöd henne mat och husrum. Hon följde rådet och kom in på teaterskolan Schauspielschule des Deutschen Theaters zu Berlin, grundad av Max Reinhardt. En av lärarna var en välkänd regissör och teaterpedagog, Heinz Dietrich Kenter, som kom att bli Maj Samzelius make trots en stor åldersskillnad. Paret fick gemensamt anställning i München på Kammerspiele, en känd teater, där hon arbetade som skådespelare och maken som regissör. Samtidigt skrev Maj Samzelius sagopjäser på tyska, som uppfördes på flera scener i landet. Men i slutet av kriget bombades många teatrar, däribland Kammerspiele och arbetssituationen blev svår.
Efter krigsslutet gled makarna isär och Maj Samzelius beslöt sig för att återvända till Sverige. Det var inte alldeles enkelt, då hon vid giftermålet varit tvungen att lämna ifrån sig sitt svenska medborgarskap. I Stockholm lärde hon, genom gemensamma vänner, känna sin senare make, ingenjör Carl Christer Samzelius, som redan efter 24 timmar frågade om hon ville gifta sig med honom. Dottern Solveig föddes 1948, men på grund av den förvirring som rådde i efterkrigets Tyskland tog skilsmässan flera år i anspråk och först 1952 kunde det nya äktenskapet ingås.
I Stockholm fick Maj Samzelius kännedom om en barnteaterkurs ledd av bibliotekarien och dramapedagogen Elsa Olenius. Trots att ansökningstiden redan gått ut, lyckades hon få möjlighet att delta och kände genast att detta var det rätta för henne. Så började också en livslång vänskap mellan Maj Samzelius och Elsa Olenius, som 1942 i Medborgarhuset hade grundat Vår Teater, en teaterverksamhet för barn och unga mellan 7 och 16 år. Här skulle barnet stå i centrum och här var fantasi och improvisationsövningar viktiga delar. Grupperna skulle ha högst 12 deltagare så att alla barn kunde bli sedda. Efterhand ledde arbetet till färdiga teaterföreställningar med dekor och scenkostymer.
Maj Samzelius fick snart en stark ställning inom Vår Teater. Här tilläts hennes fantasi flöda och hennes respekt för barnen var stor. Hon kunde se barnens behov, hon såg vilsna pojkars behov och hon såg flickan som stod utanför. Alla var välkomna och hon förstod att placera barnen med passande ledare och rätt grupp. År 1958 utsågs Maj Samzelius till föreståndare för Medborgarhuset. Vår Teater växte och 1969 fanns det tio olika Vår Teater-scener. År 1992 fanns 14 fasta scener och ett fyrtiotaltal annex i Storstockholm.
Maj Samzelius förblev en teaterpedagog med stark glöd och energi, vilket alla runt henne fick erfara, men hon var också författare, dramatiker och radioregissör. För sina teatergrupper dramatiserade hon böcker och folksagor som sedan uppfördes. Redan på 1950-talet hade hon dramatiserat Mio, min Mio tillsammans med Astrid Lindgren för Sveriges Radio. Därefter arbetade hon återkommande som radiodramatiker. Många var de barn från hennes grupper som fick vara med i hennes radiopjäser tillsammans med ”riktiga” skådespelare, och åtskilliga blivande skådespelare i Stockholm började sin bana just på det sättet.
Qui Nyström, före detta kollega och producent på SR, har berättat att Maj Samzelius hade en ovanligt fin förmåga att känna författarens intentioner och att lyfta manus till något ännu bättre. Hon fick folk i sin närhet att känna sig intelligenta, vilket gällde både barn och vuxna. Hon var också nydanande inom barnradion, bland annat var hon först med att dramatisera och regissera barnboksserien Berättelsen om Narnia av C S Lewis. Över tid skulle det komma att bli åtskilliga efterföljare.
För den större publiken blev Maj Samzelius kanske mest känd för bokserien Hjältar och monster på himlavalvet, där hon i fyra delar, utgivna 1981–1986, berättade om himlens stjärnbilder. De hade föregåtts i barnradion av en följetong i Maj Samzelius dramatisering och regi. Berättelserna blev också underlag till 1981 års julkalender i TV, Stjärnhuset. Men hon blev också känd för det stora antal sommarlovsföljetonger i barnradion, som hon dramatiserade och regisserade från 1960- till 1990-talet.
Vår Teater vid Medborgarplatsen var Maj Samzelius hemvist fram till 1973, då hon blev föreståndare för nystartade Vår Teater i Fältöversten, där hon kom att stanna till 1982. Härifrån var det gångavstånd mellan teatern och hennes lägenhet på Värtavägen, ett hem som långt efter att hon slutat på teatern, var öppet för både barnen och ledarna. Ännu i hög ålder fortsatte Maj Samzelius att regissera en grupp skådespelare, nu bestående av 30-åringar, som ”vägrat” lämna Vår Teater. Resultatet blev en uppsättning av Smaragdbruden av Carl Jonas Love Almquist, som visades 1993 på Kägelbanan under Vattenfestivalen.
Så sent som 1998 dramatiserade hon En gammal mans brev till en ung prins, sedelärande sagor och fabler av Carl Gustaf Tessin till kronprinsen Gustav, sedermera Gustav III. I Maj Samzelius version kom den att heta Draken och hermelinen, och blev den sista dramatiseringen som hon gjorde för Vår Teater. Att just den blev hennes sista är vackert, eftersom hon ofta närmade sig sina teaterbarn genom just sagor och fabler, för att barnen i sin tur lättare skulle kunna forma sina egna liv med hjälp av fantasi, respekt och kärlek.
Maj Samzelius avled år 2015 i Oscars församling i Stockholm, vid 98 års ålder.
