Maj Arnell anses vara en av de sista målarna som arbetade i den göteborgska koloristtraditionen. Genom att hon använde koloriten som främsta gestaltningsmedel framstår hennes till synes enkla vardagsscener som skimrande färgpoem.
Maj Arnell föddes den 30 april 1910 i Göteborg som dotter till bokhållaren och sedermera disponenten Robert Valdemar Nilsson och modern Vilhelmina Robinsson. Tillsammans med föräldrarna och äldre brodern Sven Rolf Gunnar växte hon upp på Stampgatan 62 i Göteborg. Efter avslutad flickskola flyttade hon till Stockholm för att gå en tillskärarutbildning. Vid hemkomsten till Göteborg blev hon tillskärare vid textilfabriken Gårda Fabriker, där hon även ritade klädmodeller.
I början av 1930-talet träffade hon sin blivande make, civilingenjören Helge Arnell. Hon lämnade sitt arbete i samband med giftermålet 1933 och fick tre barn: Marie Louise, Per Erik och Ann Elisabeth.
Under en depressiv tid under småbarnsåren började Maj Arnell att måla. Maken gav henne sitt fulla stöd i saken och ordnade med ett arbetsrum utanför hemmet samt privatlektioner för konstnärerna Folke Andréasson och Knut Irwe. Båda skapade, åtminstone till en början, i göteborgskoloristernas anda. År 1939 blev Maj Arnell efter ansökan antagen till Göteborgs Musei rit- och målarskola (nuvarande Konsthögskolan Valand). Då hon under sin tid på konstskolan, från 1940 till 1945, var mor till tre små barn, kunde hon enbart genomföra sina studier med hjälp av maken och “tant Blenda”. När Maj Arnell var på skolan tog de hand om barnen. Maj Arnells hem har beskrivits som en samlingspunkt för konstnärsvännerna från Valand. Bland hennes kamrater fanns målare som Olle Skagerfors och Alf Lindberg, Bengt Kristensson, Gudrun Arninge, Tullan Fink, Carl-Erik Hammarén, Isabella Laurell, Bængt Dimming och Tore Ahnoff.
Som för många andra Göteborgskonstnärer var den franska samlingen på Göteborgs konstmuseum en viktig inspirationskälla för Maj Arnell. Främst Pierre Bonnard, Henri Matisse, Paul Cézanne och Maurice de Vlaminck nämnde hon själv som inspiratörer, inte minst under krigsåren, när konstlivet i Göteborg blev mera isolerat från omvärlden. Förutom vid Göteborgs Musei rit- och målarskola studerade hon även vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1953, och gjorde studieresor till Italien, Frankrike, Belgien och Holland.
När Maj Arnell läste på Valand fanns den informella grupp som gick under namnet Göteborgskoloristerna i praktiken knappt kvar. Nils Nilsson hade dock tillträtt tjänsten som lärare och föreståndare vid Göteborgs Musei rit- och målarskola 1938 och var från 1940 till 1945 Maj Arnells lärare och således hennes direkta förbindelse till Göteborgskoloristerna. Maj Arnell har många gånger uttryckt sin uppskattning för Nils Nilsson och hans undervisning; såväl för den kritik han gav, som för de lärdomarna han stod för. Maj Arnells konstnärliga produktion har ofta beskrivits just som en efterföljd av Göteborgskoloristerna. Även hon använde färgen som ett väsentligt gestaltningsmedel. Samtidigt var hennes konstnärliga uttryck inte homogent, utan skiftade karaktär ett flertal gånger. Hon debuterade med ljusa verk på samlingsutställningen Unga Göteborgare arrangerad av galleriet God Konst på Lorensbergs konstsalong. I slutet av 1940-talet kom hon dock att byta mot en mörkare palett, vilket till exempel hennes tavla Båtar på stranden, 1951, vittnar om. Enligt konstnären själv hade hon under perioden som nyexaminerad en önskan om att befria sig från färgen och att göra något annat. Hon återgick senare till ett ljusare måleri, där hon komponerade sina verk med en lättsam framtoning och en klarhet i komposition och koloriten.
Bland de samtida svenska konstnärer som var betydelsefulla för hennes skapande nämnde hon Ragnar Sandberg, Evert Lundquist och Alf Lindberg. Särskilt Alf Lindberg var en viktig vän sedan elevtiden på Valand och de två väsensskilda konstnärerna kom att stå varandra mycket nära under 1960- och 1970-talen. Inspirationen de två emellan har beskrivits som ömsesidig, men Maj Arnell nämnde att Alf Lindberg, till hennes förtret, ofta brukade framhävas som den kreativa parten när deras konstnärliga kamratskap i utställningssammanhang tematiserades.
Från 1950-talet till 1990-talet ställde Maj Arnell ut sin konst många gånger på olika gallerier runtom i landet, till exempel på Galleri Gummessons, Galerie Blanche, Lilla galleriet och Galleri Axlund i Stockholm, samt på Galerie Holm i Malmö. I hemstaden Göteborg visades hennes målningar ofta på sonen Per Arnells Galleri Aveny på Teatergatan, där även en minnesutställning anordnades år 2006. På Göteborgs konsthall deltog hon i utställningarna Fem målarinnor, 1957, och Maj Arnell, Frithiof Berglund, Olle Pettersson, 1990. År 1975, vid 65 års ålder, visades den första separatutställningen med Maj Arnells verk hos vännen Gustaf Engwall på Galerie Blanche i Stockholm. Det stora nationella genombrottet skedde dock ytterligare 20 år senare, 1995, då Maj Arnells måleri från 1980- och 1990-talen ställdes ut på Prins Eugens Waldemarsudde och gjorde hennes verk kända för en bredare svensk publik.
Det är uttrycket i hennes sena verk från 1980- och 1990-talen som mest förknippas med Maj Arnells konstnärskap. Dessa målningar utmärker sig genom sina ljusa, ibland närmast transparenta färger, ofta lagda i form av tydligt avskilda färgfält och den klara, tunna penselteckningen som skildrar motivets primära former. Sättet på vilket hon antyder föremål och figurer med hjälp av sköra och flyktiga konturlinjer och ett finkänsligt spel med milda, vänliga färger kom att bli hennes signatur. Hon byter mellan en mera expressiv penselduktus och laserande färgskuggor som låter de underliggande färgerna skimra igenom. Färgbehandlingen och det fragila linjespelet i hennes kompositioner bidrar till en drömsk känsla, där miljöerna befinner sig i ett svävande och stämningsfullt tillstånd. Maj Arnell skapade återkommande konstverk inom genrerna stilleben, landskap och figurmåleri och titlarna på dessa förefaller repetitiva. På ett rakt och sakligt sätt talar titeln om för betraktaren vad verket föreställer: Interiör, Saker och ting, Mångt och mycket, Stolen, Komposition på bord, Gamla gårdar eller Natur är typiska titlar på Arnells alster.
Maj Arnell hade två hemmiljöer som var betydelsefulla för henne och som försåg henne med trivseln, som var ett essentiellt behov för skapandet. Den ena var familjens hem på Teatergatan i centrala Göteborg, den andra ett gammalt torp som flyttades från Västergötland till Brevik på Tjörn, där hon vistades från och med 1960-talet. Medan hon i sitt stadshem mest målade stilleben och figurmåleri, skapade hon många landskapsmålningar på Tjörn. Dessa visar naturen och gamla gårdar vilka hon gestaltade utifrån en liknande samlande idé som hon tillämpade i sina stilleben där hon till exempel ordnade ting på ett bord.
Maj Arnell målade upp i hög ålder. Från 1940 till sin död 2005 skapade hon ett mångtal stilleben, landskap, porträtt och figurmåleri. Hon arbetade idogt och förnyade sitt konstnärliga uttryck under hela sitt långa verksamma liv. Hon dog 95 år gammal och är begravd på Kvibergs kyrkogård i Göteborg. Maj Arnell är idag bland annat representerad i samlingarna vid Nationalmuseum och Moderna Museet i Stockholm samt Göteborgs konstmuseum, Malmö konstmuseum och Borås konstmuseum.
