Maja-Lena Johansson var Stenebyskolans första halmslöjdslärare och demonstratör för Steneby hemslöjdsförening. Hon var en förgrundsgestalt inom svensk halmslöjd från 1930-talet till in på 1950-talet.

Maja-Lena Johansson föddes i Ärtemarks socken i norra Dalsland 1869. Hennes mor Agneta Olsdotter var ensamstående och hemmet fattigt. Stugan där mor och dotter levde tillsammans bestod av kök och en liten kammare. Modern flätade och sydde halmhattar som hon bytte mot varor i handelsboden. Tillverkningen av halmhattar var i Maja-Lena Johanssons barn- och ungdom en stor hemindustri som sysselsatte så gott som varenda familj i Ärtemark. I flera handelsbodar utgjorde halmhattarna ett regelrätt betalningsmedel.

Liksom andra barn i Ärtemark fick hon lära sig fläta halm i tre-fyraårsåldern. När Maja-Lena Johansson var 19 år fick hon en dotter, Jenny, som dog fyra år senare, troligen av brusten blindtarm. Maja-Lena Johansson förblev ogift och stannade kvar i stugan hos sin mor. Hon försörjde dem genom att spinna ull åt vänner och bekanta, fläta och sy halmhattar och på att plocka bär. De hade också en ko som betade på myrängarna kring stugan. I sitt stora förkläde samlade Maja-Lena Johansson ved, kottar och pinnar att elda med och på samma sätt hämtade hon gräs till kon från myrar och dikesrenar.

I syfte ”att tillverka och köpa in hemslöjd för vidareförsäljning samt undervisa inom slöjd och hantverk” bildades i Ärtemarks grannsocken Steneby 1929 Steneby hemslöjdsförening. Initiativtagare var folkskolläraren Erland Borglund som också blev föreningens föreståndare. Arbetet att skapa säljbara modeller och knyta hemslöjdare till föreningen inleddes. En produkt i halm, en äggvärmare i hönsmodell, verkade bli en storsäljare och föreningen behövde en halmslöjdare som kunde göra produkten. Borglund visste att halmhattstillverkningen fortfarande levde kvar i Ärtemark. Han reste dit och fick veta att Maja-Lena Johansson var den skickligaste halmflätaren av slöjdarna som sydde hattar för hand och därför borde kunna lägga om sin tillverkning. Borglund fortsatte till hennes stuga och bad henne göra några äggvärmare som en provorder. Hans besök blev upptakten till ett nära samarbete mellan Steneby hemslöjdsförening och Maja-Lena Johansson.

Nästa steg i utvecklingen av hemslöjden tog Borglund och hemslöjdsföreningen hösten 1934. Då öppnades Steneby skolor för yrkesundervisning, i dagligt tal Stenebyskolan. Rektor för skolan blev Erland Borglund.

Till Stenebyskolan kom Maja-Lena Johansson den 17 juni 1935 för att leda skolans första kurs i halmslöjd. Kursen skulle pågå de två sista veckorna i juni. I ett brev från Borglund ett par veckor tidigare hade han uppmanat henne att komma till Steneby någon dag i förväg och ha med sig flätprover samt färgad och ofärgad halm så att det räckte till henne och eleverna under två veckors tid. Skolans kursplan från 1935 säger oss att halmslöjdskursen omfattade ”övningar i olika slags flätningar samt förfärdigande av halmflätningsarbeten/huvudbonader och dylikt”.

I början omfattade halmslöjden vid Stenebyskolan produkter av samma slags flätor som i Ärtemark syddes ihop till hattar. Av flätorna gjordes till exempel väskor, mattor, dukar och kuvertunderlägg. En produkt av hattflätor som blev en bästsäljare var just den äggvärmare som Maja-Lena Johansson gjort på uppdrag av Borglund. Några år senare såldes den i tiotusental.

Kontakten med Steneby hemslöjdsförening förändrade helt Maja-Lena Johanssons liv. Från att ha levt ett enkelt och tillbakadraget liv i mer än 60 år kom hon rakt in i de fina salongerna. Som demonstratör deltog hon i utställningar i alla Sveriges större städer. Första gången hon framträdde officiellt var våren 1934 på Röhsska konstmuseet i Göteborg. Våren 1937 ställde Steneby hemslöjdsförening ut på Galerie Moderne, utställningssalen på Dramaten i Stockholm. Där träffade Maja-Lena Johansson för första gången kronprinsparet Louise och Gustav Adolf och fick sälja halmhattar till kronprinsessan och hennes hovdam. Med åren blev kontakterna mellan Maja-Lena Johansson och det svenska kungahuset åtskilliga. Hon gjorde halmhattar till flera av kungafamiljens medlemmar och prins Wilhelm berättade om henne i sin film En resa på Dal, 1944, och i sin bok Svenskt land, 1947.

Som lärare var Maja-Lena Johansson omtyckt för att hon var naturlig, rättvis och praktisk. Sin uppgift tog hon på stort allvar. En elev skrev en gång följande om henne: ”Hon fordrade mycket, men hon lärde oss också ofantligt mycket.” Stenebyskolans upptagningsområde var obegränsat och Maja-Lena Johansson undervisade ofta utländska elever. En reporter frågade henne en gång hur hon kunde prata med elever som inte kunde svenska och fick svaret: ”Vi pratar med ögera” (ögonen).

Till sättet var Maja-Lena Johansson rak, rättfram och utåtriktad. Hon var snabb i replikerna och förbluffande träffsäker. Det berättas många historier om henne. En av dem handlar om henne och prins Wilhelm. Prinsen besökte Maja-Lena Johansson i hennes stuga två gånger. Första gången hade hon inte el i stugan, nästa gång hade hon fått elektriskt ljus. ”Det är väl bra med elektriskt ljus om kvällarna”, sa prinsen. Svaret kom snabbt: ”Det är då ja brukart" (brukar det).

Maja-Lena Johansson avled 1957 och vilar på Ärtemarks kyrkogård.