Majken Johansson var en av de mest uppmärksammade poeterna under andra hälften av 1900-talet. Efter att ha gjort sig ett namn på 1950-talet som en akademisk och frän modernistisk poet, blev hon efter 1958 känd som den svenska samtidspoesins frälsningssoldat.

Majken Johanssons biologiska mor, Elsa Johansson, var ensamstående servitris i Malmö, dit hon på egen hand flyttat från Alvesta i Småland. Fadern var lanthandlaren Einar Ydén från Vetlanda, som Elsa Johansson träffat på hans affärsresor till Malmö. Av ekonomiska skäl lämnades Majken Johansson bort redan i spädbarnsåldern. Fram tills hon var 13 år växte hon upp hos lastbilschauffören Nils Grip och hans fru på Möllevången i Malmö. Därefter flyttade hon hem till sin biologiska mor.

Majken Johansson for illa i fosterhemmet och utvecklade tidigt både psykiska besvär och en destruktiv relation till alkohol. Samtidigt utmärkte hon sig positivt i skolan och fortsatte efter realexamen vid Malmö borgarskola med gymnasiestudier vid Katedralskolan i Lund. Efter gymnasiet skrev hon in sig vid Lunds universitet hösten 1949, där hon tog en magisterexamen i ämnena pedagogik, teoretisk filosofi, nordiska språk och engelska.

Till det yttre var studentåren mycket framgångsrika. Vid sidan av studierna var Majken Johansson aktiv i Litterära studentklubben, plattformen för den så kallade Lundaskolan, som under dessa år blev en central faktor i den samtida svenska poesin med namn som Göran Printz-Påhlson, Ingemar Gustafson, Anna Rydstedt, Åsa Wohlin och Bo Strömstedt. Under en tid var Majken Johansson klubbens ordförande. Tillsammans med dessa studentkamrater fick Majken Johansson också ett medialt utrymme i den nystartade Kvällsposten, där hon som tjugoåring recenserade både skön- och facklitteratur. År 1952 debuterade hon i Bonniers lilla lyrikserie med diktsamlingen Buskteater, som fick ett fint mottagande i den nationella pressen.

Den språkmedvetna och lärda skepticism som förknippades med Lundaskolans poeter kännetecknar även Majken Johanssons tidiga poesi. Dikterna i Buskteater ligger också helt i linje med den outsiderposition som präglar den lyriska modernismen. Hennes mest kända diktrader – ”Mitt namn / är Ma-haha-jken / Joha-honsson” från första dikten i debutboken – kan betraktas som hennes speciella variant av denna estetiska distans till majoritetssamhällets livshållning och språkbruk. Här mutar hon in en distanserad position varifrån hon skrattar, skarpt och glädjelöst, åt både sig själv och omgivningen.

Men för Majken Johanssons del var inte denna position enbart en estetisk och intellektuell hållning. För henne var utanförskapet i högsta grad upplevt. Till universitetsstudierna i Lund hade hon nämligen med sig ett tungt bagage av både sociala och psykiska problem. Under åren vid universitetet utvecklades hennes missbruk till fullfjädrad alkoholism, och hennes psykiska tillstånd förvärrades snabbt. På våren 1951 försökte hon begå självmord och blev inlagd på Malmö Östra sjukhus. När hon flyttade till Stockholm 1953 var det för att fly undan de destruktiva vanorna och de livsfarliga sociala sammanhangen.

Till en början resulterade flytten i en än mer miserabel tillvaro, och efter mindre än ett år i huvudstaden gjorde Majken Johansson ett nytt försök att beröva sig livet. Året därpå inträffade emellertid en stor förändring: via en kontaktannons i Dagens Nyheter träffade hon sitt livs kärlek, Solveig Borg, och hon började på allvar att ta itu med sitt missbruk. Samtidigt blev hon färdig med sin andra diktsamling, I grund och botten, som kom ut 1956 och befäste hennes ställning som en av den unga generationens mest betydelsefulla poeter. Den livsavgörande kärleksrelationen innebar delvis en ny form av gemenskap för Majken Johansson, men den fördjupade också utanförskapet: dels eftersom Solveig Borg var kvinna, dels för att hon var 22 år äldre än Majken Johansson. Solveig Borg var dessutom en etablerad yrkeskvinna – direktör för AB Specialpapper – och hon kunde inte låta deras relation bli allmänt känd.

Förhållandet varade bara i ett år och slutade i katastrof när Solveig Borg begick självmord i augusti 1956. Efter denna händelse satte sorgen och saknaden sin prägel på resten av Majken Johanssons liv. Den gav också stora avtryck i hennes diktning. Dikterna om den älskade partnern återfinns i alla samlingar från Andens undanflykt från 1958 till Djup ropar till djup från 1989. Majken Johansson valde dock att genomgående anonymisera Solveig Borgs identitet – i dikterna är hon alltid könsneutral och kallas ”S”. Trots att Majken Johansson också vittnade om sin stora sorg i många intervjuer i veckopress, radio och tv, lyckades hon alltid dölja partnerns kön.

Solveig Borgs död försatte Majken Johansson i ett tillstånd av djup förtvivlan, men den ledde också till en ny livsuppgift: att finna tecken på att den dödas själ levde vidare. Detta sökande resulterade i en mängd seanser i både Stockholm, Köpenhamn och London där Majken Johansson via medier försökte upprätta kontakt med andevärlden. Det resulterade också i en öppen inställning till religion. Under åren efter dödsfallet närmade sig Majken Johansson ett antal olika religiösa samfund, och våren 1958 bar sökandet frukt. Det var i samband med en gudstjänst på Frälsningsarméns sjunde kår på Södermalm i Stockholm som hon fick en djup upplevelse av Guds närvaro. Omvändelsen var ett faktum.

I augusti 1958 gav sig Majken Johansson in i den så kallade tröstdebatten i Dagens Nyheter. Beppe Wolgers hade ställt frågan om var den moderna människan kan finna tröst, och Olof Lagercrantz hade avfärdat hela frågeställningen som naivt nonsens. Tredje inlägget var Majken Johanssons: hon hade funnit tröst genom att ställa sig på knä inför Jesus Kristus. Artikeln slogs upp som en stor nationell händelse: ”Majken Johansson bekänner kristen tro”, löd Dagens Nyheters löpsedel. I november samma år vigdes hon till frälsningssoldat. Mellan dessa händelser publicerades diktsamlingen Andens undanflykt, som inte alls innehåller någon kristen bekännelsedikt. Dikterna skrevs före omvändelsen, och under sommaren 1958 hade Majken Johansson stött och blött frågan om huruvida hon ville publicera dem nu när hennes liv tagit en ny riktning. Till slut bestämde hon sig för att texterna kunde accepteras som ärliga gestaltningar av den sökande perioden före frälsningen.

I nästa samling, Liksom överlämnad från 1965, utgör kristen tro ett markant inslag, men det är först med dikterna i Omtal från 1969 som man inom Frälsningsarmén ansåg att Majken Johansson tagit steget fullt ut och blivit frälsningspoet. I Stridsropets recension påpekades att den nya diktsamlingen illustrerade poetens frälsta nu, medan hennes tidigare diktning vittnade om den svåra vägen dit. I slutet av 1960-talet hade Majken Johansson, enligt egen utsago, blivit en riktig ”armétrofé”. Hon var en etablerad del av det svenska kulturlivet innan hon tog värvning, och hennes poetiska nimbus var en stor tillgång för samfundets verksamhet. Fram till sin död skulle hon många gånger framträda i veckopress, radio och tv som representant för Frälsningsarmén, iklädd uniform och alltid redo att brista ut i ett glatt ”Hallelujah!”.

När hon blivit frälst var Majken Johansson rädd att folk skulle tycka att hennes poesi försämrats av hennes gudstro och av verksamheten inom Frälsningsarmén. Så blev det inte. Även efter den överraskande omvändelsen fick hennes diktsamlingar mycket positiv uppmärksamhet. Hon lyckades med att vara både aktiv och synlig frälsningssoldat och respekterad poet, såväl inom som utanför religiösa kretsar. Hennes poesi förändrades inte heller i grunden efter omvändelsen. Visst är den religiösa tematiken och de många hänvisningarna till bibelställen nya element i andra hälften av författarskapet, men de poetiska grepp hon gjorde sig känd för i början av 1950-talet – språklig lekfullhet och drastiska hopp mellan högt och lågt, abstrakt och konkret, allvar och komik – är lika tongivande i Liksom överlämnad, Omtal, Från Magdala: fragment ur en självbiografi från 1972 och Djup ropar till djup.

Frälsningen ledde inte heller till att Majken Johanssons hälsoproblem upphörde. I flera sammanhang kände hon sig föranledd att påminna om att kristen tro inte är en garanti mot att må dåligt. Hennes efterlämnade skrifter avslöjar också att den psykiska sjukdomen och alkoholmissbruket utgjorde mycket allvarliga problem livet ut. Återfallen var både många och djupa. Det var också det långvariga missbruket som ledde till hennes död, orsakad av en brusten hinna kring hjärtat. Majken Johanssons efterlämnade dikter, samlade i den postuma volymen Otroheten och andra dikter och framför allt skrivna under 1970- och 1980-talet, ger inblickar i en högst besvärlig tillvaro. I de flesta av dem ger gudstron ändå en viss grundstyrka. En av dem avslutas med en för Majken Johansson karaktäristisk blandning av mörker, hopp och lekfullhet: ”Hallelujah, ANYWAY!”

Majken Johansson dog 1993.