Margareta Biörnstad blev 1987 Sveriges första kvinnliga riksantikvarie. Hon hade en ledande roll i arbetet med att inlemma kulturarvsfrågorna i de samhälleliga planerings-, organisations- och lagstiftningsprocesserna.
Margareta Biörnstad föddes 1928 i Stockholm. Hon var dotter till den socialdemokratiske politikern Per-Edvin Sköld och hans hustru Edit, född Persson. Under uppväxten i Ålsten, Bromma, hann fadern vara såväl jordbruksminister, som handelsminister, försvarsminister och finansminister. Margareta Biörnstad hade tre äldre bröder, Nils, Per och Lars som alla kom att uppnå höga positioner i statens tjänst; Nils som arméchef, Per som bland annat VD i dåvarande Statsföretag AB (senare Procordia AB), sedermera riksmarskalk, och Lars som överdirektör på Skolöverstyrelsen (SÖ, nuvarande Skolverket).
Under skolåren och studietiden var Margareta Biörnstad aktiv som kortdistanslöpare och orienterare. Inom Sveriges Flickors Scoutförbund (nuvarande Svenska Scoutförbundet) blev hon patrulledare och blåvingeledare. Hennes ledaregenskaper märktes tidigt.
Margareta Biörnstad tog studenten 1947 på reallinjen i Bromma högre allmänna läroverk och läste sedan den så kallade proppen i juridik vid Stockholms högskola (nuvarande Stockholms universitet). År 1951 tog hon filosofie kandidatexamen med ämneskombinationen historia, nordisk och jämförande fornforskning samt konsthistoria.
Arkeologi blev hennes huvudområde och hon fick redan som student delta i flera av de stora nordiska arkeologiska utgrävningarna – i Nordnorge och på Jylland – som efter kriget samlade arkeologer från hela norden. De band som knöts där med kollegor och vänner över både generations- och nationsgränser blev betydelsefulla för kunskaps- och metodutvecklingen inom arkeologin och ledde till en fortsatt tät skandinavisk samhörighet inom kulturarvsområdet.
Under studietiden träffade hon sin blivande man Arne Biörnstad som också var arkeolog och blivande museiman. I november 1952 gifte de sig. I äktenskapet föddes tre barn, Lena 1956, Svante 1958 och Lotta 1964. Familjen betydde mycket. Att kunna förena hem och arbete var viktigt för Margareta Biörnstad. I sin chefsroll senare i livet lade hon stor vikt vid att ge stöd till såväl manliga som kvinnliga medarbetare som ställdes inför samma utmaning.
År 1955 fullföljde Margareta Biörnstad sina studier i arkeologi med en licentiatexamen. Samma år blev hon fast anställd på Riksantikvarieämbetets Fornminnesavdelning. Fram till dess hade hon parallellt med studierna arbetat som timanställd både på Historiska museet och Stockholms stadsmuseum (nuvarande Stadsmuseet i Stockholm) och även deltagit i de arkeologiska utgrävningarna i Södra Spånga inför utbyggnaden av Vällingby, Grimsta och Råcksta. Materialet från undersökningarna låg till grund för hennes licentiatavhandling om Spånga sockens järnålder.
Inom Fornminnesavdelningen arbetade hon med organiseringen av de arkeologiska och etnologiska undersökningar som föregick den omfattande vattenkraftsutbyggnaden i de norrländska älvarna som då pågick. Under åren 1962—1964 var hon chef för denna verksamhet men övergick sedan till kulturminnesvård.
Behovet av nya former för samverkan mellan olika samhällsintressen hade blivit alltmer uppenbara. Den så kallade fysiska riksplaneringen (FRP) blev den nya arbetsformen. Med den ställdes också nya krav på kunskaper om landets kulturmiljöer som kunde användas som planeringsunderlag. Nya statliga verk som Planverket (Statens planverk, nuvarande Boverket) och Statens naturvårdsverk (nuvarande Naturvårdsverket) etablerades och Riksantikvarieämbetet fick helt nya uppgifter som systermyndighet till dessa i rollen som central myndighet för kulturminnesvården. Margareta Biörnstad var i denna nyorientering av ämbetet en drivande kraft.
Samtidigt förbereddes också en reformering av kulturpolitiken, den som kom att bli känd som 1974 års kulturpolitik. Inom ramen för det reformarbetet behandlades även kulturminnesvårdens regionala organisation. I den utredning som hade att hantera dessa frågor, MUS 65, fick Margareta Biörnstad en nyckelroll som expert - en roll som krävde mod, intellektuell klarsyn och strategisk blick. Enligt gällande ordning låg uppgiften att företräda kulturminnesvården i länen på länsmuseerna med landsantikvarier som chefer. Utredningen föreslog att ansvaret istället skulle föras över till länsstyrelserna. Förslaget ledde till en häftig kontrovers och kritiserades starkt från länsmuseernas sida. Regeringen valde en kompromiss som innebär att länsstyrelserna förstärktes med en ensam länsantikvarie och att ansvaret för den regionala kulturminnesvården delades mellan denne och länsmuseet. Samtidigt betonades museernas roll som fristående kulturinstitutioner. Statsbidraget till museernas byggdes ut kraftigt, men ansvaret för fördelning och uppföljning flyttades från Riksantikvarieämbetet till det nyinrättade Statens kulturråd.
Kompromissen om MUS 65 kom på många sätt att prägla Margareta Biörnstads roll som chef på Riksantikvarieämbetet. Den regionala roll- och ansvarsfördelningen var otydlig och hon fick lägga stor möda och energi på att utveckla den och finna fungerande former. Att kulturminnesvården trots den udda organisationsformen ändå generellt stärktes bör i hög grad tillskrivas Margareta Biörnstad. Hon drev på och stod för den strategiska samordningen.
Som huvudansvarig för de regionala frågorna inom det centrala verket utsågs Margareta Biörnstad till överantikvarie. I den rollen var hon också Riksantikvariens ställföreträdare. När Roland Pålsson tillträdde som riksantikvarie 1972 var tiden också mogen för ett reformarbete inom Riksantikvarieämbetet. Det arbetet leddes av Pålsson med Margareta Biörnstad som sakkunnig parhäst. Genom henne fick de interna reformerna den förankring i organisationen som krävdes för att omforma det gamla lärda verket till ett modernt ämbetsverk.
I sin roll som överantikvarie tog Margareta Biörnstad en rad olika initiativ. Bland dem kan nämnas hennes intresse för industriminnesvården. Det ledde så småningom till etableringen av den internationella organisationen The International Committee for the Conservation of the Industrial Heritage (TICCIH). Hon tog också initiativet till en nationell kartläggning av arkeologiska lämningar i Sveriges medeltidsstäder. Forskningsprojektet Medeltidsstaden fick stöd från många intressenter och drevs målmedvetet under 20 år tills källäget för samtliga städer var genomgånget.
Ett särskilt omnämnande förtjänar även det så kallade Europeiska byggnadsvårdsåret 1975, som tack vare Margareta Biörnstads insatser blev en kraftfull manifestation till stöd för den byggnadsvård som ditintills länge fört en tynande tillvaro i Sverige. Några år senare, 1982, infördes också ett särskilt byggnadsvårdsanslag i kulturbudgeten. Därmed uppfylldes ett gammalt reformönskemål. Byggnadsvårdanslaget kompletterades och utvidgades 1992 när det låneinstitut som varit kopplat till sanering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse omvandlades till rena bidragsmedel.
När Margareta Biörnstad 1987 efterträdde Roland Pålsson som riksantikvarie hade hon redan i sin roll som överantikvarie lagt grunden för en fortsatt progressiv och angelägen kulturmiljövård där hon som en högst respekterad verkschef kunde föra arbetet vidare. Margareta Biörnstads kapacitet togs också i anspråk för flera offentliga uppdrag som ledamot i styrelser och kommittéer, exempelvis som ledamot i Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Svenska Turistföreningen (STF) och H.M. Konungens Råd för markoch byggnadsfrågor.
När Margareta Biörnstad 1992 gick i pension drog hon inte ned på arbetstakten. Hon fick då flera offentliga uppdrag, till exempel som ledamot av styrelsen för Stockholms universitet och Riksbankens Jubileumsfonds områdesgrupp för konst och gestaltning och som ordförande i styrelsen för Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwyllska museet. När kriget i Bosnien gick mot sitt slut var kulturarvet illa åtgånget och kolleger inom kulturarvssfären var i stort behov av stöd och hjälp. Margareta Biörnstad var då aktiv i bildandet av stiftelsen Kulturarv utan Gränser, vars första ordförande hon var under de turbulenta åren efter krigsslutet. Stiftelsens huvudsyfte är att rädda och vårda materiellt och immateriellt kulturarv som hotas av krig, naturkatastrofer, vanskötsel, fattigdom eller politiska och sociala konflikter.
In i det sista fortsatte hon att förmedla sina erfarenheter till efterkommande generationer. År 2006 utkom hennes grundliga genomgång av de norrländska kraftverksbyggena, Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. Så sent som 2015 presenterade hon, vid 87 års ålder, en insiktsfull redogörelse för Kulturminnesvårdens framväxt under 1900-talet: Kulturminnesvård i efterkrigstid. Betecknande för den betydelse hon hade, bredden i hennes engagemang och den respekt hon åtnjöt i sin omvärld är de två hedersdoktorstitlar hon fick. Den ena inom humaniora då hon 1980 blev filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet och den andra inom naturvetenskap och teknik då hon 1994 blev teknologie hedersdoktor vid Chalmers tekniska högskola. Margareta Biörnstad hedrades också med bland annat. H.M. Konungens medalj i 12 storleken i serafimerordens band, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens stora medalj i guld och European Archaeological Heritage Prize.
Margareta Biörnstad avled 2019.
