Margareta Hallin var operasångare, skådespelare och tonsättare.

Margareta Hallin föddes i Karlskoga 1931, och var dotter till Klas Gustaf Hallin och hans maka Gunhild Aina, född Pettersson. Margareta Hallin var gift två gånger, första gången med violinisten och dirigenten Inge Boström, 1951, med vilken hon fick dottern Kristina Boström, och andra gången med skådespelaren Bengt Ekerot, 1959, med vilken hon fick sonen Nils Ekerot.

Hon utbildade sig först vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med Ragnar Hultén som lärare. Debuten som Rosina i Barberaren i Sevilla på Kungliga Operan 1955, med ett uthållet högt F i slutet av arian, blev en sensation för den unga koloratursopranen. Till att börja med sjöng hon därefter rena koloraturroller som Nattens drottning i Trollflöjten (redan under sin första säsong), Blondchen och Konstanze i Enleveringen ur Seraljen, Gilda i Rigoletto, Eurydike i Orfeus i underjorden, Skogsfågeln i Siegfried, för att nämna några exempel.

Med sin säkra teknik och rondör även på den högsta höjden kunde Margareta Hallin tidigt få göra de stora rollerna. Under de första åren gästspelade hon också utomlands på många scener, framför allt med Konstanze och Nattens drottning, till exempel i Glyndebourne i Storbritannien, München i Tyskland och Florens i Italien. Men hon ville förbli hemma, mest kanske för att hon inte ville fastna i koloraturfacket. Hon ville ge sig på mer dramatiska roller och genom ett byte till sångpedagogen Käthe Sundström började hon gradvis bredda rösten. Margareta Hallin hade också en exceptionell skådespelarbegåvning på ett intuitivt plan; hon sökte inåt i rollerna och i sig själv. Hennes specialitet var de lite elaka, sensuella unga kvinnorna som Thérèse i uruppförandet av Lars Johan Werles Drömmen om Thérèse eller Jules Massenets Manon.

Genom åren blev det mycket Giuseppe Verdi med Violetta i La Traviata (en signaturroll), Leonora i Trubaduren, Elisabeth i Don Carlos, Amelia i Maskeradbalen, samt Aida och Alice i Falstaff. Av Giacomo Puccini sjöng hon såväl Musetta som Mimì i Bohème, Tosca (enbart i Malmö), Syster Angelica samt Madame Butterfly. På den tiden hade Kungliga Operan en bel canto-fientlig hållning som gjorde att Margareta Hallin inte fick sjunga roller av Gaetano Donizetti eller Vincenzo Bellini, som hon hade passat ovanligt väl för. Dock blev det Lucia di Lammermoor hos Donizetti, samt i stället en del Richard Wagner med Senta i Den flygande holländaren, Elsa i Lohengrin samt flera Richard Strauss-roller med såväl Sophie som Marskalkinnan i Rosenkavaljeren, titelrollen i Ariadne på Naxos och Kejsarinnan i Die Frau ohne Schatten.

Margareta Hallin blev hovsångerska redan 1966, och de många uruppförandena kan ha spelat in att utmärkelsen kom så tidigt: Den blinda poetissan i Aniara, Vicomtessen i Herr von Hancken, båda av Karl-Birger Blomdahl, Tsù i Sven-Erik Bäcks Tranfjädrarna samt Lars Johan Werles Thérèse, för att nämna några i början. Med sin spikrena sopran och utpräglade musikalitet väckte Margareta Hallin respekt hos varje kompositör. Kanske gjorde de många uruppförandena att hon själv senare intresserade sig för att komponera.

De sista åren av hennes fasta anställning vid Kungliga Operan präglades av allt mer dramatiska roller som Dmitrij Sjostakovitjs Katerina Ismajlova, Verdis Lady Macbeth, Prajapati i Per Nørgårds Siddhartha och Den nya priorinnan i Francis Poulencs Karmelitsystrarna. Avskedsrollen som fast anställd 1984 blev Luigi Cherubinis Medea, där en helt ny uppsättning skapades för hennes avtackning.

Direkt efter pensioneringen började Margareta Hallin komponera, och det skulle komma att bli en icke föraktlig opuslista med såväl operor, sånger och kammarmusik. Bland operorna kan nämnas Fröken Julie och Den starkare, båda från 1990 och till text efter August Strindberg.

Men hon återkom till moderscenen många gånger, parallellt med andra gästspel såväl hemma som utomlands. Däribland kan nämnas uruppförandet som Den gamla Christina i Hans Gefors Christina på Kungliga Operan samt Majorskan i Riccardo Zandonais Kavaljererna på Ekeby på Värmlandsoperan. Margareta Hallin fortsatte dessutom i det intima formatet som romanssångerska, och medverkade även på ett flertal utgivningar på skiva. Som talskådespelare engagerades hon såväl till Dramatens stora scen, Gasklockan i Gävle och Strindbergs Intima Teater. På film förekommer hon som Jordegumman i Inger Åbys filmatisering av Rangströms opera Kronbruden, 1990, samt som Den gamla i Per Olov Enquists drama Från regnormarnas liv, 1998. Hon spelade också in radioteater, skapade ljudspel och ägnade sig åt bildkonst med flera utställningar.

Margareta Hallin var en av grundbultarna i det svenska opera- och kulturlivet och en av de flitigaste i den omtalade 1950-talsgenerationen på Kungliga Operan med 1 505 föreställningar i 72 produktioner. Hon fick motta ett flertal utmärkelser och priser för sin verksamhet, bland vilka kan nämnas Litteris et Artibus 1976, Svenska Akademiens teaterpris 1986 samt Hugo Alfvénpriset 2004. Hon blev också invald som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien 1972. Margareta Hallin avled i februari 2020. Begravningen ägde rum i Sankt Jacobs kyrka, mittemot Operan i Stockholm.