Margaretha Krook var en av 1900-talets främsta svenska skådespelare. Hon hade en enorm spännvidd, tyngd och temperament.

Margaretha Krook föddes 1925 som dotter till major Knut Krook och hans hustru Greta. Hon föddes i Stockholm men växte upp i Norrtälje. Enligt egen utsago älskade hon som barn att klä ut sig och visa upp sig. Efter att ha fått bevittna en filminspelning med skådespelarna Karin Ekelund och Sture Lagerwall bestämde hon sig för att hon ville tillhöra den världen. På skolan Nya Elementar i Stockholm började hon därför spela teater i gymnasieföreningen, efter studenten utbildade hon sig dock först till flygvärdinna och studerade även vid Beckmans Skola för Reklam Illustration Mode. Hon utövade båda yrkena en period och gjorde bland annat illustrationer till veckotidningar.

År 1948 kom Margaretha Krook in på Dramatens elevskola och gjorde redan samma år sin elevdebut som Betsey i David Copperfield. Efter sin examen 1951 var hon engagerad vid stadsteatrarna i Norrköping 1952–1954, Helsingborg 1955–1957 och Göteborg 1958–1959. I början av 1960-talet tillhörde hon TV-teaterensemblen. År 1962 återvände hon till Dramaten och förblev där tills dess att hon gjorde sitt sista framträdande i Lyckans dar, 1999. Enbart på Dramaten spelade hon drygt 60 roller genom åren. Margaretha Krook gestaltade kraftfullt många dramatiska kvinnoporträtt i klassiska pjäser. Hon förvaltade på så vis en Dramatentradition som sträckte sig tillbaka till skådespelerskor som Pauline Brunius och Tora Teje. Bland hennes dramatiska roller på film och TV kan nämnas Amélie i Bokhandlaren som slutade bada, 1969, Majorskan i Gösta Berlings saga, 1986, Farmor i Kära farmor, 1990, och Ingrid i Gossip, 2000.

Margaretha Krook var en mycket mångfacetterad skådespelare som inte enbart spelade tunga karaktärsroller utan även hade talang för och spelade ett flertal komiska roller, såväl på scen som film. Däribland märks Flora i Släpp fångarne loss, det är vår!, 1975, Doña Maria i Picassos äventyr, 1978, och den dominanta modern i Morrhår och ärtor, 1986. Hon var även flitigt verksam som radio- och TV-underhållare, i program som Estrad, 1967, och Partaj, 1969. Mest legendariskt är troligen hennes utrop "Ta’rej i brasan!" i sketchen ''Skattkammarön'' från det förstnämnda programmet. Margaretha Krook visade även upp sin improvisationsförmåga i hundratals avsnitt av radions underhållningsprogram På minuten.

Margaretha Krook var gift med flygnavigatören Stig Hammar 1956–1981, med vilken hon fick dottern Lotta.

Margaretha Krook tilldelades ett flertal utmärkelser, däribland Gösta Ekman-stipendiet 1966, O'Neill-stipendiet 1974, Litteris et Artibus 1975, Guldbaggen 1976 (för sin roll i Släpp fångarne loss, det är vår!), Illis quorum 1995 och Teaterförbundets guldmedalj 1998. På nyårsaftnarna 1997–2000 hade hon hedersuppdraget att recitera Tennysons dikt ''Nyårsklockan'' på Skansen, vilket traditionsenligt direktsändes i SVT. Margaretha Krook står staty utanför Dramaten, vid det hörn där hon stod och tog en rökpaus före föreställningarna.

Margaretha Krook dog i Stockholm 2001. Hennes grav finns på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm.