Margit Manstad var en populär skådespelare och filmstjärna under 1900-talets första hälft.
Margit Manstad var dotter till ingenjören Ehrenfrid Pettersson och hans maka Helena. Hon föddes i Kungsholms församling i Stockholm år 1902. Margit Manstad hade två äldre systrar, Signe och Elisabeth. Hon studerade på Kungsholms folkskola och Ateneum för flickor. Margit Manstad intresserade sig tidigt för teater och film och medverkade bland annat i en barnpjäs på Kungliga Operan redan som tolvåring. Hon tog även teaterlektioner hos Karin Swanström och fick kontakt med John W. Brunius som bedömde henne som lovande, med en fin diktion.
Sin verkliga scendebut begick Margit Manstad 1923 i pjäsen En dröm blott vid Wasa Teater i Vasa, Finland, där hon var engagerad 1923—1924. Hon var sedan verksam vid flertalet stockholmsteatrar, däribland Blancheteatern, Komediteatern, Oscarsteatern och Konserthusteatern. Åren 1933—1934 var hon engagerad vid Dramaten och 1936—1938 vid Göteborgs stadsteater. Hon deltog även i gästspel och turnéer i både Sverige och Norge.
Främst hade Margit Manstad roller i komedier, men hon spelade även drama, operett, musikal och revy. Bland hennes scenroller kan nämnas Dolly Fleuriot i Min syster och jag, 1932, på Konserthusteatern; Annette i En förtjusande fröken, 1935, på Vasateatern; Portia i Köpmannen i Venedig, 1936, på Göteborgs stadsteater; Susan i Susan älskar alla, 1940, på Oscars; Lorraine Sheldon i Han som kom till middag, 1941, på Vasateatern; Julia La Verne i Teaterbåten, 1942, på Oscars; Sophie Teale i Jerome Kerns musikal Roberta, 1943, på Oscars; och Mrs Erlynne i Oscar Wildes Solfjädern, 1947, på Vasan. Sin sista teaterroll spelade hon 1951 på Vasateatern.
Margit Manstad filmdebuterade 1923 i lustspelet Anna-Clara och hennes bröder. Baserad på Hasse Z:s bok med samma namn, adapterad till filmen av Hjalmar Bergman, med regi av Per Lindberg. Hon slog igenom 1928 i den svensk-tyska samproduktionen Parisiskor. Manstad medverkade även i fem tyska stumfilmer inspelade hos filmbolaget Ufa i Berlin.
Margit Manstad medverkade sammanlagt i 39 filmer under sin 28 år långa karriär. Bland dessa kan nämnas Rågens rike, 1929, Säg det i toner, 1929, Pojkarna på Storholmen, 1932, Modärna fruar, 1932, En stilla flirt, 1934, Bombi Bitt och jag, 1936, Hennes melodi, 1940, Lasse-Maja, 1941, Nygifta, 1941, En äventyrare, 1942, Vandring med månen, 1945, Idel ädel adel, 1945, Tre söner gick till flyget, 1945 och Jag älskar dig, argbigga, 1946.
Margit Manstad sjöng år 1940 in ''Plats för ett leende'' på skiva, finalmelodin i Södra teaterns nyårsrevy 1941 av Kar de Mumma. Det kom att bli hennes enda skivsida. Hon drog sig tillbaka från karriären redan 1951 efter att hennes mor dog, och levde sedan på italienska rivieran.
Margit Manstad placerades tidigt i femme fatale- och vampfacket; hon fick ofta gestalta förföriskt sensuella, syndigt flirtiga, koketta och skälmska kvinnor. Hon var parant, charmfull, elegant, med en kontinental flärd och air som utnyttjades av branschen i största möjligaste mån. Margit Manstad själv ledsnade dock på denna enkelspårighet och brist på psykologiskt djup. Hon upplevde att hon inte fick utvecklas vidare och blomma ut som skådespelare.
Margit Manstad var gift med advokaten Stellan Graaf från 1942 fram till hans död 1987. Hon avled i Stockholm 1996, och vilar i Graafs familjegrav på Helsingborgs krematoriums begravningsplats.
