Maria Johansdotter är det äldsta kända exemplet i Sverige och Finland på en kvinna som öppet förklarat sig älska och åtrå andra kvinnor.
Maria Johansdotter föddes 1683 på Åland, där hon också växte upp. Tillsammans med sin styvfar kom hon till Stockholm sent på hösten 1702. Där vistades hon bara en kort tid innan hon tog tjänst i olika mindre samhällen utanför staden. Om hennes person vet vi inget annat än det som framkommer i protokollen från den rättegång som anställdes mot henne år 1706.
Maria Johansdotter skulle med ett modernt begrepp kunna karaktäriseras som queer. Hon hade ända sedan barnsben känt större lust för manliga än för kvinnliga sysslor och alltid gått omkring i byxor. Hon ville hellre köra till skogs efter stock och ved än diska, som hon uttryckte det inför rätten. Men hon hade även andra färdigheter. Hemma på Åland hade hon lärt sig spela nyckelharpa och den blev också hennes första försörjningskälla efter ankomsten till Stockholm. Under vintern 1703 gick hon runt på krogarna och spelade för brödfödan. Under våren hade hon kortvariga tjänster hos först två handelsmän, och sedan på en gård i Åkers socken innan hon till sist lät sig städslas som piga av kammarherren Hermann Flemings fogde Lars Roberg på Tuna sätesgård. Men inte heller där blev hon långvarig utan sökte sig snart på nytt in till staden för att ta tjänst hos en byggmästare som hon träffat på Tuna. Arbetet i byggmästarens trädgård passade henne inte trots hennes vana vid ”allehanda andra manfolkssysslor” – även som piga sysslade hon helst med manssysslor. Det dröjde därför inte länge innan hon återigen började underhålla kroggäster, den här gången även med fiolspel som hon lärt sig under sin vistelse på Tuna.
Maria Johansdotter blev förmodligen en välkänd gestalt i Stockholm där hon gick runt på krogarna med sin fiol och nyckelharpa iförd byxor men i övrigt klädd som kvinna. Det var, berättade hon för rätten, när hon uppträdde på Brädekrogen vid Kongsvedgården (kungliga vedgården) som en av gästerna intalade henne att ge sig ut för att vara man. Denne person hade också försett henne med lämpliga kläder, pass och prästbesked som utfärdats av fogden Lars Roberg respektive kyrkoherden i Åkers socken Herr Johan Acrelius, i vilka Maria Johansdotter kallades Magnus Johansson.
Möjligen hade Maria Johansdotter själv skrivit intygen, eller så hade hon låtit någon annan skriva dem åt sig vilket är mindre troligt. Med ett liv som man öppnades nya möjligheter. Klockaren på Lovö hade just avlidit och kyrkoherden Erik Kihlmark, som fått höra att denne mansperson hade en synnerligen god sångröst, frågade om han ville tillträda tjänsten. Kanske kan man förmoda att Maria Johansdotter även sjungit till sina melodier när hon gått runt bland krogarna i Stockholm. En klockare skulle inte bara vara ärlig, trogen och flitig utan också kunna sjunga. Svaret från Maria Johansdotter blev ja, men tvivel uppstod om intygens äkthet. Det verkar som att hon hade skrivit flera olika intyg. Det som visades upp för kyrkoherde Kihlmark var till synes utfärdat av fogden Roberg i både sitt eget och pastor Arcedius namn. På frågan varför inte pastorn själv skrivit under, förklarade Maria Johansdotter (Magnus) att pastorn för tillfället hade varit alltför drucken för att kunna skriva sitt namn.
Någon klockartjänst blev det inte, men i stället en tjänst som lärling hos sockenskomakaren Lars Jönsson i Mörby. Här visade det sig snart att det kanske också fanns andra motiv bakom Maria Johansdotters förklädnad. I den nyvunna friheten som man hade hon inte bara börjat röka tobak och dricka utan också haft ”allehanda väsende” för sig med pigan i hushållet och även legat i säng med henne. Inför rätten förklarade Maria Johansdotter att i samma stund som hon tog på sig manskläderna hade hon bestämt sig för att ”bara älska vackra flickor”. Som skomakarlärling fortsatte hon att resa runt på arbete och uppvakta pigor så fort tillfälle gavs.
Nu började hon, det vill säga Magnus, även att anlitas som spelman på danser och tillställningar. Den ena pigan efter den andra blev förtjust i den nye spelmannen. Och förtjusningen var ömsesidig. Maria Johansdotter tillstod att hon haft ”allehanda äventyr med pigorna”. Kort sagt hade hon betett sig som det kunde förväntas av en ogift och tilltagsen ung man. Detta uppskattades dock inte av alla. Av vissa kallades spelmannen för ”knutfriare”, det vill säga en som lockar till sig pigor och döttrar i smyg utan föräldrarnas och husbondfolkets vetskap. Andra försökte i stället att dra nytta av situationen. Så lockade till exempel arrendatorskan på stora prästgården med att Magnus skulle få sova i ladan och ”rasa” med pigorna om han accepterade att göra några extra arbetsdagar under höslåttern. Men vid det laget hade ett rykte redan börjat sprida sig bland traktens pigor att denne Magnus nog inte var en ”fullkomlig man”. ”De säga jag duger intet” blev hans svar mot vilket arrendatorskan aningslöst invände: ”lät dem probera [prova] på” så ska det nog bli bra.
För att motverka alla tvivel hade Maria Johansdotter uppgett att hon (det vill säga Magnus) hade varit tvungen att lämna Tuna efter att ha gjort en piga med barn. Kyrkoherden Kihlmark var skeptisk och misstänkte att det snarare var fogden Roberg som var barnafadern och sedan lagt skulden på sin dräng. Vad andra trodde vet vi inte, men historien tycks varken ha gjort till eller från. Ryktet om Magnus tvivelaktiga kön fortsatte att spridas och nådde till sist även skomakaren som frågade rent ut hur det var fatt med honom. Magnus medgav till sist att han var ”både man och kvinna och ändå mera på manssidan”. Av detta svar blev skomakaren mycket illa till mods. Som husbonde och mäster hade han för vana att dela säng med sin lärling när de var ute på arbete. Att sova i samma säng som en ung man var vid denna tid oproblematiskt, men att dela säng med en ung kvinna var direkt oanständigt och med en hermafrodit, som var den tidens beteckning för en intersexuell person, knappast mindre betänkligt. Senare förnekade Maria Johansdotter att hon skulle vara annorlunda skapt än andra kvinnfolk, något som också kroppsbesiktningen bekräftade.
Inför rätten tillstod Maria Johansdotter att hon haft en särskilt förtrolig vänskap med tre pigor som hon också legat i säng med flera gånger. Två av dessa hade gett henne ”korgen” efter att ha kommit henne ”något för när”. Detta var förmodligen källan till ryktet. Rätten visade dock inget större intresse för att utreda närmare vad som hänt i sängen. Maria Johansdotter menade själv att hon inte hade gjort något illa eftersom två ”ärliga” flickor som ”lågo tillhopa” inte kunde ”skada” varandra, det vill säga ingen av dem kunde bli gravid. Husbonden skomakaren Lars Jönsson däremot, som läste sin Bibel, var av en annan mening. Han kallade ett sådant umgänge för en avskyvärd otukt som hotade att dra Guds hämnd och straff över landet.
Frågan släpptes dock av rätten som i stället koncentrerade sig på om Maria Johansdotter hade friat till någon av pigorna. Det gällde framför allt pigan Maria Andersdotter, som var en av de tre förtroliga vännerna, men som till skillnad från de övriga två inte hade låtit sig avskräckas. Tvärtom sa hon sig ha känt en större frihet i umgänget med Magnus sen hon hört sägas att han skulle vara kvinna. Ryktet borde inte läggas honom till last, han kunde väl duga ändå, som hon uttryckte det. Visst hade hon frågat honom men inte fått något säkert svar. Hon tycks verkligen ha varit djupt förälskad i denna Magnus, trots alla rykten och tvivelsmål. Hon började följa honom överallt på hans arbeten och ordnade så att de kunde träffas och vara tillsammans på tu man hand. Deras samvaro väckte allt större uppmärksamhet i bygden och till sist hade kyrkoherden Kihlmark som märkligt nog ännu inte nåtts av ryktet eller hyste några tvivel, kallat dem till sig och frågat om de ville äkta varandra. I så fall skulle han se till att det blev gjort med det snaraste. Magnus, som tycks ha blivit överrumplad, hade svarat nej. Men Maria Andersdotter hade å sin sida sagt ”Varför inte? Du kan väl få värre hustru än jag”. För Magnus blev detta en vändpunkt. ”Jag har icke att göra med eder utan jag får vara för mig och I för er”, hade han svarat helt kallt och sedan gått raka vägen hem till sin husbonde och utan omsvep tillstått att han inte var någon man utan en fullkomlig kvinna. Kanske såg hon detta som den enda möjligheten att undkomma ett påtvingat äktenskap. Därmed tog saken en dramatisk vändning. Kyrkoherden underrättades. Maria Andersdotter hotade att ta sitt liv och sprang till skogs med ett rep i handen. Hon återfördes dock snart igen, men när Magnus/Maria fick veta vad som hänt började även hon att ”rasa” på samma sätt, ett tecken på att hennes känslor för Maria Andersdotter trots allt fanns kvar. Det var äktenskapet, inte förälskelsen, som framstod som något omöjligt och icke önskvärt. Därmed var det definitivt slut på Maria Johansdotters karriär som Magnus. I stället väntade nu rättegång och straff.
Maria Johansdotter dömdes 1706 inte bara för att hon förbrutit sig mot Femte Mosebokens 22:a kapitel 5:e versen: ”En kvinna skall icke bära manstyg, och en man skall icke draga kvinnokläder uppå, ty den som det gör är Herranom en styggelse”, utan också och inte minst för den ”stora oreda och villervalla” hon ställt till med i länet och församlingen genom att förleda andra kvinnor till att vilja ha henne till man. Straffet var ändå relativt milt med tidens mått mätt: Åtta dagars fängelse på vatten och bröd, och så snart detta och den så kallade uppenbara kyrkoplikten var avklarad var hon återigen en fri människa. Ett sådant straff var inte heller stigmatiserande, som hade varit fallet om hon i stället hade dömts att piskas offentligt med ris. Vad som hände sen vet vi inte. För eftervärlden framstår hon som en företagsam och egensinnig person som gick på tvärs mot rådande könsnormer – en kvinnlig don Juan i manskläder.
