Maria Karina Viktoria Ari var en känd dansös, koreograf och skulptör.

Carina Ari föddes i Stockholm den 14 april 1897. Föräldrarna var August Jansson och Emma Maria Danielsdotter Sundberg. Fadern arbetade omväxlande som järnarbetare, verkmästare och montör och var ofta på resande fot. Moderns brorsdotter Elsa hade också sitt hem i familjen. August Janssons frånvaro bidrog till att modern ofta hade en annan man i hemmet, ”farbror Johansson”, som Carina Ari ibland misstänkte var hennes riktige far.

Carina Ari levde sina första nio år i en lägenhet på Smala Gränd 13 A, ett då fattigt område. År 1906 separerade föräldrarna och Carina Ari och hennes mor flyttade till Gamla stan. Modern försörjde dem med en liten grönsaksbutik, och Carina Ari fick tidigt hjälpa till med arbetet. Hon sålde grönsaker och blombuketter ute på stan och fick ibland även ta hand om butiken eftersom modern ofta var sjuk. Trots dubbelarbetet klarade Carina Ari folkskolan bra.

Carina Ari närde en dröm om att bli dansös efter att ha sett ett foto på några balettflickor, och hon kom in på Kungliga Teaterns Balettskola 1906, vid nio års ålder. Det blev långa dagar med skolgång, arbete i butiken och danslektioner. Dessutom deltog baletteleverna vissa kvällar i operaföreställningarna, vilket innebar lite inkomster. Under sin utbildning fick Carina Ari tillfälle att ta lektioner för den kände ryske dansaren och koreografen Michel Fokine, som befann sig i Stockholm för gästspel 1913–1914.

Carina Aris mor dog 1913 och fadern var sedan länge borta ur bilden. 16 år gammal blev Carina Ari anställd som dansös vid Kungliga Teatern. Det var möjligt för en del dansare att dryga ut sina magra inkomster genom att delta i filminspelningar, och Carina Ari var med i Mauritz Stillers Balettprimadonnan, 1916. Carina Ari var emellertid fast besluten att vidareutveckla sitt konstnärsskap, och trots att hon blivit utnämnd till solist sade hon upp sig från Kungliga Operan 1918. Michel Fokine och hans hustru hade flytt från revolutionen i Ryssland och slagit sig ner i Köpenhamn samma år där de öppnade dansskola. Carina Ari lämnade Kungliga Operan i och med säsongen 1918–1919, och det blev ett lyckat gästspel för den svenska Operabaletten på Det Ny Teater i Köpenhamn. Man framförde ett Fokineprogram bestående av Sylfiderna och Scheherazade. De svenska dansarna gjorde succé och gästspelet fick förlängas. Även året innan hade Carina Ari varit på ett framgångsrikt gästspel i Köpenhamn.

Carina Ari stannade kvar i Köpenhamn när de övriga dansarna återvände norrut. Hon började ta lektioner för Michel Fokine som undervisade privat i sitt hem. Han tog dock rejält betalt, men Carina Ari lyckades beveka Axel Hirsch, en förmögen mecenat som gärna gynnade teater och balett att ge henne ett lån på 5 000 kronor. Michel Fokine var mycket krävande men Carina Ari lärde sig oerhört mycket av honom. ”Han krävde att varje liten övning skulle vara ett skulpturalt mästerverk”, minns hon, och fortsatte: ”Hos Fokine lärde jag mig arbeta koreografiskt, och det öppnade dansrikets portar för mig.”

Hösten 1919 återvände Carina Ari till Stockholm, där hon för sin försörjning började undervisa, bland annat i sällskapssdans. Året därpå blev hon tillfrågad av Mauritz Stiller om hon ville dansa huvudrollen i hans film Erotikon, hon skulle passa perfekt med sitt mörka, exotiska utseende. Carina Ari erbjöd sig också att göra koreografin till rollen, och framhöll: ”Jag har betyg från Fokine att jag är en begåvad koreograf.”

År 1920 begav sig Carina Ari tillsammans med flera andra svenska dansare från Kungliga Operan iväg till Paris, under konstsamlaren och entreprenören Rolf de Marés ledning. Han kallade truppen Svenska Baletten (Les Ballets suédois) och dansarna hade fått kontrakt på tre år. Carina Ari blev premiärdansös 1921 och fick stor uppmärksamhet i sina olika roller. Gruppens koreograf Jean Börlin presenterade ett varierande program i olika stilarter. Carina Ari hade ett brett register, från grunden tränad i klassisk stil, som sedan vidareutvecklats av Fokine med ett nytt formspråk av mjuka, böjliga rörelser för armarna och överkroppen. En av Svenska balettens mest uppskattade verk var De fåvitska jungfrurna, en frisk humoresk i svensk folklig stil med koreografi och kostymer av Einar Nerman och musik av Kurt Atterberg. Carina Ari firade sin allra största triumf i verket Anitras dans, komponerad av Jean Börlin, till musik av Edvard Grieg. Svenska Baletten gjorde flera framgångsrika turnéer, både i Frankrike, Spanien, Belgien, Tyskland, Ungern, Italien, England och i Österrike. Man gjorde också gästspel i Danmark och Sverige 1922.

Efter tre år med Svenska Baletten lämnade Carina Ari truppen 1923. Hon återvände till Stockholm och gjorde koreografier till barndansuppvisningen på Barnens dag på stadion i september. Samma uppdrag fick hon 1929 och 1930. År 1925 gifte sig Carina Ari med Desiré-Émile Inghelbrecht. Han hade varit dirigent på Théâtres des Champs Elysées och hade knutits till Svenska Baletten 1920. År 1924 blev han musikchef på Opéra-Comique i Paris. Carina Ari skapade åtta danser, Scènes dansées, för Opéra-Comique och dansade dem själv 1925 till stor orkester under makens ledning. Danserna gjorde stor succé och hon framförde dem även på turnéer i Frankrike, Sverige och i flera andra länder i Europa. Carina Ari beskrevs av Parispressen som ”en av vår tids yppersta, själfullaste och originellaste danskonstnärinnor”.

Sommaren 1927 fick Carina Ari hedersuppdraget att komponera en balett för ett jubileum i Presidentpalatset, och resultatet blev Ode à la Rose. Året därpå fick hon erbjudandet att sätta upp en balett på Stora Operan i Paris, nationalscenen. Carina Ari tillhör därmed den ytterst exklusiva skara kvinnliga koreografer som satt upp en balett där. Hon dansade själv ”Blå bergens dotter” vid urpremiären på sin balett Månstrålen, som hon kallade ”ett koreografiskt poem”, till musik av Gabriel Fauré. Det var första gången en svensk dansös uppträdde på Parisoperan sedan Marie Taglionis dagar under förra delen av 1800-talet. Carina Ari dansade även huvudrollen då baletten återuppsattes 1934.

År 1930 engagerades Carina Ari som balettchef, och maken som operachef, vid Operan i Alger. Maken lämnade snart sin befattning efter att ha råkat i konflikt med de tongivande, konservativa kretsarna där, medan däremot Carina Ari stannade längre. Hon hade kontrakterat en del dansare från Köpenhamn, och hon skapade sex nya baletter samt ny koreografi till repertoarens operor. Därefter återvände hon till Paris där hon och hennes make fick fasta tjänster på Opéra-Comique 1932. De stannade inte så länge där, och i mitten av 1930-talet var Carina Ari tillbaka i Stockholm där flera av hennes baletter sattes upp 1935–1938.

Chefen för Parisbaletten, Serge Lifar, planerade 1938 att skapa en balett baserad på Bibelns Höga Visan, Le Cantique des Cantiques, en modern balett med både klassiska steg och inslag av fridans. Carina Ari blev Serge Lifars danspartner, och baletten har kallats för hans märkligaste verk. Carina Aris sista framträdande som dansös kom att bli på Opéra-Comique. I mars 1939, vid 42 års ålder, framförde hon där sina Scènes dansées för sista gången.

Lite senare reste Carina Ari till kurorten Aix-le-Bains. Hennes äktenskap var på väg mot skilsmässa sedan hennes make inlett en relation med en annan kvinna, och hon behövde vila upp sig. Där träffade hon holländaren Jan Moltzer, arvinge till likörföretaget Bols och mångmiljonär. Innan andra världskriget bröt ut flyttade han sin företagsverksamhet till Buenos Aires i Argentina. Carina Ari och Jan Moltzer gifte sig 1942 och flyttade till Buenos Aires. Äktenskapet blev lyckligt, men Jan Moltzer avled hastigt 1951. En stor del av hans förmögenhet tillföll Carina Ari, mest i form av aktier i Bolsföretagen.

Efter danskarriären inledde Carina Ari sin bana som skulptör. Hon studerade bland annat i New York, och blev skicklig i att göra porträttlika byster. Hennes byst av Dag Hammarskjöld finns i FN i New York, och ännu en byst av honom är placerad i Uppsala. Hennes porträttkonst finns också representerad vid Nationalmuseum i Stockholm. Carina Ari stannade i parets vackra hem i Buenos Aires, men behöll också sin ateljévåning i Paris och hälsade regelbundet på i Stockholm. Carina Ari hade inga barn, och i slutet av hennes liv inrättades en stiftelse som hennes universalarvinge, Carina Ari Stiftelserna. Dess syfte är att ge stipendier åt unga lovande dansare för fortsatt förkovran, att stödja äldre dansare särskilt vid sjukdom, samt att främja forskning inom danskonstens område. År 1961 började stipendierna att delas ut. År 1963 grundades Carina Aris Minnesfond. Carina Ari donerade även medel för Carina Ari Biblioteket, som idag är norra Europas största forskningsbibliotek för dans. Det instiftades 1969. En förtjänstmedalj präglades också som ges till personer som ”hedrat svensk danskonst”, den så kallade Carina Ari Medaljen.

Hösten 1970 drabbades Carina Ari av ett lårbensbrott som inte ville läka, på grund av hennes diabetes och allmänt försvagade hälsa. På julaftons morgon 1970 avled Carina Ari, och hon ligger begravd vid maken Jan Moltzers sida på Westveld kyrkogård utanför Haarlem i Nederländerna.