Lovisa Engvall var missionär i Kina 1900 till 1936.
Lovisa Engvall föddes den 18 oktober 1865 i Vall utanför Karlskoga som fjärde barnet av åtta syskon. Hennes mormor var den kända väckelseprofilen ”Mor i Vall”, Maria Nilsdotter, som då fortfarande levde och drev barnhem och skola på gården i Vall. Hela familjen var präglad av väckelserörelsen och Lovisa Engvalls morbror Carl Johan Nyvall och hans son David Nyvall blev lärare och missionsledare i Sverige och USA. Lovisa Engvalls äldre bror Carl Johan Engvall var Svenska Missionsförbundets (SMF) första missionär i Kongo och senare sjömansmissionär i Ryssland och England, under 1910–1920-talen verksam i Kanada.
Lovisa Engvall bodde kvar hos sin familj tills hon var 19 år då hon flyttade till Tysslinge några mil österut för att arbeta som piga. Hon var också piga i Borås 1889–1890 men återvände däremellan till Vall utanför Karlskoga. Familjens starka engagemang i missionen påverkade också Lovisa Engvall som 30 år gammal bestämde sig för att bli missionär. Liksom många andra kvinnliga missionärer studerade hon först på Elsa Borgs skola, Bibelkvinnohemmet, i Stockholm under ett år. Hon antogs sedan som SMF:s missionär för Östturkestan och studerade 1897–1898 på Svenska Missionsförbundets missionsskola i Stockholm. År 1899 praktiserade hon på Örebro lasarett för att få sjukvårdserfarenhet och i maj 1900 reste hon för första gången till Östturkestan (Xinjiang) i västligaste Kina.
Lovisa Engvall reste med flera andra missionärer och de tog först båten över Östersjön för att sedan resa med tåg genom Ryssland och till sist med karavan över bergen i dagens Uzbekistan och Kirgizistan. Lovisa Engvall placerades i Kashgar i västligaste Kina och fick mest arbeta med sjukvård. Hon undervisade också i skolan och söndagsskolan men det var i sjukvården hon kände sig hemma. Det handlade ofta om olycksfall som benbrott eller brännskador men också om syfilis och struma som var vanliga sjukdomar. Lovisa Engvall fick också ta hand om en del förlossningar. Hon kämpade dock med bilden av missionärsuppdraget och det fokus som ofta lades på praktiskt arbete istället för den bild hon haft med sig om att predika evangelium. År 1902 träffade hon Sven Hedin som passerade Kashgar under en av sina resor. Han skrev också senare om henne i sin bok Stora hästens flykt. År 1906 reste Lovisa Engvall hem på sin första viloperiod, men efter en kortare tid i Sverige reste hon vidare till London där hon vidareutbildade sig till sjuksköterska och barnmorska vid London Medical Mission. År 1907 var hon tillbaka i Sverige och året därefter reste hon tillbaka till Östturkestan. Hon kom sedan aldrig mer hem till Sverige.
År 1912 skickades Lovisa Engvall till den nya missionsstationen i Yengisar (Jengi Hessar, Yingjisha på kinesiska) där hon ensam fick ta hand om sjukvårdsarbetet. Samma år anklagades hon av flera av missionärerna för att vara förälskad i sin uiguriska tjänare, Tokht Akhund. Lovisa Engvall förnekade först detta men efter en tid blev det uppenbart att hon hade en relation med honom. I slutet av 1912 beslöts efter samråd med SMF:s ledning i Sverige att hon skulle resa hem till Sverige. Denna resa blev dock aldrig av. Våren 1913 reste hon ut ur Kina och in i Ryssland men hon stannade i Osh i ryska Turkestan (dagens Kirgizistan) där hon återförenades med Tokht Akhund och de gifte sig. Detaljerna kring giftermålet är oklara men Lovisa Engvall skriver själv att hon gift sig, både till missionärerna och till familjen i Sverige. Tokht Akhund var muslim hela sitt liv men Lovisa Engvall stod fast i sin kristna tro och behöll sin missionärsidentitet fram till sin död. Hon talade och skrev ibland om sin missionsstation i Kucha (Kuche på kinesiska), trots att hon arbetade helt ensam utan stöd från SMF eller någon annan missionsorganisation.
Lovisa Engvall och Tokht Akhund var tillsammans i Osh en kortare tid under våren 1913 och bodde sedan några månader i Opal (kallas också Upal) ca fem mil väster om Kashgar hos Tokht Akhunds släktingar. På resan från Osh till Opal träffade Lovisa Engvall den tyske arkeologen och upptäckaren Albert von Le Coq som nämner henne i sin bok Von Land und Leuten in Ostturkistan: Berichte und Abenteuer der 4. deutschen Turfanexpedition. Vintern 1913–1914 flyttade de till Maralbexi (Bachu på kinesiska) ca 25 mil öster om Kashgar och där blev de kvar hela 1914. Lovisa Engvall tog emot patienter och tillsammans tog de hand om Tokht Akhunds äldste son Mehmet som följt med från Kashgar. Våren 1915 flyttade de tre till staden Kucha 50 mil norrut och där levde de till 1920-talets början. Tokht Akhunds första fru kom också dit med deras gemensamma yngre son Roze Emet. Lovisa Engvall öppnade en enkel mottagning i sitt hem i Kucha och blev den enda västerländska sjukvårdskunniga i hela området. Hon var mycket respekterad för sin sjukvård, kunde leva på sina inkomster och hade periodvis både kor och kalvar och flera hästar. Däremot var det svårt att nå ut med det kristna budskapet.
När Tokht Akhund i början av 1920-talet tagit sig en ny fru avslutade Lovisa Engvall deras relation men de träffades ändå ofta och hjälpte varandra. Tokht Akhunds son Mehmet (ibland kallad Muhammed) var en källa både till glädje och sorg för Lovisa Engvall, då han som yngre visade nyfikenhet på det kristna budskapet men som tonåring missbrukade hasch, något som också Tokht Akhund gjorde periodvis. År 1939 utkom en liten skrift tänkt för SMF:s söndagsskolor med namnet Lille Muhammeds jullängtan. Det är en text som Lovisa Engvall skrivit och som beskriver hur pojken Muhammed kommer till ”bersån som hörde till min missionsstation” och hur han efter att ha hört julberättelserna inte kunde sluta tänka på julen. Muhammed beskrivs som ”son till min tjänare” och är alltså Tokht Akhunds son Mehmet. Tokht Akhunds yngre son Roze Emet blev kristen i tonåren och flyttade till Kashgar och bodde hos missionärerna med sin familj på 1930-talet.
I slutet av 1923 reste Lovisa Engvall till Kashgar och träffade SMF:s missionärer för första gången på över tio år. Hennes besök orsakade viss förvirring hos missionärerna och SMF i Sverige undrade hur man skulle hantera ”fallet Engvall”. Ganska snart fick hon ändå rycka in i sjukvårdsarbetet och arbeta med de andra missionärerna som förr. Efter ett år i Kashgar fick Lovisa Engvall ett brev från lokala tjänstemän i Kucha som bad henne komma tillbaka och arbeta med sjukvård och hon återvände då dit. Under åren i Kucha kommunicerade hon med sin familj hemma i Sverige så ofta det gick, men ibland kunde det vara uppehåll långa tider i postgången på grund av oroligheter i Kina eller Ryssland. Flera gånger fick hon besök av utländska resenärer, äventyrare och experter i tjänst hos kinesiska regeringen, bland dem flera medlemmar av Sven Hedins expeditioner som Nils Ambolt och Georg Söderbom. Uppenbarligen gjorde hon ofta stort intryck på besökarna och Nils Ambolt kallade henne i sin bok Karavan, 1935, ”…en präktig representant för vårt land” som lever ”ett liv av umbäranden och hjälper traktens sjuka”. Den brittiske officeren och upptäckaren Reginald Schomberg besökte henne flera gånger 1927–1930 och kallar henne genomgående för ”the Swedish lady doctor” i sin bok Peaks and Plains of Central Asia, 1933.
Under åren 1933–1934 var det stora inbördesstrider i både norra och södra Xinjiang och en kortvarig republik, Islamiska republiken Östturkestan, grundades i södra Xinjiang. Strider förekom också i Kucha men Lovisa Engvall klarade sig undan utan att angripas. Under denna tid var det nästan två års uppehåll i postgången med Sverige.
År 1932 hörde missionärerna i Kashgar av Lovisa Engvall för första gången på länge. Då hade hon köpt mark för en missionsstation i Kucha och skrev ett långt brev om att skicka missionärer dit. Så blev aldrig fallet eftersom inbördesstrider utbröt i hela regionen och mycket av missionens arbete i Kashgar och Yarkand drabbades hårt. Sommaren 1934 hade situationen lugnat sig och efter kontakt med Lovisa Engvalls familj i Sverige beslöt sig missionärerna i Kashgar för att hämta hem henne. Hon motsatte sig inte detta och hösten 1934 kom hon åter till Kashgar, 69 år gammal, i sällskap med några missionärer som följt med henne. I Kashgar fick hon rycka in som barnmorska när det behövdes men kände sig allt oftare trött och sjuk. Ett år senare, i september 1935 avreste hon hem tillsammans med Georg och Elin Roberntz samt Elsa Andersson. Tokht Akhund hade kommit ned från Kucha för att följa henne till gränsen. Lovisa Engvall kom dock aldrig fram till Sverige utan avled på tåget i Ryssland den 15 oktober 1935 och begravdes i Moskva.
