Maria Wine var författare och en av Sveriges mest produktiva poeter i modern tid. Hennes särpräglade diktröst urskiljer sig i det modernistiska myllret.
Maria Wine föddes 1912 i Köpenhamn. Det finns inte mycket i hennes barn- och ungdomstid som kunde förutsäga den diktarbana som blev hennes värv. I ett avsnitt i den självbiografiska boken Minnena vakar, 1994, beskriver hon ett besök på sin biologiska faders kontor i Köpenhamn, en far hon bara träffat några gånger i sitt liv. Året var 1946. Maria Wine bar stolt med sig ett paket till honom, en låda Havannacigarrer. Hon möttes av beskedet att fadern, direktör Karl Kiefer, avled kvällen före. När hon samma dag läste dödsrunorna i dagstidningar återfanns inte hennes namn bland de sörjande. Hans familj visste att hon fanns, men allt stannade vid den vetskapen.
Detta icke-möte speglar tydligt Maria Wines barn- och ungdomstid. När hon var fyra år lämnades hon till barnhemmet Jægerspris slott och stannade där i sex år. Vid en ålder av tio adopterades hon av sin morbror, J P Jensen, och hans hustru, som var barnlösa, och flyttade in till Köpenhamn. Jensen var kypare och en misskötsam person som hon vägrade kalla ”far”, men hon både älskade och blev älskad av sin adoptivmor.
Tiden på Jægerspris slott och delar av livet med adoptivföräldrarna skildrar Maria Wine i Man har skjutit ett lejon, 1951. Här beskrivs det laddade ögonblick på barnhemmet när hon blir varse att hon har en mor och att denna ska besöka henne. Mötet utmynnar dock i en besvikelse. Modern är bedårande vacker, men mötet blir kort och modern lämnar barnhemmet i sällskap med en man som Maria Wine senare får reda på är Karl Kiefer, hennes biologiske far.
Självklart hade dessa händelser stor inverkan på Maria Wine och hon återvänder till denna tid i ett flertal dikter. Barndomen i en allmän mening är ett väl utnyttjat motiv i hennes diktning, men hon hänvisar också till synes specifikt till sin egen tragiska belägenhet, till exempel i dikten ”En fråga till min far” i diktsamlingen Lövsus i moll, 1979. Hennes fråga i diktens inledande rad lyder helt enkelt: ”Varför förnekade du mig?”. I hennes sista diktsamling, Att gå på mossa, 2000, som uttrycker såväl bävan inför livets slut som ett accepterande av livets ändlighet, finns också ett moment av bokslut. Att hennes biologiska föräldrar får en slev av en bitterhet faller sig inom ramen för en sådan summering naturligt. Dikten ”En fråga till mina föräldrar” innehåller dock ingen konkret fråga utan bara ett isande konstaterande: ”Ni ville inte ha mig – / ändå pressades jag ut / genom livmoderns / trånga tunnel – / hann knappt öppna mina / ljuskänsliga ögon / innan jag sändes bort / som ett levande paket”. Utan att närmare psykologisera hennes författarskap bör hela denna bakgrund ha skapat en fundamental misstro mot existensens fasthet, och vi kan rad för rad följa Maria Wines förhållande till en tillvaro som utmärks av sin sprödhet.
Maria Wines författarkarriär tog fart under 1940-talet. Hon debuterade med ett antal dikter i Horisont. Litterär kalender, 1942. Bakom sig hade hon då det som senare skulle bli hennes debutsamling. Den hade skrivits på danska och skickats till Gyldendal 1938, strax före hennes avresa till Paris, men refuserats. Fortsättningsvis var det diktning på svenska som gällde. Skälet till det måste tillskrivas det livsavgörande möte som ägde rum på tåget till Rørvig på norra Själland sommaren 1936. Maria Wine var 23 år och arbetade som kontorist på Sygekassernes Opptik och beslutade sig för att resa till den danska kuststaden Rørvig under semestern. På tåget dit mötte hon Artur Lundkvist, som senare visade sig bo på samma hotell. Efter vistelsen där började de utväxla brev med varandra och 12 december 1936 gifte de sig borgerligt i Köpenhamns rådhus.
”Det blev du som väckte den sovande poeten inom mig”, skriver Wine i Skuggan av molnet, 1984. Hon återkommer till Lundkvists betydelse för detta uppvaknande i Minnena vakar och i de senare diktsamlingarna. Hennes debutsamling Vinden ur mörkret publiceras 1943 och två år senare kom Naken som ljuset. Tidigt infann sig en tydlig hållning och en specifik tematik som mejslade ut en utsatthet för livet – som barn, som kvinna och ytterst som människa. Slutraden i debutsamlingens inledningsdikt slår an tonen: ”jag räcker tveksamt handen åt livet”. Intensiteten ökar i den andra diktsamlingen och existensens skörhet blir än mer påtaglig.
Tidigt urskiljs också ett antal motiv som Maria Wine förblir trogen genom sitt författarskap: barnet, barndomen, kvinnan, längtan, drömmandet och kärleken. Genom kärleksmotivet öppnar hon för ett tydligt tilltal, ett ”du”, men detta ”du” tycks inte alltid vara den älskade utan kan lika gärna vara själva diktjaget som för en dialog med sig själv.
Genom att framvisa viljeakten, drömmarna eller längtan riktar sig Maria Wines dikter ofta mot en framtid som ska betvinga ”verkligheten”. Men barndomsmotivet vänder också dikten mot det förflutna. Lika tydligt är att ögonblicket får en påtaglig tyngd i hennes diktning. Manifestationen av de tre tidsordningarna vittnar om en existentiell problematik där de olika tiderna ofta växer in i varandra och skapar en osäkerhet inför livet.
Liksom hos många av modernisterna blir också diktandets väsen en återkommande fråga i Maria Wines författarskap. För henne verkar dikten ha varit en hemvist utan vilken levandet tedde sig omöjligt. Dikten kallar och lockar på henne, den blir ett skyddande hölje mot existensens bräcklighet. I samlingen Nattlandia, 1975, beskrivs den som ”vår tredje livgivande lunga”. Dikten framstår stundom som livet självt, och verkligheten som en haltande dröm, och liksom livet tycks den alltid ofärdig. Om dikten hos många modernister är kraft och klo, ett bitande och ett sönderrivande, blir dikten hos Maria Wine något mjukare, något som saknar taggar, som hon säger i Utan längtan – inget liv, 1997.
Maria Wine förblev trogen vissa motiv, men hennes stil nyanserades med tiden. Den når en tydligare stramhet i sin närkamp med livet. Med åren växte också nya motiv fram, inte minst döden och åldrandet, och när hon i sin sista diktsamling skriver att ”ännu har jag / inte slutat att / kämpa för / Livet, / kämpa för / dikterna” är det ett bokslut som likställer livet med diktandet.
Det är i diktens värld som Maria Wine har sin hemvist men hon skrev också prosa med självbiografiska utgångspunkter, till exempel ovan nämnda Man har skjutit ett lejon och Minnena vakar, reseskildringarna Munspel under molnen, 1956, och Resor i glädje och fruktan, 1976, novellsamlingen En bortkastad ros, 1958, prosaporträttet Jag i andra, 1963, och kortprosatexterna Svarta serenader, 1967.
Ensamheten är ofta utgångspunkten i Maria Wines diktning. Det är en djärv och sårbar position som tvingar henne att ställa de enkla frågor som blottar diktjaget som människa. Mer sällan besvaras dessa frågor; det stannar vid antydningar som sätter den mänskliga existensens utsatthet i fokus.
Maria Wine gick ur tiden den 22 april 2003 i Solna. Hon är begravd på Solna kyrkogård.
