Marianne Löfgren var en mycket produktiv skådespelare inom den svenska filmen och gjorde insatser i ett hundratal filmer, ofta biroller.

Marianne Löfgren föddes 1910 i Stockholm. Hon var den enda barnet till kamrer Sigurd Löfgren och hans hustru Jenny. Familjen flyttade under hennes uppväxt runt i Stockholms innerstad och hade lantställe i Vaxholm, i skärgården.

Varifrån skådespelarintresset och talangen härstammar är oklart, då litet är känt om privatpersonen Marianne Löfgren. Dock stod det klart för familjen att hon redan som barn tyckte mycket om sång och dans och att hennes bana nog låg vid teatern. Marianne Löfgren placerades i Franska skolan, där eleverna fick uppföra klassiska franska dramer på originalspråk. Marianne Löfgren tyckte om att läsa och även recitera Racine och Molière på skolscenen. Hennes mor ringde därför resolut upp den store skådespelaren och teaterledaren Gösta Ekman d.ä. och bad honom titta på hennes skådespelande dotter. De lyckades få audiens och han rådde henne att läsa in några scener ur en komisk pjäs hos skådespelaren Karin Swanström. Pjäsen blev Kiki och scenen Oscarsteatern. Efter auditionen ska Gösta Ekman ha engagerat Marianne Löfgren på stående fot.

Marianne Löfgrens scendebut skedde därmed på Oscarsteatern år 1929, i rollen som Abigail i pjäsen Ambrosius. Hon spelade senare Karin Månsdotter i Gustaf Vasa och på Mindre teatern rollen som Ingrid i En Herrgårdssägen, för vilket hon fick ett fint omdöme av Selma Lagerlöf själv. När Gösta Ekman bröt upp ifrån sitt samarbete med makarna Brunius följde Marianne Löfgren med och hon spelade bland annat i pjäserna En japansk tragedi och Min syster och jag. Hon förblev vid Ekman-teatrarna (Vasateatern, Konserthusteatern och Folkteatern) fram till och med våren 1934. Från höstsäsongen 1934 till och med vårsäsongen 1937 var hon i stället engagerad vid Dramaten, där hon medverkade i flera pjäser, däribland Lysistrate, Kvartetten som sprängdes, Ett resande teatersällskap, Gösta Berlings saga och Fridas visor.

Efter tiden vid Dramaten var Marianne Löfgren verksam vid olika Stockholmsteatrar och på turnéer i landsorten. Hon spelade även revy hos Karl Gerhard, Kar de Mumma och Gustav Wally. Efter några års frånvaro från scenen under 1940-talet, då hon i stället varit fast engagerad hos Svensk Filmindustri, gjorde hon 1947 comeback på Boulevardteatern. Där gjorde hon succé i Barnet är mitt och kritikerna utnämnde henne till en av landets främsta skådespelerskor. Marianne Löfgren var sedan engagerad vid Malmö Stadsteater åren 1950–1954. Sina sista teaterroller spelade hon år 1955 på Vasateatern och på Alléteatern.

Marianne Löfgren var en av Sveriges mest produktiva kvinnliga filmskådespelare. Filmrollerna sträckte sig mellan åren 1933 och 1956 och blev drygt 100. Hennes rekord var 13 filmer som hade premiär under ett och samma år, 1943. Hennes debutfilm var Den farliga leken, 1933, och hennes sista Lille Fridolf och jag, vilken hade premiär i november 1956.

Det rörde sig i Marianne Löfgrens fall sällan om några större roller. Sin enda egentliga huvudroll gjorde hon i Fröken blir piga, 1936, vilken för övrigt blev hennes filmiska genombrott. I stället blev Marianne Löfgren en av landets främsta och mest anlitade birollsskådespelare. Hon hade förmågan att göra karaktärsstudier även av den allra minsta roll. Hon blåste liv i schablonroller och kunde konsten att spela naturligt. Hon gestaltade många slags kvinnor under sin karriär, vilka hon genom sin nyanseringsförmåga förmådde ge såväl trovärdighet och individualitet som medkänsla. Bland hennes specialiteter fanns frigjorda kvinnor med skinn på näsan, med en skälmsk framtoning och ett gott hjärta, samt vimsiga damer. Marianne Löfgren var en mångsidig aktris som kunde spela lättsammaste komedi, djupaste tragedi och allt däremellan. Tack vare denna mångsidighet lyckades hon undgå att fastna i något speciellt rollfack som så många andra skådespelarkollegor. Även om Marianne Löfgren var mest framgångsrik som komedienn så kunde även där det tragiska få lysa igenom. Hon hade ett djupt och brett register.

I Per Lindbergs Juninatten, 1940, fick Marianne Löfgren sin första riktiga karaktärsroll på film. Filmerna Sjöcharmörer, 1939, Landstormens lilla Lotta, 1939, Landstormens lilla argbigga, 1941, och Fransson den förskräcklige, 1941, är några exempel på filmkomedier där hon fick användning för såväl sin sensualism som sin humor i en lättsammare form.

Under den senare delen av karriären gjorde Marianne Löfgren en rad tragiska roller, en del kvinnor på randen till nervsammanbrott, till exempel som den falskeligen anklagade och trakasserade köksan i Per Lindbergs Det sägs på stan, 1941. Sin troligen mest omfångsrika roll på film gjorde hon som den alkoholiserade överklasshustrun Alice Segervind i Åke Ohbergs Man glömmer ingenting efter Marika Stiernstedts roman med samma namn, 1942. Det är ett porträtt där hon framställer en olycklig, söndertrasad, svartsjuk kvinna som pendlar mellan olika sinnesstämningar och infall. Marianne Löfgren fick mycket beröm för sin insats och vann en Charlie för denna roll. Hon medverkade i ytterligare sex av Ohbergs filmer, däribland i rollen som den snofsiga och intriganta fru von Scharfen i kärleksdramat Elvira Madigan, 1943, och som den hunsade och olyckliga modern till en vilsen ungdomsbrottsling i småstadsdramat Dynamit, 1947.

Marianne Löfgren kom också att spela prostituerade kvinnor i ett antal filmer, däribland i Kungsgatan, 1943, Kejsarn av Portugallien, 1944, och i Medan porten var stängd, 1946. I dessa filmer är hennes rollfigurer varma, ordentliga och målinriktade kvinnor som endast ser sin verksamhet som ett medel för att nå sina drömmars mål. De framställs således inte som några fördömda varelser utan främst som resursstarka överlevare – något ovanligt i svensk film vid denna tid.

I Ingmar Bergmans debutfilm Kris, 1946, spelade Marianne Löfgren den desperata mamman som till varje pris vill få tillbaka sin en gång bortlämnade dotter, vilket utvecklar sig till ett triangeldrama. I Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, 1950, spelade hon återigen en minnesvärd liten roll som den känslosamma revyartisten Gullan Wiklund, som förbarmar sig över den stackars övergivna Fröken Ensam, spelad av Eva Henning.

Marianne Löfgren gifte sig 1936 med skådespelaren och regissören Tycho Bergvall som var verksam som andre regissör på Dramaten. Äktenskapet varade fram till hennes död. Bergvall hade tre vuxna barn sedan ett tidigare äktenskap men paret fick inga gemensamma barn.

Marianne Löfgren dog 1957 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.