Marie Sophie Schwartz var under senare hälften av 1800-talet en av Sveriges mest populära romanförfattare både inom och utom landet. Hon skrev också debattartiklar och reportage i tidningar som Aftonbladet och Svenska Tidningen.

Marie Sophie Schwartz liv är än mer gåtfullt än hennes romanfigurers. Själv påstod hon sig vara dotter till den tyske köpmannen Carl Birath och Albertina Björk och född ett par månader efter faderns död. I själva verket var hon dotter till pigan Carolina Birath och fadern okänd. Inför förlossningen i juli 1819 skickades modern till Borås och Marie Sophie Schwartz, som då hette Birath i efternamn, adopterades bort till övertullinspektör Johan Trotzig och hans maka Gustafva Björk i Stockholm.

Under uppväxten gick Marie Sophie Schwartz i flickskola och fick senare privatundervisning i teckning och målning. Vid tjugo års ålder tog hon tjänst som husfru hos professorn och överdirektören Gustaf Magnus Schwartz, även känd som uppfinnare och frenolog och som grundare av Teknologiska institutet, senare Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Med honom fick hon två söner och paret levde som gifta trots att de aldrig var formellt vigda. Skälet till detta var att han som katolik inte kunde ta ut skilsmässa efter att hans andra hustru, fransyskan Caroline Schwartz, lämnat honom med deras gemensamma döttrar. Strax efter födseln av Gustaf Magnus och Marie Sophie Schwartz första son publicerade författaren Carl Fredrik Ridderstad en nyckelroman och nidskrift mot Gustaf Magnus Schwartz, Frenologen, 1844. Här skildras Mörck, som Gustaf Magnus kom att kallas i romanen, som en hustrumördare som begår incest med sin dotter, samtidigt som han ägnar nätterna åt gravskändning på jakt efter kranier att studera. Ridderstads roman i kombination med stridigheter på Teknologiska institutet ledde till att Gustaf Magnus Schwartz fick ta avsked. Paret fick en tid vistas på annan ort innan de kunde återuppta sitt liv i Stockholm. Efter Gustaf Magnus Schwartz död 1858 etablerade sig Marie Sophie Schwartz som författare. Hon var en samhällsengagerad och litterär kulturpersonlighet i Stockholm fram till sin död.

Samlivet med Gustaf Magnus Schwartz ledde troligen till fortsatt utbildning för Marie Sophie Schwartz och 1851 tilläts hon av honom att anonymt publicera berättelsen ”Förtalet”. Året därefter kom romanen De värnlösa och åren därpå ytterligare många såväl skönlitterära berättelser som artiklar och reportage. Med hjälp av väninnan Emilie Krook gav hon ut sina verk under olika pseudonymer och troligen utan Gustaf Magnus Schwartz vetskap. I Johan August Hazelius Svenska Tidningen publicerade hon flera artiklar och berättelser, bland annat romanen Emancipationsvurmen, 1856, som var ett svar på Fredrika Bremers Hertha. Som inlägg i Hertha-debatten om kvinnans emancipation skrev hon fyra noveller om ”Qvinnan såsom näringsidkare”, som alla trycktes i Illustrerad Tidning, 1857. Med fyra övertygande exempel på skickliga kvinnor inom olika yrkesområden förespråkade hon en förändring av näringslagstiftningen och kvinnors rätt till utbildning och näringsfrihet, alltså att kvinnor skulle ha rätt att utöva ett yrke och därmed kunna försörja sig själva.

Efter Gustaf Magnus Schwartz död tvingades Marie Sophie Schwartz försörja familjen på sitt författarskap, vilket ledde till ökad produktion. Hon började alltmer framträda som författare under eget namn och publicerade flera romaner per år, varav några av hennes mest kända är Mannen af börd, qvinnan af folket, 1858, Arbetet adlar mannen, 1859, Börd och bildning, 1861, och Positivspelarens son, 1863. Flertalet av hennes romaner översattes snabbt till danska och senare på hennes initiativ också till tyska med fortsatt spridning på andra språk. Tillsammans med Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var hon en av Sveriges mest översatta författare under senare delen av 1800-talet. Framför allt blev hennes romaner populära i östra Centraleuropa; dåvarande Böhmen, Polen och Ungern. Flera av hennes romaner publicerades också på engelska i USA.

Marie Sophie Schwartz engagerade sig i många av sin tids samhällsfrågor, särskilt kvinnors villkor. Hon argumenterade för bättre utbildning och ökad näringsfrihet för kvinnor i Till Sveriges mödrar, 1857, och Några ord till qvinnan, 1863, samt i debattartiklar som ”Om qvinnans ställning”, 1857, och ”Om opinionens tyranni mot qvinnan”, 1860. Hon publicerade flera biografiska skrifter om andra författare, En Episode af Lidners ungdom, 1868, och Några runor: episoder ur Herman Bjurstens, Fredrika Bremers, Lars Hjortsbergs ... och Esaias Tegnérs hvardagslif, 1869. Därtill skrev hon några självbiografiska verk som Mina Lefnadsöden. Berättelse, 1870.

Också det skönlitterära författarskapet vittnar om Marie Sophie Schwartz politiska engagemang. Flertalet av hennes romaner är samhällsengagerade tendensromaner och inlägg i den pågående samhällsdebatten. Också här förordar hon ökad jämställdhet mellan könen och kvinnans rätt till utbildning och yrkesverksamhet. I romanerna ger hon många exempel på dugliga och förebildliga kvinnor, väl i klass med någon man, som Stephania i Mannen af börd och qvinnan af folket. I De värnlösa, 1852, skildrar hon barnprostitution och i En Polens dotter, 1863, stöder hon Polens frigörelsekamp och krav på självstyre från Ryssland. Hon återkommer ständigt till förhållandet mellan klass och kön och arbetets betydelse för individens självkänsla och sociala ställning. Positivspelarens son, skildrar en man som genom hårt arbete får social upprättelse och vinner anseende, ett tema som också återkommer i andra av hennes mest kända romaner, Arbetet adlar mannen och Arbetets barn. Med sitt tydliga politiska engagemang och sin förmåga att förena skönlitterärt författarskap med politisk journalistik föregriper Marie Sophie Schwartz den typ av författarskap och författarhållning som karakteriserar det moderna genombrottet i svensk litteratur.

Marie Sophie Schwartz avled i Stockholm 1894 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.