Märta Jörgensen var en viktig person i den svenska dräktreformrörelsen vid förra sekelskiftet. Hon grundade Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen och var också den som skapade Sverigedräkten.
Märta Jörgensen var dotter till Emil Pettersson, grosshandlare i Norrköping, och hans hustru Zelma Lundgren. Hon gick åtta år i Norrköpings nya läroverk för flickor (Pihlska skolan) och reste därefter till Finland där hon under en tid arbetade som guvernant hos familjen von Knorring på Kumo gård. Efter återkomsten till Sverige kunde Märta Jörgensen med stipendier från Fredrika-Bremer-Förbundet påbörja studier i trädgårdsskötsel vid Adelsnäs trädgårdsskola, och efter sin utbildning fick hon plats som elev hos Nils Jörgensen, trädgårdsdirektör på Tullgarns slott.
Den dåvarande kronprinsessan Victoria hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet skulle bära en särskild Tullgarnsdräkt, inspirerad av en traditionell klädsel från Österåker. Märta Jörgensen upptäckte snart hur mycket lättare det var att utföra sina arbetsuppgifter i ett rejält livstycke och en praktisk kjol istället för en åtdragen korsett och ett långt släp som var mode vid förra sekelskiftet. År 1901 skickade hon därför in en artikel till Norrköpings Tidningar där hon ställde frågan om inte ett slags nationaldräkter skulle kunna vara lösningen på problemet med de svenska kvinnornas ohälsosamma klädvanor och deras slaveri under ett utländskt mode.
Märta Jörgensen var starkt påverkad av tidens nationalromantiska strömningar och ville att dräkten skulle bli enklare i material och snitt; den måste bättre harmoniera med det svenska kynnet. Hon menade att svenska kvinnor följde ett mode som var förkonstlat. Färger och former hämtades från utlandet, anpassades inte efter svenska förhållanden och tog sig därför inte heller väl ut på ”frihetsälskande kvinnor” som svenskorna. Klädda i nationaldräkt kunde de visa sin kärlek till hembygden och dessutom rädda ett historiskt dräktarv som höll på att gå förlorat.
År 1901 flyttade Märta Jörgensen till Falun för att undervisa i trädgårdslära vid folkskoleseminariet där. I sin nya hemstad bildade hon året därpå Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen med syftet ”att bland svenska kvinnor genom införande av nationaldräkter åstadkomma en frigörelse från de utländska modenas herravälde” som det står i föreningens stadgar. I den tunna skriften Något om bruket af nationaldräkter från 1903 utvecklade hon sina resonemang om vikten att klä sig på ett fosterländskt sätt. Hon hade då redan tagit fram två modeller, en vardagsdräkt och en helgdagsdräkt, som hon ansåg vara ändamålsenliga och klädsamma och vilken därtill stärkte nationalkänslan hos dem som bar plaggen. Särskilt helgdagsdräkten skulle med sin blå kjol, sitt gula förkläde, sitt röda livstycke och sin vita överdel föra tankarna till fosterlandet. Färgsammansättningen var gjord med stor omsorg; blått, gult, rött och vitt var de svensk-norska nationalfärgerna och återfanns i unionsmärket som användes på svenska flaggor till unionsupplösningen 1905.
Märta Jörgensen gifte sig 1902 med Georg Jörgensen, som var son till trädgårdsdirektören vid Tullgarns slott och innehade tjänsten som stadsträdgårdsmästare i Falun. I äktenskapet föddes sex barn. Märta Jörgensen fortsatte dock att undervisa på folkskoleseminariet och lyckades utverka att de kvinnliga seminaristerna under sin utbildning fick sy antingen en dräkt från sin hembygd eller någon av Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningens modeller. Seminariet kom på så vis att fungera som en rekryteringsbas för föreningen.
Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen tycks ha varit som störst runt 1910. Den hade då knappt 220 medlemmar. Ett trettiotal bodde i Falun där Märta Jörgensen verkade, och nästan lika många fanns i Norrköping där hon var född och hade en del släktingar. Övriga medlemmar var spridda över landet, även om många kom från Hedemora, Leksand, Ludvika och andra orter i Dalarna. Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen blev dock kortlivad. Redan under första världskriget upphörde verksamheten, och Märta Jörgensen kom nu istället att ägna sig åt andra samhällsfrågor. Hon var bland annat styrelsesuppleant i Skyddsvärnets lokalavdelning i Kopparbergs län. Men även fortsättningsvis värnade hon det fosterländska, och under andra världskriget gick hon med i Svensk Opposition. Det var en nationalsocialistisk organisation inom den nysvenska rörelsen som menade att ett närmande till Nazityskland var nödvändigt, att all judisk invandring borde förbjudas och att kommunismen omedelbart måste krossas.
Märta Jörgensen blev änka 1949. Hon var då bosatt i Morbygden utanför Falun, och därifrån flyttade hon 1963 till en dotter i Örebro där hon levde till sin död 1967. Hon övergav aldrig idén om en dräktreform i fosterländsk anda, och långt upp i åren bar hon Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningens olika modeller vid högtidliga tillfällen. I det allmänna medvetandet hade dock modellerna fallit i glömska. Det var först under gröna vågen på 1970-talet som intresset för hennes helgdagsdräkt väcktes på nytt, och sedan drottning Silvia burit den på Sveriges första nationaldag den 6 juni 1983 har den blågula dräkten, numera kallad Sverigedräkten, kommit att betraktas som landets officiella nationaldräkt.
