Märta Leijon var en kvinnopolitisk pionjär inom Bondeförbundet och spelade en viktig roll för 1958 års beslut om kvinnliga präster. Hon var också författare och debattör i landsbygdsfrågor.
Märta Leijon föddes 1893 och var lantbrukardotter från Kållerstad i Småland. Hon utbildade sig till småskollärarinna, ett yrke som hon dock måste avstå från att utöva eftersom hennes make drabbades av en lungsjukdom. Smittorisken var orsaken till att hon höll sig borta från skolan. Hon debuterade i stället som författare och skrev en lång rad romaner och barnböcker med landsbygdsmotiv. Med ingående kännedom skildrade hon landsbygdens och jordbrukets förhållanden, inte minst kvinnors arbete, villkor, ansvar och betydelse. Samtidigt engagerade hon sig i bonderörelsen. I talrika tidningsartiklar, pamfletter och böcker tog hon upp landsbygdsfrågor och bondepolitik. År 1932 var hon med om att grunda Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund, SLKF, sedermera Centerkvinnorna. Hon skrev dess första program, var dess första ordförande och arbetade livet igenom inom förbundet, inte minst med dess omfattande bildningsverksamhet bland kvinnor på landsbygden. Hon hade också, liksom förbundet, nära anknytning till Svenska kyrkan; både hennes far och make var kyrkvärdar, ett ansett förtroendeuppdrag på den tidens landsbygd.
En stor och viktig insats gjorde Märta Leijon i och med sitt arbete för kvinnors rätt till prästtjänst inom Svenska kyrkan. Hon var en av de få ledamöter med politisk anknytning som ingick i den kommitté med uppdrag att utreda frågan om kvinnliga präster som ecklesiastikminister Tage Erlander tillsatte 1946. Trots betydande erfarenhet och kunskap kände hon sig som en outsider; de ”övriga ledamöterna var högt lärda personer och jag själv kände mig underlägsen i många avseenden”, skrev hon senare. Men uppdraget innebar en ”kristen plikt att utreda vad saken gällde”. Hon kände också ansvar för ”landsbygdens folk och särskilt för dess kvinnor". Hon förberedde sig väl, sålde sin föräldragård som hon övertagit i samband med att hon bröt upp från maken, och flyttade till Uppsala för att i ”lärdomens högborg över allt där det var möjligt… inhämta nödvändiga kunskaper vid universitet och bibliotek”. Att studierna var grundliga vittnar hennes anteckningar från utredningsarbetet om. En biprodukt blev fyra föreläsningar om kvinnans historia från antiken till nutid, som senare gavs ut i bokform.
Utredningen som Märta Leijon deltog i blev inte enig. En minoritet vände sig helt mot kvinnor som präster. Majoriteten föreslog att kvinnor skulle kunna bli präster, men med samma inskränkning som i ett tidigare, inte genomfört förslag från år 1923: en kvinna skulle bara få tjänstgöra och kunna inneha tjänst i en församling som redan hade en manlig präst. När utredningen 1950 överlämnade sitt förslag krävde Märta Leijon ensam i en utförlig reservation, att kvinnor och män skulle kunna bli och tjänstgöra som präster på samma villkor. Hennes reservation låg till grund för regeringens proposition 1957 och beslutet i kyrkomötet 1958. ”Vi äro dock inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike”, skriver hon i reservationen. Denna formulering användes som motto för den utställning som visades runtom i Sverige år 2008 i samband med 50-årsjubiléet av kvinnans rätt till prästämbetet.
Märta Leijon fortsatte att kämpa för kvinnors ställning i och utanför sitt parti. Hon tog också ställning i andra sammanhang. Bland annat engagerade hon sig för hörselskadade. Ett ställningstagande i tiden anar man i den just efter andra världskriget utkomna barnboken Nils Handelsman, där en judisk köpman är huvudperson som återkommande räddare och hjälpare. Vid samma tid kom flera av hennes böcker ut på finska och hon skänkte alla inkomster från denna utgivning till olika hjälporganisationer och enskilda behövande i det av krig hårt drabbade Finland.
Märta Leijon avled år 1971 i Smålandsstenar. Hon är begravd tillsammans med sina föräldrar på Kållerstad Kyrkogård.
