Pernilla Tunberger var journalist och en av pionjärerna inom mat- och konsumentjournalistik.

Pernilla Tunberger föddes i Stockholm 1912, och tillbringade en del av barndomen i Frankrike. Fadern, Gotthard Zätterström, var grosshandlare och konsul, med stort engagemang och styrelseuppdrag i en rad konst- och museiinstitutioner. Modern, Märta Zätterström, hade varit lärare innan hon gifte sig, och var under senare delen av sitt liv matskribent i veckotidningarna Idun, Vecko-Journalen och Damernas Värld. Hon var också aktiv inom Yrkeskvinnors Klubb från dess start 1931, och tjänade som dess ordförande åren 1942— 1945.

Pernilla Tunberger tillbringade sina studieår vid universitet i Grenoble och i London samt vid den berömda Jenny Åkerströms Husmodersskola i Stockholm, där flera av de svenska prinsessorna hade varit elever. Enligt Pernilla Tunbergers egna ord i Dagens Nyheter skulle studierna resultera i en svensk skolkökslärarexamen, men så blev det inte: ”slumpen skuttade genvägar – det blev journalistik”.

Det journalistiska skrivandet lockade och kom att bli Pernilla Tunbergers yrkessfär, till en början som filmkritiker för Dagens Nyheter där familjen hade nära kontakter. Hon frilansade där åren 1934—1935 och arbetade samtidigt för Åhlén & Åkerlunds fotostudio, medan hon ingick sitt första äktenskap med juristen Gullmar Bergenström. Åkerlunds förlag hade några år tidigare köpts upp av Bonniers förlag, och 1937 anställdes Pernilla vid tidningen som reporter för den kvinnospalt som nu skulle utvidgas till en hel kvinnosida. Alltmedan familjen utökades med två döttrar blev hon 1940 ansvarig för söndagsbilagans kvinnosida. Mycket material inhämtades från återkommande reportageresor till Paris modevisningar och franska mattraditioner. Efter kriget blev det ett mellanspel i England, där hon var biträdande London-korrespondent 1946—1948 för Dagens Nyheter tillsammans med kollegan och maken Karl-Axel Tunberger som hon gift om sig med några år tidigare.

Under tiden i London samlade Pernilla Tunberger också alla sparade recept från tio år i DN till den första boken, Pernillas bästa DN-recept, i den innovativa formen av en pärm med kort i lösbladssystem. Nästa bok, Novisen vid spisen, kom i sin första upplaga ut 1950, i samarbete med fotografen Kerstin Bernhard som hon skulle komma att samarbeta med i flera böcker. Den sägs ha tillkommit på önskemål från två äldre herrar som ville lära sig laga mat på egen hand: utrikesministern Östen Undén och litteraturprofessorn Anton Blanck. Boken blev studiehandbok för ett mångårigt radioprogram med samma rubrik, i form av instruerande samtal mellan journalisten Folke Olhagen och stjärnkocken Tore Wretman.

Som yrkesarbetande med tre barn fanns behov av att förenkla hemlivet, och efter en studieresa till USA 1951, som då ansågs vara modernt och tekniskt nyskapande, skrev Pernilla Tunberger en entusiastisk artikelserie för Dagens Nyheter om ”Den befriade husmodern”, som utan hemhjälp klarade sig med tekniska hjälpmedel, mat i frysen och det nya inslaget i matdiskarna, halvfabrikat. Det blev också en utställning, En ultramodern hushållsexpo i Ostermans marmorhallar i Stockholm, med visning av hur svenska kök skulle kunna moderniseras med nya hjälpmedel för hushållet. HSB-chefen Sven Wallander tog till sig flera av idéerna för att införa ett nytt standardiserat kök.

Utställningar och tävlingar i Dagens Nyheters regi blev en av flera metoder för Pernilla Tunberger att föra ut sina tankar om ett enklare men bra vardagsliv för den moderna familjen, med teman som ”Klokt vardagsklädd” och ”Bästa snabbmaten”. Ofta skedde detta i samarbete med experter som exempelvis kocken Tore Wretman, vilket senare skulle leda till utgivningen av deras gemensamma Bonniers Kokbok med många reviderade upplagor, och med foton av matfotografen Kerstin Bernhard. Här föddes ett livslångt engagemang för att höja den svenska matkulturen genom kostupplysning och medicinsk näringsforskning utan puritanska pekpinnar. Pernilla Tunbergers motto var ”Att äta gott och roligt men också rätt och lagom”, och i samarbete med näringsexperter och läkare skrev hon en serie böcker på temat Ät gott – må bättre, om lämplig mat för att skona lever och galla, hjärta och njurar, för sockersjuka, för att gå ner i vikt, dietmat för besvärlig mage. Det blev totalt sex böcker under slutet av 1950-talet, då den svenska husmanskosten fortfarande utmärktes av fet och tung matlagning. Hon medverkade även i radion och den tidens husmorsfilmer med samma budskap.

”Maten ska smaka färskt” var ett annat av Pernilla Tunbergers stridsrop, och under 1960-talet påbörjade hon ett härnadståg med granskande besök i livsmedelsbutikerna, vilket resulterade i en ny livsmedelslag 1970 om ”bäst före”, det vill säga lagen som föreskriver att alla livsmedel som erbjuds till försäljning ska vara märkta med förpackningsdag och bäst-före-datum. Lagen döptes till Lex Pernilla och tas idag för självklar. Samma år tilldelades Pernilla Tunberger som första kvinna Stora Journalistpriset.

Som en veritabel matombudsman tog hon sig senare an den svenska sötlimpan med kampanjen Annorlunda bröd, som också blev en vacker bok med Kerstin Bernhards suggestiva foton. En annan kampanj ägnades ”den glada potatisen” för ett bättre sortiment av potatis, och hon uppmanade Mjölkcentralen att saluföra den magrare skummjölken i lämpliga hushållsförpackningar, vilket efter stort motstånd resulterade i enlitersflaskor och så småningom även införandet av lättmjölk. Hon granskade även maten på sjukhus, i skolor och i personalmatsalar, och krävde bättre och nyttigare kostinnehåll.

Pernilla Tunberger var inte den enda konsumentjournalisten i sin tid, men hon var ensam om att kombinera sin kritik mot dagligvaruhandel och livsmedelsproducenter med egna och lockande recept på hur konsumenten skulle kunna äta både gott, bra och mera näringsrikt.

I det då nya TV-mediet hade sportjournalisten Bengt Bedrup under några år på 1960-talet lett en folkbildande programserie om motion och friskvård, Träna med TV, och 1971 var det dags för en fortsättning i den nytillkomna kanalen TV2. Håll dig i gång! löd rubriken, och Pernilla Tunberger lagade god och nyttig mat i studion.

Till det goda livet hör också att kunna använda den urgamla drycken vin på rätt sätt, ansåg den franskskolade matskribenten, och senare på 1970-talet blev det en kulturhistorisk bok om vin tillsammans med författaren Alf Henrikson, I vingården, 1977. Några år senare blev det även en bok om Böckernas mat, 1980, med måltider i världslitteraturen och författarnas egna recept. Då hade hon också varit med om att återuppväcka det gamla och nedlagda gastronomiska Lilla Sällskapet, och var dess ordförande under åren 1966—1971.

Pernilla Tunberger gick i pension från DN 1974 och flyttade då till Paris där hon avslutade arbetet med sin sista bok, Strövtåg i Paris, 1986, strax före sin bortgång. Fransk esprit och sensualism var hennes klangbotten, och vid hennes bortgång citerade Expressen ett omdöme som karaktäriserar hennes skrivkonst: ”hon kan skildra en grisstek så att det låter som ett poem”. Men hon kunde också vara skarp och rapp i repliken, som när hon svarade en snorkig dam som klagade på ett alltför enkelt menyförslag: ”Klipp tusenlapparna i fina strimlor och strö över salladen!”

Totalt gav Pernilla Tunberger ut ett drygt tjugotal böcker om enkel men vällagad mat av bra råvaror, och den röda tråden har hennes dotter Anna Bergenström sedan vidarefört med en rad egna kokböcker. Som kuriosa kan nämnas att hennes namn, Pernilla, även lever kvar i möbelformgivaren Bruno Mathssons vilstol med samma namn, döpt efter ett tidigare intervjubesök hos honom 1943.

Pernilla Tunberger avled i Paris 1986 och är begravd i minneslunden på Norra begravningsplatsen i Solna.