Martina von Schwerin var en betydelsefull kulturpersonlighet i en tid då kvinnor blev en viktig kulturell publik.

Martina von Schwerin var dotter till Ostindiska kompaniets direktör Martin Törngren och Lovisa Svartlock. Hon blev tidigt faderlös och växte upp med sin mor på Råda säteri utanför Göteborg, där hon fick en kvalificerad utbildning i hemmet. Hon läste och skrev på flera språk och fick tack vare två släktingar som hon brevväxlade med, Svenska Akademiens förste ständige sekreterare Nils von Rosenstein och diplomaten Carl Gustaf von Brinkman, en bred bildning i både upplysningens och romantikens anda. Hon gifte sig endast 16 år gammal med hovstallmästaren Verner von Schwerin och bosatte sig först i Stockholm och från 1812 på gården Sireköpinge i Skåne.

Större delen av dagarna som slottsfru ägnades åt arbete med barn och hushåll, men tidiga morgnar kunde Martina von Schwerin läsa och skriva brev. Hon publicerade aldrig något men cirka 1 000 av hennes brev finns bevarade. Av breven framgår att Martina von Schwerin inte bara följde med i sin tids litteratur på franska, tyska, engelska och svenska, hon lyckades också via sina kontakter bereda vägen in i Svenska Akademien för sin brevvän Esaias Tegnér. Därtill syns i breven att hon verkade för att främja framväxten av svensk vitterhet i en tid då det publicerades mycket få svenska original av bestående litterärt värde. I sin ungdom skrev hon på franska, men efter 1825 kom hon att medvetet välja svenska i korrespondensen med Tegnér. Detta gällde även brevkontakterna med Brinkman som hon annars umgicks med på franska, som seden var i adliga kretsar.

Martina von Schwerin läste Lord Byron vid en tidpunkt då denne var helt okänd i Sverige. Hon hade hittat några av hans dikter i en boklåda i Köpenhamn 1817 och skrev genast till Brinkman om sitt fynd som hon beskrev som något helt nytt i litteraturen. Martina von Schwerins och hennes vänners brev är som dagens tidningar. De innehåller nyheter, skvaller, kommentarer, notiser om ditt och datt och även långa utläggningar om nyss lästa böcker, kort sagt kvalificerad litteraturkritik. Eftersom brev endast i undantagsfall behandlades som en privatsak, lästes de högt i bekantskapskretsen, kopierades, skickades vidare och kunde till och med testamenteras bort. Martina von Schwerins brevkonst och litterära omdöme var därför även kända utanför hennes bekantskapskrets; när Atterbom efter sin europeiska resa 1825 passerade Skåne beklagade han att det besök han planerat hos ”en för vitterhet och mångfaldiga talenter vittberömd Friherrinna von Schwerin” inte blev av.

Martina von Schwerins betydelse som kulturbärare ligger framför allt i hennes sätt att läsa. Hon var inte, som en modern mångläsare, hänvisad till en passiv roll som konsument på en marknad där utbudet styr efterfrågan snarare än tvärtom. Hon hade alltjämt den exklusiva läsarens självkänsla och betraktade sig själv som en viktig medskapare och läsandet som en aktiv handling i litteraturens tjänst. Framför allt vågade hon tidigare än andra kvinnor vara ensam med sin bok. Hon hävdade rätten att läsa för sig själv, i dubbel mening, tyst och för sin egen skull.

Martina von Schwerin avled 1875.