Naima Sahlbom var kemist och fredsaktivist.
Naima Sahlbom föddes i Stockholm 1871. Föräldrarna var civilingenjören Gustav Walfrid Sahlbom och hans hustru Charlotta Bernhardina. I familjen fanns fem barn.
Naima Sahlbom blev tidigt intresserad av vetenskapen, och arbetade som ung vid Stockholms vattenledningsverk, en plats fadern ordnat åt henne. Efter avslutad skolgång som privatist vid Wallinska skolan i Stockholm var hon ett kort period inskriven vid Stockholms högskola och utmärkte sig tidigt genom skicklighet i kemisk analys, framför allt av leror och mineraler. Tack vare dessa arbeten invaldes hon 1894 i Geologiska Föreningen i Stockholm. Höstterminen 1894 påbörjade hon studier vid Uppsala universitet och förbättrade sina kunskaper och färdigheter i kemisk analys så mycket att fler och fler geologer vid universitetet anlitade henne. Efter kandidatexamen 1896 arbetade hon av ekonomiska skäl en tid på Kemisk-tekniska byrån i Stockholm, innan hon i början av 1900-talet knöts till Geologiska kommissionen i Helsingfors. Hon blev då som första kvinna invald i Finska Kemistsamfundet.
Det var emellertid svårt för Naima Sahlbom att få arbete i Sverige. Efter tiden i Helsingfors arbetade hon en tid på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm under intendenten i mineralogi, Hjalmar Sjögren, men ständigt under osäkra anställningsförhållanden. Tack vare Sjögren, som uppskattade hennes arbete, fick hon dock möjlighet till utlandsresor och kunde studera i Aachen där hon förutom traditionella kemiska analyser lärde sig fotografiska metoder för att bestämma radioaktivitet. Hon fortsatte till Basel och studerade där kemi och mineralogi, för att 1910 slutligen, vid universitetet i Neuchâtel, disputera med avhandlingen Kapillaranalyse kolloider Lösungen.
Efter återkomsten till Stockholm fortsatte Naima Sahlbom, vid sidan av de geologiska och mineralogiska analyserna, att utveckla metoder för radioaktiv analys, vilket blev en av hennes specialiteter. År 1914 öppnade hon i Stockholm ett speciallaboratorium för undersökningar av mineral- och källvatten, bergarter och malmer, där hon utförde flera undersökningar både på uppdrag av andra kemister och av statliga myndigheter.
Naima Sahlbom fortsatte hela livet att driva sitt laboratorium, delvis under besvärliga ekonomiska förhållanden, men kom ändå i allmänhetens ögon i första hand att förknippas med sitt engagemang i den kvinnliga fredsrörelsen. Redan under sin vistelse i Tyskland och Schweiz kom hon i kontakt med kvinnorörelserna där, samt rapporterade om den kooperativa rörelsen och om usla förhållanden inom hemfabrikerna. När första världskriget bröt ut kom hennes sociala intressen alltmer att sammanfalla med fredssträvanden och hon var en framträdande medlem i den svenska delegationen vid den stora fredskonferensen i Haag 1915. Hon var också medlem i den arbetskommitté som bildade Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF). I den senare var hon särskilt aktiv inom den svenska avdelningen, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Därutöver var hon medlem i kommittén för Sibiriens krigsfångar, i Kvinnokommittén för Spaniens barn, hjälpkommittén för Tjeckoslovakiens barn, med mera. Hon undertecknade Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1935.
Framför allt engagerade sig Naima Sahlbom i frågan om vetenskapens roll i krigföringen och vad hon ansåg vara dess missbruk i form av gaskrig. Hon publicerade pamfletter i ämnet, och arrangerade i Frankfurt 1929, tillsammans med den schweiziska kemisten Gertrud Volker, konferensen Civilbefolkningens skydd under krig. Ett av konferensens uttalade syften var att samla material till Nationernas förbund (NF) för att underlätta ett förbud mot gaskrig. Naima Sahlbom var också aktiv i Kommittén mot vetenskapens missbruk för krigsändamål.
I Sverige var Naima Sahlbom under hela 1920-talet medlem i redaktionen för IKFF:s och Svenska freds- och skiljedomsföreningens tidning Nya vägar. Hon fungerade också som rådgivare åt Föreningen för rationell hushållning.
Naima Sahlbom har kommit att bli mest känd för sitt arbete inom kvinno- och fredsrörelsen. Genom hela livet var hon dock också en kunnig och ofta anlitad kemist, som arbetade i, och på vissa punkter utvecklade, den starka svenska analytiska traditionen inom kemin, även om detta inte skedde inom de gängse akademiska ramarna.
Naima Sahlbom avled i Stockholm 1957. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
