Nancy Eriksson var socialdemokratisk riksdagspolitiker som motsatte sig partilinjen i fråga om svenskt atomvapen, drev kravet på republik och som lyckades stoppa en planerad utbyggnad av Vindelälven.
Nancy Eriksson föddes 1907 i Gladsaxe, Danmark, som dotter till Hulda Adolfina Elvira Bondesson. Modern var svenska, men hade åkt till Köpenhamn för att dölja sin graviditet. När Nancy Eriksson var född satte den nyblivna modern in en annons i Skånska Dagbladet , där hon efterlyste en familj som ville ”mottaga en rar frisk samt snäll flicka som sin egen utan ersättning”. Hon fick svar från ett barnlöst par, kusken Johan Bengtsson och hans hustru Matilda i Malmö, som med glädje tog emot den lilla flickan.
Nancy Eriksson var en begåvad flicka som redan som femåring lärde sig läsa på egen hand. I hemmet fanns inga böcker och ekonomin var osäker, men den kommunala mellanskolan var avgiftsfri och efter prövning kom Nancy Eriksson in och tog realexamen. När det sedan blev dags att fortsätta på gymnasiet fick fadern låna pengar för att betala avgift och böcker. Båda föräldrarna tog extrajobb för att finansiera dotterns studier. Drömmen var att bli lärarinna, men av ekonomiska skäl utbildade Nancy Eriksson sig till sjuksköterska, en utbildning som erbjöd mat och boende till låg kostnad på Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund. Hon blev laboratoriesköterska och fick sitt första arbete på Jönköpings lasarett.
När Nancy Eriksson börjat arbeta gick hon med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), och blev, som hon själv skrev, ”troligen partiets första examinerade sjuksköterska”. Hon träffade snart sin blivande man Torsten Eriksson. De gifte sig 1933 och fick sitt första barn året därpå. Den politiska karriären började samtidigt. Nancy Eriksson kom snabbt in i Jönköpings kommunstyrelse och blev också ordförande i kvinnoklubben. År 1936 flyttade familjen till Stockholm och Nancy Eriksson gick först med i Södra kvinnoklubben och sedan, i samband med en flytt, blev hon medlem i Stockholms allmänna kvinnoklubb, där hon träffade många av de ledande s-kvinnorna i Stockholm. Hon valdes in i kommunstyrelsen i Stockholm 1942 och 1948 valdes hon också in i riksdagens andra kammare.
Nancy Eriksson blev känd som en stridbar och klassmedveten riksdagskvinna, som inte var rädd för att gå emot partiet och den allmänna opinionen. Hon var en av de ledande kvinnorna i motståndet mot svenskt atomvapen, som startades av det socialdemokratiska kvinnoförbundet. När kvinnoförbundet 1964 skulle välja en ny ordförande efter Inga Thorsson kandiderade Nancy Eriksson, som var ledamot av förbundets VU (verkställande utskott). Nancy Eriksson hade samma år publicerat boken Bara en hemmafru, där hon ömmade för de hemmafruar som enligt pågående könsrollsdebatt skulle avskaffas, det vill säga de skulle ut i yrkeslivet och i likhet med männen försörja sig själva. Nancy Eriksson menade att hon blev missförstådd och att man inte förstod att boktiteln var ironiskt menad. Hon blev inte ordförande för kvinnoförbundet. Det skäl som angavs var hennes ålder.
Nancy Eriksson var riksdagsledamot från 1949 till 1973, då hon till sin besvikelse inte blev omvald eftersom hon av åldersskäl ströks från Stockholmslistan. Hon fortsatte dock ytterligare sex år som landstingspolitiker i Stockholm.
När Nancy Eriksson tvingades lämna sin riksdagsplats började hon skriva sina memoarer. Nya politiska åtaganden hindrade henne dock från att färdigställa memoarerna, som efter hennes bortgång publicerades av hennes dotter Birgitta Bergmark under titeln Nancy: Nancy Eriksson minns, 1985.
Nancy Eriksson avled i Stockholm 1984 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
