Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)
Under utveckling

Olga Christina Augusta Björkegren

1857-09-081950-04-30

Skådespelare

Olga Björkegren var Dramatens mest populära tragedienne under 1880-talet och hon excellerade som femme fatale i franska boulevarddramer.

Olga Björkegren var dotter till källarmästare Per Björkegren och Anna Söderberg. År 1873 började hon på Dramatens elevskola. Efter två år lämnade hon skolan och anslöt sig till skådespelaren och regissören Edvard Stjernströms ensemble på Nya teatern i Stockholm, där hon verkade till 1879. Där fick hon spela många roller av olika slag och inom olika genrer. Hennes bästa prestation ansågs vara Leonarda i Bjørnstjerne Bjørnsons Leonarda, som hon spelade 1879. Samma år började hon arbeta på Dramaten där hon stannade till 1887. Trots att hon redan var allmänt känd och uppskattad, var det först 1880 som Olga Björkegren slog igenom för den stora publiken, med rollen som Suzanne d’Ange i Alexandre Dumas den yngres komedi Falska juveler.

Under denna tid bestämdes en skådespelares rollfack utifrån dennes utseende och röstläge. Olga Björkegren hamnade trots sin ungdom och ansedda skönhet inte i ungdomsfacket. Hennes kraftiga drag i kombination med hennes längd och röstläge gjorde att hon föll utanför tidens kvinnoideal som stavades söt och ofarlig femininitet. Olga Björkegren var lång till växten; kritikern Daniel Fallström talar om hennes ”drottninghöga gestalt”. Rösten var djup, men ansågs i början av karriären som svag. Detta kompenserade hon dock med idogt röstarbete och senare beskrevs hennes röst i målande ordalag av teatermannen Frans Hedberg som ”musik, det ligger en dämpad, men icke desto mindre glödande kolorit i denna röst, som fyller åskådarrummet äfven då hon hviskar, som träffar liksom ett elektriskt slag, när hon höjer den i ett utbrott af smärta och förtviflan, som skakar och griper när hon kväfver den i en snyftning, eller låter den hväsa fram i en förbannelse, eller i ett utbrott af hat”. Olga Björkegren hade en djup mezzosopran som gränsade till en altstämma. Rösten hade ibland ett vibrato som i vissa scener framträdde tydligt. Detta använde hon sig ofta av, inte minst i rollen som Odette i Victorien Sardous drama Odette från 1881 och troligtvis i den dramatiska ”brevscenen” i Falska juveler. Kritikern Georg Nordensvan beskriver hur hon kunde växla i uttryck mellan ”lugn, majestätisk kraft såsom i Antigone, eller nervös, hetsande styrka såsom hos Odette och Suzanne d’Ange”.

I recensionerna av Falska juveler fick Olga Björkegren genomgående positiv kritik, men det påpekades ändå att hennes rolltolkning inte överensstämde med författarens intentioner. Olga Björkegren gestaltade Suzanne som uppriktig i sin kärlek till sin fästman, trots att hon sökte dölja sin bakgrund som kurtisan för honom. Den konservativa kritikerkåren reagerade helt utifrån en teatertradition som stipulerade att en ond eller beräknande kvinnlig rollfigur inte fick framställas på ett sätt som kunde förklara, eller dra ett förlåtelsens sken över, hennes handlingar. Olga Björkegrens tolkning framställde en kvinna som både var kär i sin blivande man och samtidigt kände attraktion för sin före detta älskare. Detta tedde sig troligtvis revolutionerande på Dramaten 1880 eftersom publiken vid denna tidpunkt var van vid mer svartvita tolkningar av kvinnliga karaktärer. Därigenom blev Olga Björkegren en av de skådespelerskor som fungerade som föregångare för mer nyanserade tolkningar av kvinnliga karaktärer. Hon lyckades alltid komplettera sina beräknande femme fataler med sympatiska drag.

Olga Björkegren ansågs som mycket vacker och kvinnlig, men hade även en androgyn utstrålning, som idag kanske skulle kallas queer. Den danska författaren Herman Bang, som själv måste anses tillhöra de queeras skara, kallade hennes skönhet ”egendomligt hotande”. Ett annat faktum som vittnade om hennes androgyna utstrålning var att hon spelade den unga prästen Peter i Ibsens Kungsämnena på Nya teatern 1879. Visserligen fanns många så kallade byxroller för kvinnor vid denna tid, särskilt inom komedin, lustspelen och operetten, men att en kvinnlig skådespelare spelade en man i ett modernt drama var mycket ovanligt. ”(D)et minst sagdt originella vågstycket” som Georg Nordensvan menar att det var, gick dock hem hos åskådarna.

År 1887 gifte sig Olga Björkegren med konstsamlaren och skriftställaren Klas Fåhræus och drog sig strax efter bröllopet definitivt tillbaka från scenen. Hon fortsatte dock att undervisa skådespelarelever privat. Paret fick fyra barn. Den yngste sonen, Robin Fåhræus, blev sedermera läkare och professor vid Uppsala universitet. Mellan år 1909 och 1911 lät makarna Fåhræus uppföra Villa Högberga på Lidingö. Arkitekt var Carl Westman, känd bland annat som arkitekten bakom Stockholms rådhus. Det slottsliknande hemmet i nationalromantisk stil inrymde Klas Fåhræus konstsamling samt hyste unga konstnärer som fick bo där kostnadsfritt för att kunna utveckla sin konst. Olga Björkegren-Fåhræus fungerade som husets värdinna och utvecklade hemmet till en samlingsplats för tongivande personer i tidens konst- och kulturliv. Paret ingick i den så kallade "juntan" som var en grupp framstående personer i kulturlivet som träffades regelbundet. Juntan finns förevigad på Hanna Paulis målning Vännerna. Under lågkonjunkturen på 1920-talet såldes dock både konstsamlingen och villan. Efter sin mans död bodde Olga Björkegren under sina sista år i Uppsala.

Olga Björkegren dog 1950.


Hélène Ohlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Olga Christina Augusta Björkegren, www.skbl.se/sv/artikel/OlgaBjorkegren, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Hélène Ohlsson), hämtad 2018-12-11.




Övriga namn

    Gift: Fåhraeus


Familjeförhållanden

  • Mor: Anna Söderberg
  • Far: Per Björkegren