Eva Stiberg var en uppskattad skådespelare kring 1900-talets andra hälft.

Eva Stiberg var dotter till Axel Nilsson och hans maka Rut, båda från Västerbotten. Fadern drev såväl skohandel som biograf innan han blev anställd vid Hamburgerbryggeriet. Eva Stiberg föddes i jämtländska Strömsund år 1920, men familjen flyttade till Stockholm 1923. Hon hade två yngre bröder, Martin och Ulf. I hemmet fanns ett kultur- och i synnerhet ett musikintresse. Eva Stiberg arbetade efter skolgången bland annat som expedit och sömmerska. Livet tog en vändning då hennes mor 1940 anmälde henne till en offentlig provfilmning på Gröna Lund, arrangerad av filmbolaget Terrafilm. Där fick Eva Stiberg spela en scen mot Edvin Adolphson och bland 500 tävlande var hon den som korades till vinnare och erhöll ett elevkontrakt hos filmbolaget. Hon bedrev teaterstudier hos Hilda Borgström och kom 1942 in på Dramatens elevskola, där hon hade klasskamrater som Anita Björk, Mai Zetterling och Ulf Palme.

Eva Stiberg var efter elevtiden engagerad vid Dramaten en tid och hennes genombrott på dess scen kom 1945 i Två trådar. Hon var sedan verksam vid Malmö stadsteater 1947–1950, dessa år kom att bli hennes genombrottsår och hon blev en stjärna. Därefter följde engagemang vid Göteborgs stadsteater 1950–1952, sedan följde ett år hos Riksteatern vartefter hon återvände till Malmö stadsteater 1953–1962, där hon firade nya segrar. Hon återkom därefter till Stockholm, där hon framträdde sporadiskt innan hon helt trädde tillbaka. Eva Stiberg var genom åren även engagerad vid bland annat Oscarsteatern, Skansens friluftsteater och Scalateatern.

Bland Eva Stibergs scenroller kan nämnas Ruth Atkins i Bortom horisonten 1947 på Malmö stadsteater, Jessica i Köpmannen i Venedig 1948 på Malmö stadsteater, Lise i Drömmarnas berg 1948 på Malmö stadsteater, titelrollen i Yerma 1949 på Malmö stadsteater, modern i Avgrunden 1949 på Malmö stadsteater, Ingeborg Thomsen i Kaj Munks Kärlek 1950 på Göteborgs stadsteater, titelrollen i Lysistrate 1951 på Göteborgs stadsteater, Grusja i Den kaukasiska kritcirkeln 1951 på Göteborgs stadsteater, Hippolyta i En midsommarnattsdröm 1952 på Göteborgs stadsteater, Shen Te/Shui Ta i Flickan och gudarna (Den goda människan i Sezuan) 1953 på Malmö stadsteater, Geraldine Hubles i Dårskapens timme 1954 på Malmö stadsteater, Olivia i Trettondagsafton 1955 på Malmö stadsteater, Margaret i Katt på hett plåttak 1956 på Malmö stadsteater, Ingrid i Peer Gynt 1957 på Malmö stadsteater och Hélène Liebinger i Tre valser 1962 på Oscarsteatern. År 1968 gjorde Eva Stiberg sina sista scenroller, däribland som fru Rosell i Mobergs A.P. Rosell, bankdirektören på Scalateatern i Stockholm.

Eva Stiberg filmdebuterade 1941 i en liten roll i Anders Henriksons drama Livet går vidare. Hon medverkade i omkring 25 filmer under sin karriär. Bland dessa kan nämnas Eva, 1948, Starkare än lagen, 1951, När syrenerna blomma, 1952, Ogift fader sökes, 1953, Ursula - flickan i finnskogarna, 1953, Seger i mörker, 1954, Vildfåglar, 1955, Vägen genom Skå, 1957, Bock i örtagård, 1958, Tjorven, Båtsman och Moses, 1964, och Tjorven och Mysak, 1966. Eva Stiberg gjorde även 1943 den svenska rösten till unga Bambi i Disneys animerade långfilm Bambi, 1942. Hennes tidigare kamrater från elevskolan Anita Björk och Mai Zetterling medverkade också i filmen, som några av Bambis vänner.

Eva Stiberg medverkade även i radio, däribland i uppsättningar av Radioteatern. Bland hennes TV-roller märks TV-teaterföreställningar som Missförståndet, 1957, Venetianskan, 1958, och Blodsbröllop, 1965, samt TV-serier som Vi på Saltkråkan, 1964, Sveriges televisions julkalender 1972, Barnen i höjden och Makt på spel, 1973. Rollen som Tjorvens, Teddys och Freddys solvarma, omhuldande mamma Märta Grankvist gjorde Eva Stiberg folkkär i hela landet, samt evigt förknippad med sommaridyllen och barndomsupptågen i filmatiseringarna.

De andra vuxna som kärleksfullt omgav barnen spelades av Bengt Eklund och Torsten Lilliecrona. Den förra som öns handlare tillika Märtas make, Nisse, och den senare som far till den andra kullen barn på ön, Melkerssons. En ensemble vars trivsel spred sig via TV-rutorna ut i landet till den grad att ”Saltkråkan-sommar” blev ett begrepp och serien en TV-klassiker.

Knippet ”Saltkråke”-filmatiseringar blev Eva Stibergs sista stora projekt. Hon lämnade karriären tidigt, kring 1960-talets slut bortsett från några undantag, för att helt ägna sig åt familjen.

Eva Stiberg var en naturbegåvning, vars varma, mjuka utstrålning parad med hennes friska naturlighet, jordnära sensualism och starka närvaro gick rakt genom filmduken, eller över scenkanten. Hon hade såväl temperament, sprakande spelglädje som en inbjudande öppenhet, var likaledes behaglig som kavat. Eva Stiberg var också mörk, grann och stilfull, utan minsta tillstymmelse till prålighet, hon har beskrivits som en "granskogarnas Ava Gardner". Denna livfulla aktris hade, likt många andra, främst möjlighet att visa sin mångsidighet på scenen. Hon hade förmågan att omvandla sina egna inre egenskaper och på så vis kreera levande, trovärdiga och starka kvinnoporträtt. Hon tvekade inte med att visa hela sig eller ge sitt allt.

Eva Stiberg var gift med bilmontören Lennart Stiberg 1942–1955 och dirigenten Gert-Ove Andersson 1955–1976. I första äktenskapet föddes en dotter och i det andra två söner.

Eva Stiberg avled i Stockholm 1990. Hon är gravsatt i minneslunden på Kungsholms kyrkogård.