Rut Hillarp var en av centralgestalterna inom den svenska litterära fyrtiotalsmodernismen. Hon är känd för sin nyskapande och för tiden djärva erotiska lyrik.
Rut Hillarp föddes 1914 och växte upp i ett frireligiöst hem i Hässleholm. Både fadern, järnhandlaren Nils Bengtsson, och modern Hulda var ledande församlingsmedlemmar i Svenska Missionsförbundet i staden. Under barndomsåren tog Rut Hillarp djupt intryck av de kristna föreställningarna och drömde om att bli missionär som vuxen. Hennes favoritlektyr var den av Gustave Doré illustrerade Bibeln och dess ”underbart sköna och grymt vällustiga teckningar”.
Efter faderns död flyttade Rut Hillarp tillsammans med modern och den yngre brodern Nils Åke till Lund. Hennes religiösa engagemang fortsatte in i tonårstiden. Under gymnasieåren på latinlinjen vid Lunds fullständiga läroverk för flickor gick hon med i den frikyrkliga gymnasistföreningen Aithon och lärde känna ordföranden, poeten Karl Vennberg. Vänskapen mellan dem blev livslång. Vennberg blev senare en av förgrundsgestalterna i den svenska fyrtiotalsmodernismens litterära avantgarde, där Rut Hillarp intog en central position som poet och översättare.
Det kom dock att dröja till 1946 innan Rut Hillarp debuterade som poet med samlingen Solens brunn. Den följdes av Dina händers ekon, 1948, och Båge av väntan, 1950. Som flicka och ung kvinna, uppvuxen i världskrigens skuggor, hade hon tidigt dragits till de dramatiska utspelen i liv och konst. Hon ville bryta sig ur dåtidens trånga kvinnovärld och utbilda sig. De manliga heroerna intog en särställning i hennes fantasivärld, däribland Richard Wagner, vars musikdramatik, i synnerhet Tristan och Isolde och Nibelungens ring, blev en outsinlig inspirationskälla.
Vid 15 års ålder förlovade Rut Hillarp sig med sin lärare i franska, Birger Thorén, som var inneboende hos hennes familj. Efter hennes studentexamen 1932 gifte de sig och flyttade till Stockholm. Rut Hillarp återupptog sina studier och började läsa engelska vid Stockholms högskola, senare även litteraturhistoria och nordiska språk. Efter sin filosofie magisterexamen fick hon sin första anställning som lärare vid Spånga kommunala mellanskola. Lärargärningen skulle sträcka sig genom hela hennes yrkesverksamma liv. Allra längst arbetade hon vid Statens normalskola, först som adjunkt och senare som lektor. Parallellt med yrkeslivet fördjupade hon under 1940-talet sina studier med en licentiatutbildning i litteraturhistoria, där hon bland annat blev studiekamrat med Dagmar Lange (pseudonym Maria Lang).
Under krigsåren sökte Rut Hillarp alltmer en tillhörighet i intellektuella och konstnärliga kretsar utanför hemmet. Hon engagerade sig i Clarté, deltog i litterära uppläsningskvällar, började måla och umgicks i radikala författarkretsar. Läsningen av Erik Lindegrens mannen utan väg, 1942, blev en katalysator för det egna skrivandet. År 1945 avlade hon sin licentiatexamen, med en avhandling om kvinnorna i Verner von Heidenstams roman Hans Alienus.
Äktenskapet med Birger Thorén upplöstes 1948 och Rut Hillarp flyttade till en lägenhet på Siljansvägen i Årsta. Där bodde hon fram till sin död. Efternamnet Hillarp, som kommer från familjegården i Skåne, antog hon efter skilsmässan. Det litterära umgänget intensifierades nu, även i privata relationer. Efter krigsslutet gjorde hon återkommande resor till Paris, där hennes stora intresse för sällskapsdans fick sitt utlopp. Vid sidan av lärarjobbet och skrivandet började hon även att arbeta experimentellt med fotografi och smalfilm, vilket bland annat resulterade i den surrealistiska konstfilmen De vita händerna, 1950.
Den konstnärliga mångsidigheten gav en rik resonansbotten åt Rut Hillarps poesi. I den svenska efterkrigsdebatten restes krav på politiskt ansvarstagande och tidsmedveten poesi. Rut Hillarps originella bidrag var att inkludera det romantiska kärleksidealet bland de ideologier och värdesystem som befanns vara lagda i ruiner efter kriget. Det erotiskt sinnliga skrivsättet blev hennes särskilda signum; den obevekliga passionens kraft hennes domän. I dikterna slits det kvinnliga diktjaget mellan frihetslängtan och underkastelsevilja. Mannen antar ofta skepnaden av en förgudad övermakt, med bortvänt ansikte och förseglade ögon.
I denna känslokoreografi fann Rut Hillarp en strategi för att gestalta, som hon själv uttryckte det, ”relationerna mellan kvinnor och män i patriarkatet”. Mot fonden av den svenska folkhemspolitikens 1950-tal fortsatte hon i prosans form sin utforskning av kärleken, i Blodförmörkelse, 1951, Sindhia, 1954, En eld är havet, 1956, och Kustlinje, 1963. Analysen är feministisk och brännpunkten förläggs till det moderna kvinnolivets mest svårhanterliga dilemma: den erotiska hängivelsen och emancipationens till synes olösliga ekvation.
Efter prosaböckerna dröjde det närmare tre decennier innan Rut Hillarp återvände till lyriken. Hon ägnade sig helt åt sitt arbete som lärare och engagerade sig i pedagogiska frågor i föreningen SOL (Socialistiska skolarbetare) och i redaktionen för Krut (Kritisk utbildningstidskrift).
Efter den långa poetiska tystnaden återkom Rut Hillarp med obruten erotisk livskänsla, i tre samlingar med dikter och fotografiska konstbilder: Spegel under jorden, 1982, Penelopes väv, 1985, och Strand för Isolde, 1991. I blickfånget stod nu de antika myternas stiliserade livsvärldar, med tyngdpunkten förlagd till kvinnornas perspektiv. Återkomsten till poesin innebar att Rut Hillarp uppmärksammades av en ny generation av läsare och feministiskt orienterade litteraturforskare.
Rut Hillarp dog i Årsta 2003. Postumt har ett urval ur de litterära dagböcker Rut Hillarp förde under sitt vuxna liv publicerats av Birgitta Holm i volymen Dagboken, 2011.
