Ruth Nathorst var den första missionär som Svenska kyrkans mission (SKM) formellt sände till Kina 1918.
Ruth Nathorst var född 1883 i Stockholm. Hennes far var professor Alfred Gabriel Nathorst, intendent vid Naturhistoriska riksmuseet, och hennes mor var Amy Rafaela (Ella) Nathorst, född Windahl. I familjen fanns ytterligare två systrar och två bröder. Ruth Nathorst fick sin utbildning vid Ateneum för flickor de första sex åren, och därefter fick hon fortsätta i Åhlinska skolan upp till åttonde klassen under Lydia Wahlströms ledarskap. År 1910 tog hon examen vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium. Under några terminer följde hon därefter föreläsningar i teologi i Uppsala.
Sin stora chans fick Ruth Nathorst dock som sin fars sekreterare. Alfred Gabriel Nathorst var känd som polarforskare. Tillsammans företog de upprepade resor till naturvetenskapliga kongresser och kontakter i Europa.
Genom kristna studentrörelsen fick hon kontakt med människor som var engagerade för mission, i synnerhet i Kina. En av dessa var Ingeborg Wikander som tillsammans med en grupp andra internationellt engagerade kvinnor bildade Svenska Kvinnors Missionsförening (SKMF) 1903. Då Ingeborg Wikander reste till Kina för att arbeta för Kristliga föreningen av unga kvinnor kom Ruth Nathorst att efterträda Ingeborg Wikander som resesekreterare för SKMF. Det var breven från Ingeborg Wikander som vädjade om fler medhjälpare som inspirerade Ruth Nathorst att anmäla sig till Svenska kyrkans mission (SKM) för arbete i Kina, trots att det inte förelåg någon officiell kallelse. Svenska kyrkan hade ännu ingen missionsverksamhet där. Ruth Nathorst hade emellertid gett ut en skrift med titeln Sveriges världshistoriska uppgift i denna tid, 1917, där hon pekar på betydelsen av ny svensk mission i Kina. Hon ville göra en insats för att utbilda ungdomen.
Den 2 januari 1918 reste Ruth Nathorst via Haparanda och Petrograd med transsibiriska järnvägen genom revolutionens Ryssland till Beijing, som hon nådde efter tre veckor. För att komma till Changsha, i provinsen Hunan, där Ingeborg Wikander hade etablerat sig och sitt arbete med att bygga upp KFUK, måste hon ta sig rakt genom krigsherrarnas stridslinjer på en bepansrad båt. När hon kom fram kunde Ruth Nathorst flytta in i det palats där Ingeborg Wikander hade välkomnats att bo och göra till center för KFUK, hertigfamiljen Tsos palats. Ruth Nathorst arbetade också det första året tillsammans med Ingeborg Wikander. I palatset fanns plats för olika verksamheter i de många salarna: en syklass, en matlagningsklass, undervisning i engelska och olika bibelstudieklasser.
Ruth Nathorst hade redan i Sverige deklarerat sin inställning till Svenska kyrkans uppgift i missionen i Kina; Svenska kyrkan skulle inte ägna sig åt gängse evangelisation på landsbygden utan prioritera de bildade klasserna och framför allt studerande ungdomar. Det behövdes inte fler vittnesbördsmöten och bibeltraktater, ansåg hon. Vad man borde inrikta sig på var kvalificerade utbildningsinsatser i städerna. Ruth Nathorst skrev många och ofta rätt temperamentsfulla brev till missionsstyrelsen. Ett förslag från henne var att Svenska kyrkan skulle grunda ett universitet i Kina. Trots storstilade planer blev det bestående resultatet först en högskola i Taohualun som efter några få år ombildades till läroverk, där Ruth Nathorst tidvis undervisade.
Ruth Nathorst, som var den första missionären som SKM sände till Hunanprovinsen, följdes därefter av en grupp kvinnliga missionärer som alla fick sin bas i Changsha, till exempel Elfie Källberg, Willie Stenfeldt, men också prästen Gustaf Österlin som i hög grad kom att prägla inriktningen på verksamheten. Hans mål var att bygga församlingar, som skulle vara självstyrande och självunderhållande. Den lilla svenska missionärskåren kom att delas i två läger. På ena sidan stod de som var osvikligt lojala med Gustaf Österlin och hans principer, som ”oförtrutet vandrade på de smala vallarna mellan risfälten, samtalade, undervisade, predikade och sjöng”. På den andra sidan stod Ruth Nathorst som envist höll fast vid den ursprungliga planen att prioritera högre utbildning. Förutom att undervisa i olika skolor skrev hon mycket, brev i synnerhet, men också läroböcker i kristendomskunskap på kinesiska. För en svensk läsekrets skrev hon Kinas kvinna i forntid och nutid, 1924, och Sun Yat Sen. Det nya Kinas frihetskämpe, 1933, och även Korsstygnsmönster från Kina, 1928.
I Kina var det krig. Provinsen Hunan låg mitt i skottlinjen. Missionärernas arbete och liv påverkades av ständiga uppbrott och evakueringar. Våren 1940 befann sig samtliga kinamissionärer i hemlandet utom Ruth Nathorst som i september 1939 hade rest tillbaka till Kina för att ta över ansvaret för skolan. År 1944 fanns återigen ett antal missionärer på plats, men i mitten av året föll Changsha och flera andra platser i japanernas händer och utlänningarna evakuerades. Några reste till Chungking i västra Kina, andra lämnade landet.
Ruth Nathorst, som vid den tiden var klen på grund av olika sjukdomar, lyckades resa till Indien för vård. Därifrån reste hon hem till Sverige sommaren 1945. Hon pensionerades 1946. Efter 1947 steg trycket från den långa marschen och 1949 var Hunans son Mao herre över vad som skulle bli ett nytt rött Kina, utan vita och utan missionärer.
Ruth Nathorst avled 1961 i Uppsala och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
