Sara Holmsten var en kvinna från Åland som i sin egen levnadsteckning bland annat lämnade vittnesmål om ”rysshärjningarna” på ön under det tidiga 1700-talet.

Sara Holmsten föddes enligt egen uppgift 1713, som dotter till en åländsk bonde. Vi känner idag till hennes öde på grund av den berättelse om hennes liv som finns bevarad i den herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingens arkiv i Stockholm.

Den herrnhutiska rörelsen, som kom till Sverige under 1740-talet, tillhör det kvinnohistoriskt intressanta i svenskt 1700-tal. Herrnhutarna hade en radikal hållning vad gällde kvinnans ställning i församlingen — under vissa tider fick kvinnorna både predika och dela ut nattvard. Det är nog ingen slump att Thomas Thorild och Carl Jonas Love Almqvist, båda förespråkare för jämlikhet mellan könen, hade herrnhutisk fromhet i sin bakgrund, liksom att den självständiga Anna Maria Lenngren växte upp med en herrnhutisk far.

Herrnhutarna kan karaktäriseras som anti-intellektuella, då de satte känslan och fantasin i centrum när det gäller förhållandet till gudomen och tron. Detta fick till följd att subjektet, jaget, fick en central roll i rörelsens praktiker. Det är den i det inre skådandet sedda, och i känslan upplevda, gudomen som är det centrala. Gud flyttar in i jagets normalpsykologiska processer, i fantasin, i drömmen. Följden blir att självbiografier — där vägen till Gud skildras, där vittnesbörden om mötena med gudomen i det inre skådandets bilder återges — blir viktiga religiösa dokument.

Hos herrnhutarna ålades därför varje församlingsmedlem att skriva sitt ”levnadslopp”, vilket sedan lästes upp vid medlemmens begravning. I den herrnhutiska församlingen i Stockholm, Evangeliska Brödraförsamlingen, förvaras än idag dessa levnadslopp. Förutom Sara Holmsten innefattar dessa 35 levnadslopp skrivna av kvinnor under 1700-talets senare hälft.

Åland drabbades under 1700-talet, bland annat 1719—1721, av de så kallade ”rysshärjningarna”. Till följd av dessa drevs Sara Holmsten och hennes familj från sin gård, och hon fick tigga sig fram. Så här minns hon härjningarna:

”En natt låg jag med min moder och mina bröder i en tät skogsbacke helt uthungrade, om morgonen träffade 4 ryssar oss, och borttogo wåra kläder, at min mor eij fek behålla mer än lindtyget och en kjortel, de hotade oss med döden, om wij eij wille utwisa hwar flera meniskjor gjömt sig i skogen, de drefwo oss för sig med hugg och slag, tills min moder föll af wanmakt och förmådde eij gå längre, då den ena ämnade mörda henne med sin Sabel, men en af dem hindrade honom.”

Hon blev barnflicka hos en torpare, men när barnet dött kom hon till en annan torpare som dock ”war en hård man, hwilken slog både mig samt sin hustru och barn, då han war besupen”. Hon flyttade till Stockholm där hon försörjde sig som tjänsteflicka och fabriksarbetare. Under 1750-talet kom hon i kontakt med herrnhutarna och blev tjänsteflicka hos en av de ledande i församlingen. Hon tjänade som sådan i tio år. Därefter, som 60-åring, kunde hon endast åta sig lättare tjänst, för att som 68-åring intas på Johannes fattighus. Hon var 72 år när hon skrev levnadsloppet.

Så här mindes hon sin väg till frälsaren:

”1752 blef jag kraftigt wäckt i en Passions-predikan. Natten derefter drömde jag, at jag tillika med många andra, slog och gisslade Frälsaren; warpå jag waknade i en förskräcklig Jämmer och gråt. […] Icke desto mindre infant otron sig ånyo och gjorde mig många nöder och mörka stunder, ty mången gång föll det mig in, at det war min egen inbillning. […] Någon tid derefter hörde jag Magist: Gren predika om, huru Petrus förnekadt Frälsaren; då war det mig så, som wore jag densamma; […] jag qwaldes af denna sorgen en hel wecka, men omsider wisade Frälsaren sig för mig i sömnen, huru han ock för min synd war afbleknad.”

Sara Holmsten har troligen nedtecknat denna berättelse själv — manuskriptets piktur är inte driven. Men hennes minne är gott, och hon skildrar barndomens skräckupplevelser och plågor, liksom vuxentidens omvändelseprocess i ett klart, koncentrerat och uttrycksfullt språk.

Sara Holmsten avled 1795, 82 år gammal.