Sara Lidman var författare. Hon är en av de stora och nydanande språkkonstnärerna i modern svensk litteratur.

Sara Lidman föddes mitt i en nattlig snöstorm i december 1923 i byn Missenträsk i norra Västerbotten. Hon växte upp som näst yngst i en barnaskara om fem, i ett för tiden typiskt flergenerationsboende där jordbruk kombinerades med skogsbruk på familjens skogshemman. Förutom syskonen och föräldrarna Andreas och Jenny bodde även farmodern Sara Helena på gården, liksom Andreas två ogifta bröder Anund och Arvid Lidman.

Familjen var som många andra i trakten djupt troende, och tillhörde den av Carl Olof Rosenius influerade delen av den lutherska väckelserörelsen. Fromheten, liksom uppväxten i byn i skogsmarkerna, blev avgörande för Sara Lidmans litterära vägval. Redan från början präglades hennes stil av en så originell legering av dialektala vändningar, bibliska formuleringar, myndighetsspråk och poetisk rytmkänsla, att den omtalades som ett eget idiom; en ”lidmanska”. Författarskapets framgångsrika växelbruk mellan litterärt och politiskt skrivande ger Sara Lidman en unik ställning i svensk litteraturhistoria. Med 13 romaner, flera dramatiska arbeten och en rad essäsamlingar kom hon att bli en nydanande språkkonstnär.

Vägen till författarskapet blev emellertid inte alldeles rak. Som andra obemedlade ungdomar av samma generation fann Sara Lidman en bakdörr in i läsande och bildning när hon under tonårstiden smittades av tuberkulos. De välsorterade bibliotekshyllorna på Hällnäs sanatorium och det intellektuella utbytet med kamraterna gav henne viktiga impulser till fortsatta studier.

Efter folkskolan började Sara Lidman läsa som Hermodselev och tog realexamen som privatist i Piteå 1942. Omväxlande med sanatorievistelserna kunde hon senare, tack vare privata lån från familj och grannar i byn, ta studentexamen i Mariannelund och senare även en filosofie kandidatexamen med språklig inriktning vid Uppsala universitet.

Studentåren i Uppsala sammanföll med blomstringstiden för den svenska litterära modernismen och Sara Lidman tog där intryck av tidens debatter och experimentella anda, inte minst via Stina Aronsons romaner. Parallellt med brödskrivande av veckotidningsnoveller under pseudonym skrev hon en mängd artiklar och noveller i litterära tidskrifter och började staka ut vägen mot ett självständigt författarskap.

Själv beskrev Sara Lidman ofta sin bildningsgång som en vandring mellan tre universitet. Byn och dess människor var det första, där hon lärde sig att förstå hur ”avfolkning” och ”avskogning” hängde ihop i en kolonial logik. I Uppsala fanns det andra, där hon lärde sig betydelsen av klass och av stil, som ”svängningen mellan gravitation och grace”. Det tredje universitetet formades kring hennes resor i Afrika och Vietnam på 1960- och 1970-talen, där hennes politiska engagemang för fred, miljöfrågor och social rättvisa vässades till full skärpa.

Debutromanen Tjärdalen, 1953, var något av en sensation med ett upplagerekord som skulle stå sig i flera decennier. Handlingen utspelar sig under en midsommarvecka på 1930-talet i en liten by i norra Västerbottens skogsmarker. En man och hans familj ser hoppet om en väg ut ur fattigdomen gå till spillo efter att en niding saboterat mannens arbete med en tjärdal. Byn dras in i konflikten, skuld och ansvar bollas fram och tillbaka. Ekon från efterkrigstidens debatter om existentiella och moraliska värdefrågor genljuder i byns dragkamp om vem som står utan skuld, var gränserna för vårt kollektiva ansvar går. I efterhand är det dock även möjligt att se att romanen fick status av en generationsroman, för den dåtida landsbygdens och i synnerhet den norrländska glesbygdens ungdomar. Romanen blev också en katalysator för det ”västerbottniska berättarundret” och Sara Lidman en förebild för efterföljande författare som P.O. Enquist, Kurt Salomonson och Torgny Lindgren.

Efter ett kortvarigt äktenskap med läkaren Hans Gösta Skarby i Uppsala flyttade Sara Lidman 1954 till Gröndal i Stockholm. Efter framgången med debutromanen kunde hon nu försörja sig på sitt författarskap. Ytterligare tre romaner kom i rask följd, samtliga ägnade åt byn och dess människor, Hjortronlandet, 1955, Regnspiran, 1958, och Bära mistel, 1960. Därefter påbörjades en perspektivförskjutning i både liv och berättande. En omlokalisering av platsen, från Norrland till ”Byn-i-Världen”.

Under ett par år i början av 1960-talet reste och levde Sara Lidman i Sydafrika och Kenya, där hon fann stoff till de två romanerna Jag och min son, 1963, och Med fem diamanter, 1964. Den koloniala problematiken och apartheidpolitiken drabbade henne även hårt privat. Efter ett kärleksförhållande med en svart man, Peter Nthite, arresterades hon 1961 för brott mot raslagarna, den så kallade ”Immorality Act”. Åtalet lades sedermera ned och Sara Lidman kunde lämna landet, efter diverse diplomatiska förvecklingar.

Både internationellt och i Sverige kom Sara Lidman att bli en av förgrundsfigurerna inom FNL-rörelsen och kampen mot USA:s krig i Vietnam. Inom den svenska vänsterrörelsen fick hon status av en politisk ikon, en lika stridbar som uppmärksammad talare och skribent. I reportageböcker som Samtal i Hanoi, 1966, och Gruva (med Odd Uhrbom), 1968, befäste hon sin ställning som en av tidens främsta opinionsbildare.

År 1975 flyttade Sara Lidman tillbaka till barndomshemmet i Missenträsk, både för att vårda sina åldriga föräldrar och för att påbörja arbetet med den romansvit som skulle bli hennes mästerverk. I sin slutliga utformning kom Jernbanan, 1977–1999, att omfatta hela sju romaner. Precis som byn tidigare följt med henne ut i världen kom världen nu in i berättelsen om byn. Romanerna följer familjen Mårtensson i Lillvattnets socken i tre generationer under den omvälvande tiden från 1800-talets slut till 1900-talets mitt, när Fattig-Sverige bytte skepnad till det moderna välfärdslandet. För människorna i berättelsen skorrar löftena falskt. Järnvägen som skulle knyta samman det glest befolkade skogslandet norröver med de rika städerna vid kusten liksom med huvudstaden och resten av ”Schwärje” drivs av samma logik, som västvärldens exploatering av sina gamla kolonier.

Den balanserande motkraften är kärleken, framburen från generation till generation, från roman till roman, som en uppfordrande fråga, som ställer människolivets möjliga mått mot de förluster i mänsklig värdighet som står på utvecklingens skuldnota. I Sara Lidmans vision av kärlekstanken ryms därmed också det moderna projektets dröm om en öppen och inkluderande samhällsgemenskap; en demokratitanke omsatt i vardagligt bruk.

Den historiska förlagan för skeendet i romansviten inspirerades delvis av Sara Lidmans egen familjehistoria, men verket har ingen egentlig självbiografisk syftning. Dess bärande tematik är dialektiken mellan det poetiska och politiska, mellan människan och skogen, och kärleken och moderniteten. Stilmässigt kom Jernbanan att innebära en erövring av ny form för romanprosa: en ”sam-vettets” ekologi, där det mänskliga verbalspråket fortgående ställs i dialog med ”trädens språk”. För den andra romanen i sviten, Vredens barn, 1979, erhöll hon som första kvinna Nordiska rådets litteraturpris, 1980.

Sara Lidman behöll kontakten med byn men levde under 1990-talet också tidvis i Stockholm tillsammans med litteraturprofessorn Leif Sjöberg, som fram till sin död blev hennes livskamrat. Hon skänkte gården i Missenträsk som gåva till Umeå universitet, för att kunna hyras av forskare eller författare med behov av kreativ avskildhet eller rekreation. De sista åren av sitt liv var Sara Lidman bosatt i Umeå.

Sara Lidman avled 2004 i Umeå, 80 år gammal. Hon är begravd på Österjörns kyrkogård.