Susanne Brink var adopterad från Sydkorea och skapade en rörelse som motsatte sig internationell adoption och förenade adopterade. Hon blev talesperson för antirasism.
Susanne Brink föddes 1963 i Sydkorea som Shin Yoo-sook. Inget är känt om skälen till att flickan lämnades bort. Hon blev adopterad till Sverige av Inger och Rune Brink då hon var två och ett halvt år och fick namnen Shin Yoo Susanne Charlotte Elisabeth Brink. Adoptivföräldrarna hade en adopterad son, född samma år, och även flera fosterbarn. Susanne Brink växte upp i Norrköping och gick i skolan där.
Efter Koreakrigets slut 1953 bortadopterades många barn till sydkoreanska kvinnor och amerikanska soldater. En adoptionsmyndighet startades och många adoptionsbyråer skickade barnen till västvärlden, då de inte ansågs passa in i det sydkoreanska samhället. Under 1960-talets industrialisering av Sydkorea skickades 6 000 koreanska barn iväg. Familjerna hade inte råd att behålla dem. Siffran mångdubblades under nästkommande årtionde. Många ensamstående mödrar och fattiga par övertalades att lämna bort barnen eftersom adoption vid det laget hade blivit en mångmiljonindustri. Nordkorea anklagade sin fiende i söder för att sälja sina barn och ämnet behandlades därför som en statshemlighet i Sydkorea. Trots att ekonomin blev bättre och att landet demokratiserades visste gemene man inget om detta.
Susanne Brink har offentliggjort sina konfliktfyllda erfarenheter av att vara adopterad, att betraktas som en udda fågel och inte känna sig som varken svensk eller koreansk. Vid slutet av 1980-talet träffade hon ett sydkoreanskt filmteam som var i Europa för att intervjua adopterade. Inslaget sändes i Sydkorea och sågs av hennes biologiska mamma som kontaktade TV. I utbyte mot att få filma finansierade TV-bolaget resan så att Susanne Brink kunde återförenas med sin mamma. Hon offentliggjorde hur hon hade vuxit upp och berättelsen blev en autofiktiv bok. Denna låg till grund för långfilmen Susanne Brinks Arirang som visades första gången i Sydkorea 1991. ”Arirang” är en sydkoreansk folksång och nationalsång som handlar om smärtan i att bli övergiven. Filmen har aldrig visats i Sverige men finns sedan april 2019 utlagd på YouTube. I Sydkorea slog filmen nästintill kassarekord. Den avslöjade hur många barn som sänts till västvärlden och Sydkorea tvingades göra upp med sitt förflutna.
Susanne Brink fick 1983 en dotter, Eleonora. Som vuxen blev Susanne Brink missionär med uppdrag att sprida kristendomen bland adopterade. Hon anordnade aktiviteter och bedrev hela sitt liv ett engagerat arbete för de adopterade, som hon kände stor kärlek till. Genom sin frispråkighet om sina egna upplevelser blev hon till en symbol för komplexa problem i relation till adoptionsfrågan. Efter några år lämnade hon kristendomen och gav sig iväg till USA. Men hon kände sig även där ensam och sviken trots vänner, också de adopterade, som tyckte om henne.
När Susanne Brink återvände till Sverige fick hon en cancerdiagnos men fortsatte engagera sig. I TV-dokumentären En gång var jag korean som sändes år 2002 berättade Susanne Brink om sitt liv. Programmet ifrågasatte också varför det välmående Sydkorea fortsatte att skicka barn till Sverige. I Aftonbladet 26 september 2003 publicerade Susanne Brink en debattartikel mot rasismen av adopterade från Asien. Där påtalade hon att många asiatiska vuxna kvinnor betraktas som prostituerade och därför utsätts för förakt och diskriminering. Hon menade att orsaken beror på den sexturism och trafficking svenska män ägnar sig åt i kvinnornas ursprungsländer – som så ofta straffas därmed kvinnor för mäns beteende.
Susanne Brink avled av cancer 2009. Hon blev 45 år.
