Sif Ruud var en av de mest framstående och folkkära svenska skådespelarna under 1900-talet. Hon spelade hundratals roller på scen, i filmer och TV-produktioner.
Sif Ruud föddes 1916 in i en välbärgad släkt i Stockholm. Hennes mormor drev en vinhandel och hennes mor var sångerska. Hennes norske far arbetade som jurist vid Socialdepartementet. Han avled dock före Sif Ruuds födelse. Hennes mor gifte om sig med en ingenjör bosatt i Eskilstuna. Genom dennes dåliga affärssinne ruinerades familjen. Huset de bodde i såldes på auktion tillsammans med resten av familjens ägodelar. Modern och dottern flyttade tillbaka till Stockholm där de fick klara sig så gott de kunde. Trots att släkten i grunden hade det gott ställt växte Sif Ruud upp under knappa förhållanden. Som tonåring arbetade hon på ett konstförlag och en importfirma men drömde om att bli skådespelare. Hon fick tallektioner av skådespeleren och talpedagogen Karin Alexandersson som var en bekant till hennes mor. Efter att ha tagit lektioner hos henne i ett år kom Sif Ruud som artonåring och vid första försöket in på Dramatens elevskola.
Sif Ruud gifte sig 1944 med dramatikern Sune Bergström som hon hade träffat på Dramatikerstudion när hon spelade i en av hans pjäser. I äktenskapet föddes barnen Marja och Kenneth. Paret skilde sig 1953. Året efter gifte Sif Ruud om sig med Per-Olof Fallde. Även honom hade hon träffat inom teatervärlden.
Direkt efter det att Sif Ruud utexaminerats från Dramatens elevskola fick hon anställning vid Helsingborgs stadsteater där hon stannade i tre år. Parallellt spelade hon också på Fredriksdalsteatern i Helsingborg och på Hippodromen i Malmö. Sedermera började hon arbeta vid Nya teatern i Stockholm, samtidigt som hon spelade friluftsteater i Tantolunden och underhöll som fältartist soldater under andra världskriget. Sif Ruud blev under kriget gruppledare med löjtnants rang.
Sif Ruud tillhörde Dramatens fasta ensemble från och med 1953. Sista gången hon stod på Dramatens scen var 2001 och då var det hennes 97:e roll vid Sveriges nationalscen. En av många roller hon uppmärksammats för under sin tid på Dramaten är som Lillemor i Idlaflickorna, en pjäs som författaren Kristina Lugn hade specialskrivit för henne. Under en tid var Sif Ruud en del av teaterns ledning. Hon regisserades många gånger av Ingmar Bergman och år 1964 mottog Sif Ruud O’Neill-stipendiet, vilket Ingmar Bergman motiverade med orden: ”Du tillhör de människor i det här huset som bär templet. Du är en av de oförstörbara”. Sif Ruud har hyllats för att hon gav själ åt alla roller hon spelade, oavsett hur stora eller små de var.
Sif Ruud utbildade, vid sidan av det egna skådespeleriet, många svenska skådespelare i scenframställning, talteknik och läsning vid Dramatens elevskola åren 1951–1964. Därtill bedrev hon även privat undervisning.
Under två olika perioder tillhörde Sif Ruud TV-ensemblen vid Sveriges Radio (senare Sveriges Television), där hon bland annat spelade sin mest uppmärksammade roll, Madam Flod i TV-serien Hemsöborna från 1966, baserad på August Strindbergs roman. Det var en serie i sju avsnitt där Sif Ruud valde att tolka sin karaktär som en sammansatt och kärlekslängtande kvinna i stället för den arga gumma som Strindberg skildrar. Hennes tolkning blev oerhört populär. För den yngre generationen är Sif Ruud nog snarare ihågkommen för sin roll som Linus-Ida i TV-dramatiseringen av Astrid Lindgrens Madicken och som Elvira Fattigans röst i Beppe Wolgers Dunderklumpen.
Sif Ruud spelade in ett hundratal filmer. För sin insats som Siv Gustavsson i En vandring i solen tilldelades hon en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Efter att ha spelat i Pensionat Oskar och Stora och små män belönades hon med ytterligare guldbaggar för bästa kvinnliga biroll.
Utöver teater, film och TV har Sif Ruud också spelat radioteater och deltagit i underhållningsprogram i radio, bland annat i Packa Pekkas kappsäck. Hon spelade även vid olika privatteatrar i Stockholm såsom Maximteatern, var med i uppsättningar vid Studentteatern och turnerade med Riksteatern. Hon medverkade även i revyer på Södra teatern och hos Kar de Mumma (Erik Zetterström).
Med tiden fick Sif Ruud ett antal maktpositioner i svensk teatervärld. En tid satt hon i den kulturpolitiska rådgivargruppen (det s k kulturrådet) vid Ecklesiastikdepartementet och hon var vice ordförande för Teaterförbundet. År 2000 utnämndes hon till professor av den dåvarande regeringen för ”sina karaktärsroller fyllda av medkänsla och kraft”.
Sif Ruud dog i Stockholm 2011, 95 år gammal. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
