Signe Jansson var en pionjär inom svensk förlossningsvård under 1960–1980-talen. Hon verkade för en trygg, hemliknande förlossningsmiljö på sjukhusen, och hon förordade en andningsmetod vilket gjorde att mödrar upplevde mindre smärta under förlossningar.
Signe Jansson föddes år 1936 i Göteborg. Hon var det första barnet till Bertil och Olga Jansson, som var läkare respektive sjuksköterska. Föräldrarna dog när hon var i dryga tio-årsåldern. Efter moderns död levde hon med släktingar i Eskilstuna. År 1955 tog hon studentexamen där och två år senare började hon på Statens sjuksköterskeskola i Stockholm. Under sin praktik på förlossningen på Allmänna barnbördshuset beslöt Signe Jansson sig för att bli barnmorska.
Signe Jansson fick sin barnmorskelegitimation år 1959. Samma år började hon arbeta på Karolinska Sjukhusets förlossningsavdelning i Stockholm. Där träffade hon Kerstin Uhrus, gynekolog och psykiater, som hade en försöksverksamhet med en psykosomatisk mottagning för förlossningsrädda kvinnor. År 1961 skrev Kerstin Uhrus ett introduktionsbrev så att Signe Jansson kunde besöka den franske förlossningsläkare, Pierre Vellay, författare till boken Att föda barn utan smärta, som kom ut samma år. Under sitt första besök vid hans klinik blev Signe Jansson imponerad av att se kvinnor som ”andades” ut barnet och födde utan att sövas ned. Mödrarna tog själva emot barnet direkt efter födseln. Efter hemkomsten berättade hon om sina upplevelser för kollegorna på Karolinska Sjukhuset men insåg snart att hon inte fick gehör för sina idéer.
År 1962 fick Signe Jansson anställning på Malmö allmänna sjukhus (MAS). Förlossningsavdelningen på sjukhuset var vid denna tid gammaldags och nedgången. Födande kvinnor erbjöds ingen mödravård före förlossningen. Inte förrän 1966 införde Malmö sådan vård och då som den sista kommunen i landet. Ofta förlöstes två kvinnor i samma rum. Signe Jansson arbetade vid sjukhuset i tretton år, en tid som präglades av konflikter kring hennes metoder. En av dessa konflikter var kopplad till en bredare debatt om smärtlindring vid förlossning. Kravet på smärtfri förlossning med hjälp av ryggbedövning av alla kvinnor gick för långt, enligt Signe Jansson. Debatten ledde till att hon uppmanades att börja med psykoprofylaxkurser, och att hon också skulle medverka vid samtliga kursdeltagares förlossningar. Hon åkte återigen på ett studiebesök till Pierre Vellays klinik. Signe Janssons fokus på psykoprofylax ledde till svåra konflikter med barnmorskor på hennes arbetsplats och hon upplevde att hon motarbetades.
Förfrågningar om psykoprofylaxkurser kom dock från hela landet, och när Signe Jansson inte fick tjänstledigt för att hålla sådana kurser lämnade hon kvinnokliniken i Malmö. År 1975 började hon som föreståndare för Ystads förlossnings- och BB-avdelning. Tillsammans med sin son flyttade hon till en liten gård i Vollsjö. Eftersom hon hade varit enda sökande till tjänsten och det fattades barnmorskor kunde hon ställa krav på sjukhusledningen att få arbeta enligt sina metoder. Samma år arrangerade Signe Jansson studiebesök för barnmorskor till Michel Odent på den franska förlossningskliniken i Pithivier.
För Signe Jansson var det viktigt att barnmorskor som arbetade med förlossning hade stor kännedom om sig själva och att de hade den födande kvinnan i centrum för arbetet. Mor och barn skulle inte skiljas åt. Det innebar att upplivningsbord och annan medicinsk utrustning fanns i varje förlossningsrum så att barnet aldrig behövde tas ur rummet om komplikationer tillstötte. Den rumsliga miljön var oerhört viktig för att understödja det parasympatiska nervsystemet och mammans känsla av trygghet under öppningsskedet. I och med detta sänktes ljuset i rummet, värmen höjdes så föräldrarna kunde vara mer avklädda, färgerna hölls varma och mjuka, musik och beröring användes som avslappning. Förutbestämda andningsmönster följdes strikt.
År 1984 invigdes den nybyggda förlossnings- och BB-avdelningen i Ystad, ritad efter Signe Janssons idéer. Förlossnings- och BB-avdelningarna anslöt till ett stort, barnvänligt dagrum. Antalet förlossningar steg från 400 till 1 200 per år och kliniken drog in mer än två miljoner kronor på kvinnor som kom från grannländer och andra landsting i Sverige för att föda på Ystads förlossningsavdelning. Vid den tiden avslutade Signe Jansson sin tjänst i Ystad och arbetade därefter som handledare för barnmorskor i bland annat Lund, Växjö och Värnamo.
Signe Jansson, som hade omfattande internationella kontakter och tog intryck från olika miljöer, upplevde att läkare i andra länder tog över förlossningsvården allt mer, och hon såg samma tendenser i Sverige. Enligt henne ville inte läkare lyssna på en person som stod under dem i rang och detta innebar att det var svårt för barnmorskor att få gehör för sina idéer. Samtidigt tyckte hon att det var väldigt besvärligt att många barnmorskor och föräldrar som uppskattade hennes metod satte henne på en piedestal; ”den här mytbildningen runt min person har varit på gott och ont för mig personligen.”
År 1985 fick Signe Jansson tillsammans med läkaren Arne Weiber Malmöhus läns stora pris på 100 000 kronor. Vid barnmorskeförbundets 100-årsjubileum 1986 överlämnades ett pris till henne i form av ett äpple i keramik med livets träd, detta finns nu i entrén till Ystads förlossning. År 1990 invigningstalade hon vid den första barnmorskekonferensen på Sollentunamässan, med deltagare från samtliga nordiska länder. År 1992 fick hon Aftonbladets medicinpris, Gunnar Rosell-priset, vilket överräcktes av dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Hon fick dessutom ett guldhjärta i pris från tidningen Husmodern som tack för insatser i livets tjänst. Den sista utmärkelsen fick hon efter sin död, då ett skånskt regionaltåg döptes till hennes namn år 2010.
Under sin sista sommar bad Signe Jansson sin väninna Anita Wedin att ta med henne till Havängsbadet nedanför Ravlunda kyrka. Hon ville inte bli begravd i Vollsjö, Sjöbo kommun, där hon hade varit aktiv i protester mot Sjöbo-partiet. Efter sin död år 1993 urnsattes Signe Janssons aska därför på Ravlunda kyrkogård.
