Sofia Spångberg var aktiv i att stötta Hjemmefronten i Norge och arbetade politiskt för fred.

Sofia Spångberg föddes 1898 i Eda församling, Värmland. Hon var ett av sex barn till hemmansägaren Nils Nilsson och hustrun Maria Nilsdotter. År 1905 började Sofia Spångberg i Charlottenbergs fasta småskola. Stortinget hade förklarat den Svensk-norska unionen upplöst den 7 juni 1905 och senare samma sommar, röstade Norge för en unionsupplösning. Konflikten ledde till mobilisering på båda sidor om gränsen. På nära håll fick Sofia Spångberg uppleva unionskrisen och hur svensk militär var på väg mot norska gränsen. Sverige erkände senare Norges självständighet och mobiliseringen vid gränsen avbröts. Den 23 september var det fred igen och taggtråden, militärerna och kanonerna lämnade Charlottenberg. Händelsen gjorde emellertid starkt intryck.

Sitt första arbete fick Sofia Spångberg, tolv år gammal, på Tiedemanns tobaksfabrik i Charlottenberg. Egentligen var hon för ung, då inga anställda fick vara under 14 år. När yrkesinspektören Kerstin Hesselgren kom för att inspektera arbetsförhållandena på fabriken, gömde förmannen alla de minderåriga anställda i källaren. En dag sommaren 1914 började kyrkklockorna ringa och strax därefter kom förmannen med besked om att det återigen skulle mobiliseras, första världskriget hade startat. Oron var stor, en av Sofia Spångbergs äldre bröder blev förlagd i Karungi i Haparanda. Det var svåra tider i Sverige redan innan krigsutbrottet och det saknades mat på borden för många. I tobaksfabriken öppnades ett särskilt matkök för de behövande, men det hjälpte föga. I spåren av matbrist och svält kom också spanska sjukan. En söndag 1918 genomfördes hela tretton begravningar i Eda kyrka.

Mitt under det brinnande världskriget stärktes Sofia Spångbergs uppfattning att krig är onödigt och fel. En av hennes äldre systrar läste mycket socialistisk litteratur som influerade henne. År 1916 blev Sofia Spångberg sekreterare i Charlottenbergs Socialdemokratiska Ungdomsklubb, lokalavdelning av Socialdemokratiska Ungdomsklubben (SDUK, nuvarande Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU) som hon även varit med och bildat. Föreningen var djupt engagerad i fredsfrågan. De anordnade föredrag och möten med freden i fokus, samt införskaffade fredslitteratur för medlemmarna att läsa. Så småningom kom Charlottenbergs SDUK att bestå av fler än hundra medlemmar och kända socialister som Kata Dalström och Sixten von Gegerfelt kom och höll föredrag.

Arbetsdagarna på tobaksfabriken var långa. Mötena och aktiviteterna med SDUK fick därför ske på den lediga söndagen. Genom föreningen träffade Sofia Spångberg sin blivande make August Spångberg. Första gången hon hörde honom tala gjorde han det om fred, vilket gladde henne mycket. Utöver deras arbete i ungdomsklubben valdes Sofia och August Spångberg också till ledare för Charlottenbergs Barngille. Barngillet var ett slags förskola till arbetarrörelsen där ”barnen bibringades känslan av ansvar, kamratskap och sammanhållning”. Barngillesrörelsen var utbredd i landet och hade en egen medlemstidning. På gillesmötena fick barnen lära sig grunderna för möteskultur och demokratiska principer.

Sofia och August Spångberg gifte sig den 9 juli 1921 och hösten därpå föddes deras son Arne. År 1922 hade August Spångberg blivit invald i riksdagen för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och arbetade i Stockholm. På hemmaplan fortsatte Sofia Spångberg sitt arbete för Socialdemokraterna. Vissa perioder bodde hela familjen i Stockholm, vilket de även gjorde den 9 april 1940 när Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Familjen Spångberg lämnade strax därefter Stockholm för en längre tid och flyttade hem till Värmland igen.

Snart inledde Sofia och August Spångberg ett nära samarbete med den norska motståndsrörelsen Hjemmefronten. Paret Spångbergs hus blev en samlingsplats för de norska och svenska kurirer som rörde sig över gränsen under kriget. Dörrarna stod alltid öppna hos dem och trots att Sofia Spångberg var fredsvän, ansåg hon att de illegala vapenleveranser som gjordes till Norge var nödvändiga. Att engagera sig i lottakåren var däremot inget hon var intresserad av – hon ville ”arbeta för fred, inte hjälpa till i krig”.

Snart började det även dyka upp norska flyktingar hemma hos Spångbergs. Sofia Spångberg lagade mat åt dem och ibland var de så många att ransoneringskupongerna tog slut för en månad framöver. I sina uthus förvarade de radioapparater och skrifter i väntan på att kurirerna skulle transportera dem över gränsen. När paret Spångberg inledde sitt samarbete med Hjemmefronten stod de under uppsikt av både grannar och myndigheter. Så småningom anslöt alltfler till det illegala motståndsarbetet, även traktens landsfiskal och poliskommissarie.

Sofia Spångberg var mycket kritisk till transporten av tyska soldater genom Sverige, den så kallade permittenttrafiken som skedde 1940–1943. Vid ett tillfälle gick Sofia Spångberg och en av hennes systrar fram till ett av tågen och knöt nävarna mot dem i protest. Våren 1945, efter år av illegalt motståndsarbete, ransoneringar och flyglarm kom då äntligen freden. Sofia Spångberg befann sig då mitt i det berömda scenariot på Kungsgatan i Stockholm. Strax efter fredsbeskedet reste familjen Spångberg hem till Värmland. De norska vännerna och kurirerna kom snart och hälsade på. I augusti 1946 bildas officiellt Grenseklubben bestående av medlemmarna i den motståndsgrupp som Sofia och August Spångberg tillhörde under kriget. Vid Grenseklubbens första möte tilldelas Sofia Spångberg Haakon VII:s frihetskors för framstående civil insats under krig.

Efter andra världskrigets slut fortsatte Sofia Spångberg sitt politiska engagemang bland annat som medlem i kyrkofullmäktige. Att hon inte också, trots sitt aktiva politiska engagemang, satt med i kommunalfullmäktige berodde på att August Spångberg tidvis gjorde det. Det var inte tillåtet för makar att samtidigt vara ledamöter i kommunalfullmäktige.

När sonen vuxit upp och klarade sig själv kunde Sofia Spångberg börja följa med maken på hans utlandsresor. År 1953 reste paret till USA och sommaren 1962 reste de som representanter för Svenska Fredskommittén till Världskongressen i Moskva. 121 länder var representerade och August Spångberg var en av föredragshållarna. Oron för kärnvapen och vikten av nedrustning var kongressens kärnfrågor. I samband med kongressen reste Sofia Spångberg runt i dåvarande Sovjet och träffar även Sovjetunionens dåvarande premiärminister Nikita Chrusjtjov.

Hösten 1963 återbildade Sofia Spångberg Eda Fredsförening som en lokalavdelning till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Föreningen var drivande i olika typer av fredsfrågor och opponerade sig kraftfullt mot sådant de ansåg var fel. Bland annat genom skrivelser till regeringen angående för hårda soldatutbildningar och genom att lägga fram förslag om hur man kunde utveckla ett gräns- och civilförsvar utan ett krigiskt syfte. Medlemmarna var även starka motståndare till kärnkraften och arbetade aktivt mot atomvapen i Sverige. Där var Sofia Spångberg verksam som kassör i 16 år till dess att hon fick hjärtbesvär och inte orkade med arbetet längre.

Sofia Spångberg avled den 9 april 1992 och ligger begravd vid Eda kyrka.