Sofia Eriksdotter av Danmark var drottning av Sverige 1260—1275.
Sofia Eriksdotter föddes tidigast år 1240 i Danmark, som dotter till kung Erik Plogpenning och drottning Jutta av Sachsen. Väldigt lite är känt om hennes barndom, men den lär ha präglats av de politiskt osäkra tiderna i Danmark med bland annat faderns konstanta fejd med sin bror Abel. Kung Erik tillfångatogs och mördades år 1250 av Abel, som själv stupade två år senare. Han efterträddes på tronen av en tredje broder, Kristofer I, som efter att ha blivit mördad år 1259 efterträddes av sin son Erik, företrädd av änkedrottningen Margareta Sambiria.
Enligt Erikskrönikan rådgjorde Birger Jarl med sin hustru Ingeborg om vem som kunde tänkas vara en lämplig hustru åt deras son kung Valdemar, och föreslog att någon av den nyligen avlidne danske kungens fem döttrar skulle passa. Inte nog med att ett sådant äktenskap knöt livsviktiga allianser, döttrarna stod inför att ärva betydande egendomar.
Sofia Eriksdotter beskrivs som vän och stolt. När hon fick reda på att hon skulle bli drottning i Sverige och ”krono bera” bad hon till jungfru Maria att hon skulle bli lycklig med Valdemar, och han med henne. Enligt krönikan fick hon som hemgift med sig många tunnor silver och guld, samt städerna Trelleborg och Malmö. Bröllopet stod i vad krönikan kallar ”Ymninge”, vilket möjligen skulle kunna vara Öninge i Ödeshögs socken, under mycket pompa och ståt, och i Skänningeannalerna noterades bröllopet år 1260.
Sofia Eriksdotter och Valdemar torde ha varit ungefär jämngamla. Eftersom de var sysslingar ansöktes det om påvlig dispens för äktenskapet. Sådan beviljades med motiveringen att en äktenskaplig allians mellan Sverige och Danmark skulle hjälpa försvaret mot hedningar.
Sofia Eriksdotters tid som drottning präglades av makens många konflikter med sina bröder, hertigarna Magnus och Erik, vilka hon inte ska ha haft mycket till övers för. Enligt Erikskrönikan kallade hon Magnus ”ketla böter”, för att han var svart och mager och liknade en kringvandrande person som lagade kopparkärl (kittelbötare). Erik gav hon tillnamnet ”alzenkte”, vilket anspelade på att han inte var något alls.
Sofia Eriksdotters egna systrar kom att spela betydande roller i drottningens liv. Agnes stiftade ett kloster i Roskilde, och den yngre systern Jutta hade 1266 upptagits i klostret för att sedan bli priorinna. Bägge systrarna lämnade dock klosterlivet år 1271 och kom till sin syster i Sverige. Erikskrönikan beskriver ankomsten av systern Jutta som att hon var som en ängel från himmelriket. Jutta kom att stå kung Valdemar nära och hon blev hans älskarinna. Enligt en tradition tvingades Valdemar på grund av sitt samröre med Jutta att göra en pilgrimsresa till Rom.
Konflikten mellan Valdemar och hans båda bröder utmynnade i inbördeskrig. År 1275 led Valdemar ett svårt nederlag i slaget vid Hova och en dryg månad senare avsade han sig kronan till förmån för Magnus — senare Ladulås. Sannolikt följde Sofia Eriksdotter med Valdemar när han drog västerut och vidare till Danmark för att söka stöd i kampen mot Magnus av grannkonungarna, vilka han via Sofia Eriksdotter hade släktband till. Samtidigt skapade drottningen tillsammans med sin make nya allianser, inte minst genom att dottern Ingeborg giftes bort med Gerhard II av Holstein. Det bortdrivna kungaparet försökte också få markgrevarna av Brandenburg att stötta dem genom att sätta Gotland i pant. Ett tydligt vittnesbörd om Sofia Eriksdotters engagemang är att pantbrevet, liksom ett flertal andra brev, sigillerades även av henne. Tillsammans med framförallt kung Erik Klipping av Danmark anföll Valdemar utan framgång sin brors territorier.
Under 1280-talet, efter upproret, titulerade Sofia Eriksdotter sig själv som ”fordom drottning” eller ”äldre drottning” och hon fortsatte att vara aktiv i Sverige. Bland annat donerade hon ett laxfiske i Norrköping till systrarna i Skänninges mäktiga nunnekloster. I ett brev daterat 16 augusti 1280 intygar Sofia Eriksdotter att hon personligen varit närvarande när hennes make sålt gården Husby i Östergötland till lagmannen Folke i Värend. Samma dag bevittnade hon i kung Magnus närvaro att Valdemar återbetalade en skuld till biskop Anund i Strängnäs. Efter det datumet finns det inga bevarade dokument som tyder på att Sofia Eriksdotter och Valdemar skulle ha varit tillsammans.
Istället framträdde Sofia Eriksdotter tillsammans med kung Magnus Ladulås. När hon i Marby den 2 september år 1285 gav sin kvarn i Mjölby till sin tjänare Ingrid för trogen tjänst sigillerade kung Magnus gåvobrevet tillsammans med henne. I brevet godkände Sofia Eriksdotter också att kvarnen skulle överlåtas till nunneklostret i Skänninge när Ingrid själv gav sig dit. Det äktenskapskontrakt enligt vilket Sofia Eriksdotters dotter Rikissa Valdemarsdotter lovades till hertig Przemyslaw av Polen år 1285 drogs upp mellan hertigen och kung Magnus.
Sofia Eriksdotter var tillsammans med sina systrar inblandad i en långdragen tvist om arvet efter deras far, kung Erik av Danmark. Först år 1284 tilldömdes systrarna sitt fädernearv av bland andra biskop Jakob i Schleswig, biskop Tyko i Ribe och rådet i Danmark. Intressant nog kallades Sofia Eriksdotter drottning av Sverige, jämte sin syster drottning Ingeborg av Norge.
Sofia Eriksdotter dog år 1286 och begravdes sannolikt i Vreta kloster.
På sitt drottningssigill är Sofia Eriksdotter avbildad sittande på en tron, klädd i en fotsid klänning, pälsbrämad mantel och en krona på huvudet.
