Sophia Christina Lilliestierna var en driftig och framgångsrik bruksägare, verksam vid Sura bruk (sedermera Surahammars Bruks AB) i Västmanland under det tidiga 1700-talet.

Hon föddes år 1671, som dotter till Catharina Beata Tönnek och Anders Bjugg. Fadern var vid denna tid sekreterare vid den svenske generalguvernörens kansli i Stade, residensstad i den svenska provinsen Bremen-Verden. År 1675 adlades fadern och tog då namnet Lilliestierna. Samma år fick han en tjänst som sekreterare vid kungliga kansliet i Stockholm, varvid familjen flyttade tillbaka till Sverige. Fadern dog redan 1679, när Sophia Christina Lilliestierna var åtta år. Hennes fortsatta uppväxt är inte känd, men hennes förmåga att som vuxen formulera sig i skrift och att sköta ett företags ekonomi visar att hon fick någon form av utbildning.

År 1693 gifte sig Sophia Christina Lilliestierna med Palamedes Paulson Rigeman, vanligen kallad Palm Rigeman. Han var rådman i Riga, residensstad i den svenska provinsen Livland. Två år senare föddes dottern Catharina Beata, parets enda barn. När ryssarna angrep Livland 1710 förlorade familjen sin egendom i Riga. De flydde då till Stockholm där Rigeman i början av 1712 utnämndes till assessor vid Svea hovrätt. Han avled tre år senare, och Sophia Christina Lilliestierna blev änka, 44 år gammal. Samma år avled även hennes mor, Chatarina Beata Tönnek.

Som nybliven brukspatron började Sophia Christina Lilliestierna upprusta hammarsmedja och stångjärnshammare och dammarna i Suraströmmen. Nya bostäder uppfördes för smederna och hemman och torp renoverades. Genom förvärv av mark på fastlandet vid holmen och skogsfastigheter för att säkra koltillgången, kunde hon succesivt bygga ut verksamheten. Viktigast var att höja kvaliteten på järnet, vilket påbörjades genast och snart gav resultat. För att komma bort från brukets dåliga rykte bytte hon till en ny järnstämpel nu med hennes initialer SCL. Några år senare ändrade hon den till SCR, R som i Rigeman, för att hedra sin forne make. Det var en stämpel som ansågs borga för hög kvalitet och som därför skulle komma att användas långt efter hennes död.

Sophia Christina Lilliestierna drev bruket framgångsrikt i 18 år, trots att hon många gånger måste kämpa hårt mot ägarna till omkringliggande järnbruk, vilka inte uppskattade Sura bruks gynnsamma utveckling. Hon levde och verkade vid Sura bruk till sin död år 1744. Hon hade då blivit 73 år. Hon begravdes i Sura gamla kyrka tillsammans med dottern och en del av dotterns familj.